I morgon börjar Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen. Utöver traditionella försvarspolitiska och säkerhetspolitiska frågor kommer centrala rättsstatliga frågor att behandlas. Jag kommer själv att medverka i en diskussion om lag, etik och ansvar.
Jag har som av en tillfällighet under julhelgen kommit att läsa en intressant doktorsavhandling i historia vid Uppsala universitet om Övervakning för rikets säkerhet av Jenny Langkjer. Den behandlar den svenska säkerhetspolitiska övervakningen under tidsperioden 1885-1922. Att övervakningen har en inneboende expansiv tendens i säkerhetspolisiär verksamhet framgår tydligt. Det kan bero på alltför stora befogenheter kombinerat med brist på formella regler och begränsningar som styr övervakningen. En kultur utbildas där hotbilder målas upp och blir styrande för utvecklingen. Detta är ingen nyhet, men inte desto mindre relevant eftersom hotbilderna leder till att motståndet upphör och övervakning accepteras. Detta leder till att övervakning fortsätter helt rutinmässigt också efter det att ett upplevt hot upphört. Ett annat exempel som Jenny Langkjer pekar på är när polisen genom att använda otillåtna arbetsmetoder påverkar utvecklingen så att arbetsmetoden slutligen blir legaliserad.
Inom västvälden har enligt vissa forskare en utveckling kunnat skönjas som innebär en förskjutning från spionkontroll till politisk övervakning. Enligt Jenny Langkjaer har dock politisk övervakning förekommit i betydande grad ända från 1885. Vid 1800 talets slut började arbetarrörelsen växa fram. Detta sågs som ett betydande hot. Till detta kom, liksom idag, en ökad invandring från utlandet vilket likaledes uppfattades som ett hot. Denna utveckling ledde till en omfattande övervakning av vänstersocialister och utländska personer. Övervakningen kom att öka såväl till omfattning som inriktning. Den blev även mer detaljerad och kom att omfatta fler personer. Övervakningen av utländska och svenska medborgare skiljde sig till en början åt. Mot slutet av första världskriget förändrades emellertid detta då det inhemska socialistiska hotet kopplades till Sovjetryssland.
Avhandlingen behandlar den ständigt återkommande frågan om hur man kan begränsa säkerhetspolisen att okontrollerat utvidga sin (i och för sig legitima) övervakning. Författaren hänvisar till Ulf Bjereld och Marie Demker som i en relativt ny studie har påpekat att regleringen bör ta sin utgångspunkt inte i vad säkerhetstjänsten får göra, utan vad den inte får göra. Andra har påtalat behovet av insyn och transparens, samt att tvångsmedel och övervakning alltid ska tidsbegränsas och vara föremål för omprövning.
Den spänning som ligger i att å ena sidan upprätthålla den demokratiska rättsstaten och å andra sidan skydda rikets säkerhet är en utmaning för alla stater och måste ständigt debatteras. För att en sådan debatt ska bli meningsfull krävs seriös forskning och fakta. Denna avhandling är ett sådant bidrag.
Anne Ramberg 