Till min första ordförande i Advokatsamfundet och tillika en nybliven Chefs JO

Nu vankas sommarlov. Det har varit en intensiv vårtermin med många spännande aktiviteter. Jag deltog bland annat i en paneldebatt i samband med avtackningen av Elisabeth Fura som Sveriges domare i Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Elisabeth och jag var ledamöter i Advokatsamfundets styrelse under många år innan hon blev dess ordförande och jag dess generalsekreterare. Seminariet handlade föga förvånande om Europakonventionens genomslag i svensk rätt. Mitt inledningsanförande får utgöra bidrag till detta blogginlägg.

Mina damer och herrar,

  ”No free man shall be seized or imprisoned or stripped of his rights or possessions, or outlawed or exiled, or deprived of his standing in any other way, nor we will proceed against him, or send others to do so, except by the lawful judgment of his equals or by the law of the land.”

  “To no one will we sell, to no one deny or delay right of justice”

 Om man inte visste upphovet till dessa påbud skulle man kunnat tro att de hade utgjort utkast till EKMR. Men, som ni alla säkert känner igen, utgör dessa ord artiklarna 39 och 40 i oginalversionen av Magna Charta. Den tillkom 1215, inte genom beslut i någon demokratisk församling, utan till följd av högadelns krav på minskad kungamakt. Johan utan land, utfäster genom detta dokument, access to justice utan kunglig inblandning. Vissa hävdar t.o.m. att detta utgör själva grunden för habeas corpus.

Det tog dock nästan 800 år och två världskrig innan vi i Europa lyckades enas om skyddet för de mänskliga rättigheterna genom EKMR och inrättandet av Europadomstolen.

När det gäller ansvaret för mänskliga rättigheter enligt EKMR i Sverige åvilar det lagstiftaren och rättstillämpningen och då i första hand nationella domstolar och myndigheter, samt kontrollmekanismer som JK och JO, regeringens ombudsmän samt olika tillsynsmyndigheter. Men också advokater och Advokatsamfundet, liksom NGOs  som Civil Right Defenders, Centrum för rättvisa och Amnesty har ett ansvar för att rättighetsskyddet i EKMR upprätthålls.

En av Advokatsamfundets huvuduppgifter är att verka för värnandet av rättsstaten. Rättsstatens uppgift är just, att genom en rättssäker lagstiftning och rättstillämpning, värna mänskliga rättigheter, som dessa kommer till uttryck i lagar och konventioner.   Denna ”vakthundsroll” har varit, och är, särskilt angelägen i frågor som rör rättssäkerhet och skydd för den enskildes integritet och mänskliga rättigheter. Det handlar om den enskildes skydd mot statens, i och för sig legitima maktutövning.

Det kan gälla straff/straffprocess, förvaltningsrättsliga tvångsåtgärder eller administrativa beslut av stor betydelse för den enskilde. I praktiken handlar det om de svagaste i samhället; brottslingar, fängelsekunder, immigranter, asylsökande, sexuellt avvikande, minoriteter, barn och psykiskt sjuka.

När det gäller statens maktutövning har som bekant såväl FN:s antitortyrkommitté (CAT) som Europarådets antitortyrkommitté (CPT), riktat skarp kritik mot Sverige i dessa hänseenden. Det gäller såväl rättssäkerheten som de mänskliga rättigheter den har att skydda. Men låt mig understryka. Vi är en rättsstat. Men även solen har sina ibland väl stora fläckar.

Det problem som jag på ett mer generellt plan f.n. ser är främst risken för att rättighetsskyddet får stå tillbaka för effektiviteten i brottsbekämpningen såväl vad gäller resurser som lagstiftning. När säkerhetstänkandet får företräde i kombination med brister i kunskap på MR området kan det leda det till att rättighetsskyddet enligt EKMR blir bench mark för de avsteg från MR som man önskar införa. Den minsta gemensamma nämnaren blir regel. Genom hänvisning till Europakonventionen riskerar gränsen för vad som är godtagbart att sättas  väl lågt. Man glömmer att EKMR är en minimilagstiftning.

