När rättssäkerhet blivit ett skällsord

Expressens namnkunniga politiska ledarskribent Anna Dahlberg skriver på Annandagen https://www.expressen.se/ledare/ledarsnack/manniskor-litar-inte-pa-att-staten-kan-skydda-dem/ hur ensidigt fokus på rättssäkerheten enligt en intervjuad åklagare lett till att Sverige släpar efter i kampen mot gängbrottsligheten.

Dahlberg konstaterar missnöjt att det länge var advokaterna och Advokatsamfundets generalsekreterare som syntes i den kriminalpolitiska debatten och då varnade för politiska förslag ”som påstods hota rättssäkerheten”.

Riksåklagarens reviderade riktlinjer 2017 om anhållande av unga, som syftar till att Barnkonventionen ska respekteras, beskrivs vara ett uttryck för att inte ens Åklagarmyndigheten orkade stå upp för det brottsbekämpande perspektivet.

Den intervjuade åklagaren tror att advokaternas kritik av olika lagstiftningsinitiativ har hämmat debatten och gjort att ”lagstiftningen ligger långt efter”. Dahlberg diskuterar om likheterna mellan migrationspolitiken och kriminalpolitiken. De som värnat principerna har enligt Dahlberg funnit verkligheten vara av underordnad betydelse. Ett påstående som enligt min mening saknar grund. Det är precis tvärtom. Advokater och andra som argumenterar för vidmakthållande av rättsstatens principer och en human människosyn lever just i verkligheten. De företräder flyktingar, brottsoffer och människor som är misstänkta för brott.  Och de ser konsekvenserna av en urholkad asylrätt, en ökad repression och riskerna för en urholkad rättssäkerhet i lagstiftning och rättstillämpning.

Den intervjuade åklagaren känner att ”vi i Sverige blivit för enkelspåriga när vi bara fokuserar på att inga oskyldiga ska dömas”. Hon uttrycker också missnöje med att domarna i debatten ofta tar parti för advokaterna. Skälet är enligt åklagaren att domare är rädda, konservativt lagda och känner sig trygga med att göra som man alltid gjort. Det är till och med så enligt åklagaren att beviskraven har höjts märkbart under senare, år särskilt i mål där avgörande bevis saknas. Något som för medborgare i allmänhet borde uppfattas som något positivt.

Jag har precis läst Anne Applebaums bok Demokratins skymning. Den speglar vad som kan hända i ett samhälle när grundläggande rättsprinciper överges. Och det som var otänkbart att uttrycka för tjugo år sedan har blivit normalitet. Boken kan tjäna som illustration till varför jag hoppas att  Advokatsamfundet fortsätter att värna rättssäkerheten, att åklagarna upprätthåller sin objektivitetsplikt och att domarna tillämpar lag, prövar bevisning och fastställer påföljd enligt erkända rättsprinciper. Och att advokaterna upprätthåller sina kärnvärden; oberoende, lojalitet, tystnadsplikt och frånvaro av intressekonflikter.

Avslutningsvis finns skäl påminna om att de rättsstatens principer som ställs mot det Dahlberg kallar verkligheten möjliggör för Expressens liberala ledarsida och åklagare att fritt uttrycka sina åsikter i rättspolitiska frågor hur konstiga de än må vara.

Om regeringens lagrådsremiss Covid-19-lag

Regeringen har idag skickat en lagrådsremiss med förslag till lagstiftning innefattande särskilda begränsningar för att sprida Covid-19. Den överensstämmer i allt väsentligt med en promemoria som remitterats till ett stort antal remissinstanser under december månad.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ska med stöd av lagen kunna vidta olika åtgärder för att motverka trängsel eller på annat sätt förhindra smittspridning. Om det är nödvändigt ska begränsningar som innefattar betydande inskränkningar i våra grundlagsskyddade och av Europakonventionen skyddade rättigheter kunna vidtagas. Sådana beslut ska underställas riksdagens prövning inom två veckor (en förbättring i förhållande till promemorian som föreslog 30 dagar) från datum för beslutet. Endast vissa beslut av länsstyrelsen respektive polismyndigheten ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd ska krävas i Kammarrätt. Lagstiftningen ska träda ikraft redan den 10 januari 2021 och upphöra att gälla vid utgången av september 2021.

