Sajter som snyltar på offentlighetsprincipen och yttrandefriheten samt kränker enskilda förtjänar inte skydd

I dagarna har en ny sajt etablerat sig på den alltmer vulgära skvallermarknaden. Den erbjuder total insyn i alla lagförda personers domar under de senaste fem åren. Man kan söka på person, företag eller bara genom att klicka på en adress. Samtliga uppgifter som finns registrerade rörande en person återges. Snart kommer också en app att presenteras som möjliggör att det i telefonen visas om man befinner sig i ett område med ”hög närvaro av personer som förekommit i det svenska rättssystemet.” Appen erbjuder bl.a. positionsangivelser för dömda personer, bevakning av postnummer med s.k. push – notiser vid en ny händelse. Detta innebär en ingripande övervakning av personer i ett visst område.

Sajten innebär en smaklös och cynisk exploatering av enskildas privatliv. Den strider mot vedertagna och civiliserade principer om rehabilitering och återanpassning av dömda i samhället. Den riskerar dessutom att leda till att fel person utpekas, att folkdomstolar etableras, att hämnd utverkas, att barn blir mobbade, att människor blir osäkra o.s.v., o.s.v. Jag har redan mottagit förtvivlade mail från personer som avtjänat sina straff, men som nu tror sig riskera att bli uppsagda. Andra är förtvivlade för att kanske bär på en hemlighet som de inte avslöjat för sin familj. Listan kan göras mycket lång. Till detta kommer att alla de offer som varit föremål för olika övergrepp blir identifierade. Interna familjekonflikter och övergrepp på barn säljs mot betalning! Sajten kommer givetvis tillsammans med andra likartade avarter att leda till att ytterligare inskränkningar i öppenheten med åtföljande ökad sekretess införs. Sajten är därför kontraproduktiv om man som företrädarna för sajten påstår, förespråkar öppenhet.

Reglerna om utgivningsbevis innebär att sajten åtnjuter grundlagsskydd, vilket innebär att PUL kan åsidosättas. Det stötande är att sajten härigenom kan hantera personuppgifter utan de normala begränsningar som till och med brottsbekämpande myndigheter är underkastade. Förutsättningen för denna verksamhet är vår väl etablerade och i många stycken unika offentlighetsprincip. Den syftar till att möjliggöra demokratisk insyn och kontroll av myndigheterna, inte av enskilda. Yttrandefriheten syftar till att stärka det demokratiska rättssamhället, inte att förtala enskilda.

När vi bryr oss

”När vi bryr oss – förslag om samverkan och utbildning för att effektivisera förebygga våldsbejakande extremism” är namnet på ett nyligen avlämnat betänkande (SOU 2013:81). I uppdraget ingick att söka finna lösningar på hur man kan förebygga politiskt och ideologiskt motiverade våldsbrott. Detta är en väsentlig del i arbetet på att skydda och stärka den demokratiska rättsstaten. Uppdraget förefaller närmast omöjligt att förverkliga. Betänkandet innehåller inga författningsförslag. Advokatsamfundet blev heller inte ombett att avge yttrande. Jag blev uppmärksammad på utredningen och dess förslag genom en journalist. Han bekymrade sig över utredningens förslag.

Låt mig först säga att demokratiminister Ohlssons initiativ är välmotiverat. Direktiven förefaller invändningsfria. Uppdraget är likväl svårt. Utredaren, Eskil Franck, är en seriös och ambitiös person, en nationell samordnare. Syftet är att förebygga våldsbejakande extremism. Vidare föreslås framtagande av utbildningsmaterial och genomförande av utbildningsinsatser. I dessa ingår något som benämns samtalskompassen – ett metodstöd för samverkansgrupper för förändring. I detta ingår bl.a. så kallade ”demokratiska samtal”. Utgångspunkten för det man kallar metodstöd för förändring har hämtat inspiration från det man i Norge benämner ”bekymringssamtal”. Det vällovliga syfte som ligger till grund för denna metodik är att bygga förtroende och tillit som ska kunna motivera en långsiktig och positiv förändringsprocess hos en individ. I Norge utförs samtalen såväl frivilligt som tvångsvis. Samtalen äger rum tillsammans med polis och familj. De ska vara förebyggande och inte anses utgöra någon påföljd.

Jag kan inte låta bli att känna ett visst obehag inför tanken på dessa samtal. Var går gränsen för yttrandefrihet, religionsfrihet och rätten att tillhöra en politisk organisation? Vem ska bestämma var den gränsen ska dras? Och vilka ska ges rätten att ange var gränserna går för att en person inte skall anses vara i riskzonen för att hemfalla åt våldsbejakande extremism?

Färre anmälningar mot advokater

Advokater är skyldiga att följa god advokatsed. Vad som är god advokatsed bestäms av Advokatsamfundet genom dess styrelse och Disciplinnämnd. Detta följer av rättegångsbalken och samfundets stadgar. Advokatsamfundets disciplinnämnd tog förra året emot 497 anmälningar mot advokater under 2013. Det är 70 färre än under 2012. Antalet disciplinanmälningar har sjunkit från 591 anmälningar år 2008. Advokatsamfundets styrelse tog också upp 20 disciplinärenden på eget initiativ 2013.