Samtidigt har EKMR och Europadomstolens praxis utgjort en påtaglig draghjälp åt den utvidgning av rättighetsskyddet som tillkommit på många områden i svensk lagstiftning inte minst Regeringsformen.

Även om advokaterna blir bättre på att åberopa EKMR, liksom domstol och då särskilt de högsta domstolarna i ökad omfattning tillämpar EKMR, krävs en förändrad attityd. Jag menar inte att de lägre instanserna ska bli mäniskorättsaktivister, men den ängslighet som ibland präglar svenska domstolar i allmänhet när det gäller att ägna sig åt lag och normprövning befrämjar inte Europakonventionens genomslag. Det är förmodligen en generationsfråga. Men, den mycket påtagliga försiktighet med vilken de lägre instanserna har använt sig av sin lagprövningsskyldighet skiljer sig inte från hur man ser på normkonflikter med EKMR. Man lagprövar inte, man ägnar sig istället åt det som kallas för fördragskonform tolkning. Varför denna ängslan undrar man. Möjligen är man inspirerad av det engelska synsättet där egentlig lagprövning i princip inte får ske. Låt oss hoppas att denna samsyn inte utvecklas ytterligare när det gäller EKMR.

Så för ett tydligare genomslag av EKMR vore det önskvärt att den i ökad utsträckning också direkt prövades i svenska nationella domstolar och då även i de lägre instanserna. Det skulle också gagna Europadomstolens arbete.

Härför krävs att MR får mer central plats i vardagen och inte bara på EU agendan och i högtstämda tal. Det krävs mer av hands on från politiker och jurister. Ytterst handlar det om att utveckla en rättskultur där Europakonventionen utgör ett självklart ramverk.

Vår tradition är delvis präglad av ett visst undersåtligt perspektiv där den politiska makten i princip inte kan göra fel. Även om vi numera tagit bort Lidbommeriets rättspositivistiska tankegods är det inte så länge sedan, som statsminister Palme kallade Europadomstolen för Gustaf Petréns lekstuga. Och det är inte mer än sex år sedan dåvarande statsministern Göran Persson gav sin syn på de demokratiskt inrättade institutioner som har till uppgift att skydda just mänskliga rättigheter enligt EKMR; I en TV intervju sa han;

”Det är jag mycket distanserad till. Alla förkortningar du räknar upp med kopplingar till rättsväsendet har blivit ett inslag också i en politisk kampanj. Vi har sett det utomlands, men aldrig tidigare i Sverige. Jag tar naturligtvis seriöst på deras omdömen, men vi ska inte heller överdriva vad granskningarna betyder”.

Med förkortningar med kopplingar till rättsväsendet åsyftads JO, JK och KU!

I en modern demokratisk rättsstat är politikernas makt inte total. Därför har riksdagen, i likhet med Johan utan land, ålagt sig olika former av restriktioner. Ingen står över lagen. Så inte heller de demokratiskt valda. Bl.a. syftar denna begränsning till att skydda mänskliga rättigheter. Därigenom har MR kommit att hamna i gränssnittet mellan politik och juridik. Det ökar betydelsen av framförallt domstolarna och JO som kontrollorgan i demokratins tjänst.

Elisabeth, du går från Europadomstolen till Justitieombudsmannen.  Din företrädare på posten som Chefs – JO har alltid varit en pålitlig värnare av MR. Jag är övertygad att du kommer fortsätta den traditionen. Lycka till i ditt mycket viktiga arbete!

Om rättsbistånd och mänskliga rättigheter

Stödet för mänskliga rättigheter har ökat. Från att Europadomstolen i statsminister Palmes ögon betraktades som regeringsrådet Gustaf Petréns lekstuga har den glädjande nog kommit att få ett synnerligen stort inflytande. Mänskliga rättigheter har blivit på modet. Det har till och med blivit business. Man tävlar om att få delta i olika rättsbiståndsprojekt.