Frågan om regeringen ska ges en utökad makt vid nödsituationer har diskturats i olika sammanhang. Grundlagsutredningen (SOU2008:125) föreslog med hänvisning till SOU 2008:61 att en särskild reglering skulle införas som innebar att regeringen vid nödsituationer under vissa förutsättningar får meddela föreskrifter som enligt grundlag ska meddelas av riksdagen. Bakgrunden var att även om regeringsformen innehåller relativt omfattande möjligheter till delegation av normgivningsmakt inom det offentligrättsliga området bedömdes delegationsreglerna inte vara tillräckliga för att hantera behovet av snabb normgivning i nödsituationer. En väsentlig brist som uppmärksammades var delegationsbestämmelsernas inom det civilrättsliga området. I en nödsituation kan behov uppkomma att meddela föreskrifter med kort varsel som t ex rör kommunikation och finansiella marknader. Förslaget gick ut på att ge regeringen ett generellt bemyndigande, med vissa undantag, att meddela förskrifter som enligt grundlag ska meddelas av riksdagen. I förslaget skulle en sådan av regeringen utfärdad föreskrift upphöra att gälla senast tolv dagar efter utfärdandet. Föreskriften skulle så snart som möjligt efter utfärdandet underställas riksdagen för prövning. Om riksdagen godtog dem skulle de utfärdas genom lag. Grundlagsutredningens förslag kom inte att genomföras. Det ansågs inte föreligga något behov. Verkligheten har genom Covid 19 visat på behovet av en enhetlig och adekvat reglering av delegering av normgivningskompetensen.

Detta ledde i våras till att ett tillfälligt bemyndigande i smittskyddslagen infördes. Detta förslag kritiserades av en rad remissinstanser och av Lagrådet i yttrande 6 april 2020. Bemyndigandet förlängdes inte och upphörde att gälla 30 juni 2020. 

Grundlagen och Europakonventionen är till för att skydda den demokratiska rättsstatens principer och grundläggande rättigheter. Detta gäller alldeles särskilt i tider av oro och kris. Det är inte, som vissa aningslöst synes förespråka, att dessa kan åsidosättas bara för att det råder en pandemi. Det är precis tvärtom. Något som tydligt framgår av Lagrådets yttrande från i våras. 

I sak kan invändningar riktas mot förslaget när det gäller beredningen, lagens giltighetstid, tillämpningsområdet, omfatttningen av föreskrifter och beslut, proportionalitetsbedömningen, underställning till riksdagen, överklagande m.m. Jag föreslår läsning av JO s yttrande som på ett pedagogiskt sätt adresserar de svåra problem som är förenade med denna typ av reglering. Att överlämna åt regeringen att fatta mycket långtgående beslut som annars skulle fattas av riksdagen kräver noggrann analys. 

Risken för missbruk måste motverkas genom begränsad giltighetstid och att föreskrifterna underställs riksdagen så fort som möjligt. Det var därför klokt av regeringen att i ljuset av remisskritiken förkorta tiden för underställande till två veckor. Jag skulle dock ha föredragit att det stod snarast och senast inom två veckor.  Till detta kommer att det återstår att ha en kortare giltighetstid än vad som föreslagits, även om giltighetstiden förkortats. Om behov skulle föreligga finns alternativet att istället förlänga giltighetstiden.

När känslor och partipolitik tar överhanden krävs besinning

Den senaste tiden har inneburit ett ökat antal smittade och döda i Covid. Detta innefattar stort lidande och stor sorg. Och ett misslyckande, i meningen att vi i likhet med de flesta länder inte lyckats skydda de äldre. Corona – kommissionen har presenterat sitt betänkande, innefattande relevant kritik av de allvarliga systembrister, som belastat svensk äldrevård sedan 1990-talet och som tidigare bekräftats av bl.a. Äldreutredningen. För detta bär alla statsbärande politiska partier ansvar; tidigare och nuvarande regeringar, liksom kommunala och regionalpolitiska företrädare. Oss väljare ej att förglömma. Att idag som vissa, politiker och andra, ägna sig åt närmast vulgär pajkastning, är därför mindre klädsamt.