Disciplinanmälningarna blir färre, trots att Sveriges advokatkår växer kraftigt. År 2000 kom 604 anmälningar in till disciplinnämnden, mot 497 anmälningar under 2013. Det innebär att antalet anmälningar under den tiden har minskat med 18 procent, trots att advokaterna har blivit 44 procent fler – från 3 535 advokater år 2000 till 5 248 advokater år 2013. Till detta kommer en ännu större ökning av antalet biträdande jurister, vilka genom sina principaler indirekt också står under Advokatsamfundets tillsyn.

Statistiken visar tydligt att tendensen med ett minskat antal anmälningar är stabil. Detta avspeglar Advokatsamfundets långsiktiga satsning på advokatetik och är ett tecken på att den svenska advokatkåren håller en mycket hög etisk standard. Vad som är god advokatsed framgår av Vägledande regler om god advokatsed, styrelsens vägledande uttalanden och Disciplinnämndens praxis.

Professorn i processrätt vid Stockholms universitet Lars Heuman har nu tagit sig för att författa en bok med titeln God advokatsed. Han gör i en debattartikel idag reklam för sin nyutkomna bok. Det finns mycket att säga om boken såväl till form som innehåll. Jag kommer också att göra detta i nästa nummer av Tidskriften Advokaten, som kommer ut onsdagen den 29 januari.

Intill dess måste jag dessvärre avslöja att Heuman, den ambitiösa ansatsen till trots, tyvärr inte riktigt verkar ha förstått ämnet. Det blir kanske lätt så när man saknar närmare kunskap om yrket och advokatens uppdrag. Och, därtill inte närmare efterforskat vad advokatetiken innefattar och hur samfundets tillsyn fungerar.

För den känslige skulle det därför möjligen kunna uppfattas som något aningslöst att författa en bok som till sitt utseende önskar ge intryck av att vara ett auktoritativt verk på området.

Kommentar till en recensent med solkiga brallor

I en drapa benämnd bokrecension, med titeln ”En tysk nazist och hans dotter drottningen” publicerad i dagens Sundsvalls tidning spyr recensenten, Curt Bladh, sin galla över den svenska monarkin i allmänhet och landets drottning i synnerhet. Men även andra, däribland jag själv, får sig en släng av sleven. Det är givetvis fullt tillåtet. Man får i vårt land verka för ett ändrat statsskick. Frågan är bara vilka rimliga publicistiska krav som bör ställas på debatten. Jag tror att alla är ense om att de fakta man åberopar väsentligen bör vara korrekta. Jag tror att vi också är ense om att opåkallade kränkande svinhugg bör undvikas. Enligt min mening har Bladhs skrivarmöda resulterat i en produkt som med råge missar dessa krav. Man kan kanske tycka att publiceringar av detta slag bäst bör lämnas därhän. När jag emellertid nu tar till orda beror detta på att Bladh i sin iver, på sakligt felaktiga grunder, angriper mig.

Bladh hävdar att jag i mina s.k. skildringar skulle ha ”förvandlat Walther Sommerlath från en nazist som frivilligt deltog i Hitlers ariseringskampanj till en hjälte som räddade den stackars juden Efim Wechsler undan gaskammare till ett nytt, bättre och tryggare liv i Brasilien”. I nästa mening anger recensenten att författaren till boken ”En drottnings hemligheter” slår sönder denna felaktiga bild och korrigerar den till historisk sanning. Detta är inte bara oförskämt och intellektuellt ohederligt. Vad som från pressetiska utgångspunkter är allvarligare är att Bladh medvetet förvränger fakta.

Jag har aldrig skildrat Walter Sommerlath som person. Ännu mindre försökt skriva om någon historisk sanning. Om Bladh vill hävda detta får han upp till bevis. Sådana saknas.

Vad jag kritiserat är att vissa medier ägnat sig åt tafflig argumentation. Föreställningen om arvsynd har idag övergivits av de flesta, numera t.o.m. av kyrkan. Man ärver inte någon annans skuld. Det hindar nu inte Bladh från att klampa runt i dessa tassemarker. Men när han gör detta bör han inte genom faktafel sprida sin dynga även över andra. Hans anklagelser mot drottningen är motbjudande. Även bruket av klatschiga metaforer bör ske med viss återhållsamhet, jfr recensentens avslutande kommentar: ” I mycket liknar hans bok den svenska monarkins moraliska dödsdom. Och det är nazisten Walther Sommerlaths lika listiga som skenheliga dotter som skriver under den, med sitt eget solkade familjeblod. ”Där har diktarmödan nått smaklöshetens avgrund. Men, det är dessbättre inte än fråga om faktum, utan om åsikter. Vill man fläcka ner brallorna med aldrig så konstiga ärerörigheter får man också göra det.

I verkligheten vet de flesta att denna ”skenheliga dotter” har mer än de flesta andra ägnat sitt liv åt att hjälpa och stötta barn och utsatta. Den ”listiga dottern” har ärligt engagerat sig djupt för unga människor. Med sitt ”solkade familjeblod” har hon genom olika stiftelser och organisationer outtröttligt verkat för barns rättigheter i Sverige och internationellt. Hon är en synnerligen ansvarskännande person och med rätta en god förebild för många människor. Hon förtjänar en annan behandling alldeles oavsett vad man tycker om monarkin. Jag hade också kunnat skriva en recension om Åsards bok. Men, den mödan förtjänar den inte.