International Legal Consortiums, ILAC, uppdrag är att i samarbete med andra, implementera rättsbiståndsprojekt genom att medverka i återuppbyggandet av  rättsstaten och dess institutioner, när ett land varit i krig eller annan konflikt. ILAC har under ledning av dess generalsekreterare advokaten Christian Åhlund, med finansiellt bistånd från svenska UD, åstadkommit mycket på ett område som inte är alldeles lättnavigerat. Sverige har en god tradition när det gäller rättsbistånd och ILAC har under sina tio år varit mycket framgångsrikt. Tillsammans med International Bar Association har ILAC utbildat domare och åklagare från Irak och medverkat i upprättandet av ett oberoende advokatsamfund i Afganistan. ILAC har också gjord betydande insatser i bl.a. Liberia och på Haiti. ILAC firade nyligen sitt tio-årsjubileum i Stockholm. Det var stor uppslutning av ledande jurister från hela värden, som alla kännetecknas av imponerande kunskap och framförallt ett äkta engagemang. Ett tema som debatterades var den arabiska våren och vilka behov som den föranleder när det gäller rättsbistånd. Närmast kommer ILAC med finansiering från SIDA, tillsammans med Union Internationale des Avocats, att bistå i utbildning av domare och åklagare i Tunisien. Ett projekt som har goda förutsättningar att också detta bli framgångsrikt.

Det finns likheter med den arabiska våren och vad som hände i Europa efter murens fall. Det handlar i båda fallen om hur folk reser sig mot korrupt överhet och förtryck och hur de försöker att bygga en demokratisk rättsstat. Det är förenat med stora utmaningar. För att lyckas krävs ett genuint engagemang inte bara hos folket i dessa samhällen, utan likväl hos världssamfundet. Där har FN och EU en central uppgift. I Europa gick den demokratiska utvecklingen och uppbyggandet av rättsstater mycket snabbt. Men, dessvärre pågår idag tydliga försök att hindra demokratiska processer och begränsa grundläggande rättigheter på flera ställen i Europa. Det visar att man aldrig kan slå sig till ro.

På många ställen eroderas också den demokratiska rättsstaten betänkligt. I Ryssland, Ukraina och Ungern är utvecklingen synnerligen allvarlig. Det handlar bland annat om att inte respektera grundläggande rättsstatliga principer som domstolarnas oberoende, principen om en rättvis rättegång, rätten till advokat, liksom skyddet för yttrande och tryckfriheten till rena övergrepp mot enskilda.Den demokratiska rättsstaten måste försvaras varje dag också i Europa. Jag hade förmånen att få närvara när Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter Thomas Hammarberg avtackades på Utrikesdepartementet. Han har med osviklig integritet och klokskap gjort enastående insatser för tilltron till Europarådet och mänskliga rättigheter i Europa.

Viktiga bidrag har också samfundets tidigare ordförande Elisabeth Fura gjort i sin egenskap av domare i Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Hon har nu kommit hem som chefs JO. Såväl Europadomstolen som JO ämbetet har en mycket viktig funktion att fylla som granskningsorgan i rättsstatens tjänst. Medan Europadomstolen har blivit offer för sin egen framgång, som Thomas Hammarberg uttryckte, har detta öde lyckligtvis inte drabbat JO ännu.

Det är med rätta stort fokus på skyddet för mänskliga rättigheter. Där har tveklöst Europadomstolen haft ett stort inflytande. Trots de gigantiska problem som domstolen brottas med fyller det en angelägen funktion som kontrollorgan. Det är därför inte bra när flera länder i Europa, däribland Storbritannien vill begränsa Europadomstolens inflytande. Det är särskilt olyckligt eftersom det i Europa pågår en djupt oroande utveckling där ytterlighetspartier på såväl vänster som högerkanten tillåts skörda obegripliga framgångar med åtföljande negativa konsekvenser för grundläggande fri och rättigheter.