Alla de som nu tar heder och ära av statsministern, socialministern, generaldirektören för Folkhälsomyndigheten och framförallt statsepidemiologen Anders Tegnell borde överväga en mindre aggressiv hållning. Det har sannolikt, allt annat vore förvånande, retrospektivt gjorts felbedömningar i kampen mot pandemin. Men, det kan vara bra att erinra sig att beslut fattas på grund av den information som vid tillfället finns tillgänglig. En klok idé vore därför att avvakta alla förhastade slutsatser.

I gårdagens DN skriver Richard Swartz https://www.dn.se/ledare/richard-swartz-svenskarna-har-tagit-sig-igenom-den-andra-vagen-battre-an-andra-europeer/ en utmärkt sansad och klok artikel om den svenska pandemidebatten och farorna med att tillgodose önskemålen om krafttag och inskränkningar i våra grundlagsskyddade rättigheter. Jag föreslår läsning av denna. Swartz sätter nämligen perspektiv på den svenska debatten, som enligt min mening tappat alla proportioner. Göran Greider i Dala-Demokraten har också skrivit på samma tema. Liksom Vidar Andersson.

Det är olustigt när viktiga samhällsfrågor blir offer för känslostyrda och personfixerade debatter. Det är sorgligt att se hur vanligtvis kloka personer hemfaller åt den i bästa fall aningslösa och osakliga jakten på syndabockar. Denna utveckling bidrar till att underminera tilltron till samhällets institutioner och att vi tappar proportioner. Ansvarsutkrävande är viktigt. Men det kräver mer än känslor, åsikter och rop på åtgärder. Framförallt är det en god ordning att ha nödvändiga fakta när ansvar ska utkrävas. 

Av alla de som har haft synpunkter, framfört kritik eller ifrågasatt den svenska strategin har få kommit med konstruktiva, alternativa och effektiva förslag på lösning av pandemin och dess konsekvenser. Och som Schwarz påpekar. Det är inte Sverige som utmärker sig. Det är våra nordiska grannländer.

I en parlamentarisk demokrati utkrävs ansvar vid allmänna val. Det finns som bekant också möjlighet för riksdagen att rösta om misstroende mot statsministern och enskilda statsråd. Att under pågående pandemi framföra avgångskrav mot statsråd och enskilda tjänstemän är dock inte en självklar åtgärd. Partipolitik och känslostyrd aktivism är dåliga rådgivare mot Covid. Pandemin borde inte vara en partipolitisk fråga. Den är en alltför allvarlig samhällelig utmaning för det. Osakliga personangrepp på enskilda tjänstemän är inte heller godtagbart. Att fokusera på statsepidemiolog Anders Tegnell förefaller därför synnerligen oklokt.

Alla de som nu ropar på behovet av att ge regeringen mer kraftfulla verktyg bör tänka efter. Det handlar ytterst om att upprätthålla grundläggande demokratiska samhällsprinciper i ett land som har varit en ledande välfärdsstat. Inskränkningar i våra demokratiska rättigheter ska endast kunna göras om det är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Det kräver att det finns ett behov, att åtgärden blir effektiv och att inskränkningen är proportionerlig. Regeringens förslag att utreda frågan om möjligheten att införa undantagstillstånd inger i sammanhanget oro, liksom utformningen av det nyligen presenterade förslaget till pandemilag. Låt oss hoppas att regering och riksdag besinnar sig vid utformningen av ny lagstiftning. 

Corona-kommissionen är en bra grund att stå på för en långsiktig lösning på systembrister och ansvarsfördelning, inte minst inom äldrevården. Låt oss hoppas att alla politiker gemensamt tar dess slutsatser på allvar och omgående rättar till de allvarliga systembrister som @mats_melin och Coronakommissionen redovisat.