Om det inhumana dödsstraffet

Igår publicerades uppgifter om att Iran hängt en kvinna som våldtagits för att hon knivskurit sin förövare till döds. Flera människorättsorganisationer har kritiserat rättegången och försökt få verkställigheten av dödsdomen uppskjuten. Till ingen nytta.

Det förekommer att intelligenta, bildade, omdömesgilla och kärleksfulla människor med övertygelse förkunnar att de är för dödsstraffet, i vart fall vid allvarliga brott. Jag har funderat mycket på hur detta är möjligt. Det är från mitt perspektiv helt obegripligt.

För 60 år sedan var det bara tre länder i världen som hade avskaffat dödsstraffet. Idag går utvecklingen mycket starkt i riktning mot ett avskaffande. Och bland de länder som alltjämt har kvar dödsstraffet är merparten verkställda dödsdomar i avtagande. Men, enligt Amnesty International förespråkar och tillämpar alltjämt 64 länder dödsstraffet. Att jämföra med de 90 länder som helt avskaffat det och de 32 som gjort det i praktiken, medan 11 övergivit dödsstraffet för vanliga brott, men behållit det för särskilt allvarliga. Det kan nämnas att det för att bli medlem i Europarådet, liksom i EU krävs att dödsstraffet övergivits. Det är därmed inte självklart att frånvaron av dödsstraff i Europa är ett uttryck för en djupt känd övertygelse om dödsstraffets oberättigande.

Av de länder som alltjämt tillämpar dödsstraffet utanför Europa utmärker sig Kina. Den ekonomiska tillväxten har varit enastående. Levnadsstandarden har höjts på ett remarkabelt sätt. Stabiliteten i landet har rönt beröm från flera politiker. Samtidigt har det i Kina avrättats tusentals människor under de senaste åren. Kina är ledande på området verkställda dödsstraff. Man har enligt uppgift årligen verkställt fler dödsstraff än övriga världen sammantagen. Minoriteter, främst uigurerna och tibetanerna har varit särskilt utsatta och föremål för ett stort antal orättfärdiga dödsdomar.

I Indien avrättades enligt uppgifter i New York Times 414 personer år 2012. Också här är minoritetsgrupper särskilt utsatta. Detsamma gäller i Iran, som kommer på andra plats i mördarligan, då särskilt med religiösa förtecken. I Iran drar man sig inte heller för att hänga barn, vars enda brott varit att de blivit undervisade i en annan religion än den muslimska. Sexuella minoriteter mördas också.

I Irak som innehar tredjeplatsen i antalet verkställda avrättningar, avrättades enligt FN 177 personer 2013. I likhet med Iran, är religiöst oliktänkande, mer utsatta än andra. Det gäller främst sunnimuslimer och efter ISIS kontroll av delar av landet nu särskilt kristna. Också i Irak riskerar homosexuella dödsstraff. Detta gäller för övrigt i flera afrikanska länder.

Argumenten mot dödsstraff är överväldigande. Det saknas stöd för att dödsstraffet har någon preventiv effekt. Dödsstraffet är ociviliserat och inhumant. Det är förödmjukande, såväl för den som ska utföra handlingen, som för det samhälle på vars uppdrag det verkställs. Risken för fel är uppenbar. Sedan 1976 har bara i USA så många som 118 dödsdömda fångar rentvåtts, varav 18 med stöd av DNA bevisning. Och till skillnad från andra påföljder saknas möjlighet att få till stånd en ändring. Det är oåterkalleligt. Hur många oskyldiga som avrättats kan vi bara gissa. Dödsstraffet kan lätt vara resultatet av godtycke och politisk manipulation. Dödsstraffet omöjliggör bot och bättring. Därtill kommer de diskriminerande former som omgärdar verkställigheten och den ofta långt utdragna och ovissa väntan på verkställighet.

Det självklara argumentet mot dödsstraffet är mänskliga rättigheter. Rätten till liv och värdighet rimmar illa med acceptans av dödsstraffet i internationell rätt. Därför går också utvecklingen i riktning mot att dödsstraffet i framtiden inte kommer godtas. Alltjämt framhärdar dock vissa, däribland USA.

91 procent av alla avrättningar utfördes i tre procent av världens stater nämligen i China, Iran, Pakistan, Iraq, Sudan och USA. Övriga femtioåtta länder som har kvar dödsstraffet stod för 9 procent av alla avrättningar. Det totala antalet avrättningar tycks dessbättre ha fallit.

Vissa förespråkare för dödsstraffet, däribland Kina och Singapore, brukar anföra att det är en fråga om enskilda staters suveränitet och att det inte har något att göra med mänskliga rättigheter. Andra hävdar att det har en avskräckande effekt och är nödvändigt för att begränsa brottsligheten. Vissa påstår att krävs av religionen. Det senare argumentet hänför sig till vissa påstådda islamiska principer. I princip alla muslimska stater har kvar dödsstraffet, dock med mycket varierande tillämpning. Av de 47 muslimska staterna i världen tillämpas det i mindre än hälften. Av de återstående 22 tillämpas det huvudsakligen i repressiva och mindre demokratiska länder. Det är endast i fem av de muslimska staterna som alltjämt har kvar dödsstraffet och där det tillämpas regelbundet närmare bestämt i Saudi Arabien, Pakistan, Iran, Irak och Jemen.

The International Covenant on Civil and Political Rights  (ICCPR),  är den viktigaste traktaten med avseende på dödsstraffet. Denna uppmanar stater att överge dödsstraffet. Artikel 6 föreskriver att alla människor har en inneboende rätt till liv. Denna rätt ska skyddas genom lag. Ingen ska godtyckligt bli fråntagen sitt liv. Det uppställs också ett antal rättssäkerhetsvillkor som ska vara uppfyllda i syfte att i vart fall tillförsäkra den misstänkte en rättvis rättegång. En lång rad internationella organisationer, FN-organ och advokatsamfund arbetar aktivt för att åstadkomma ett förbud mot dödsstraff. Att så inte redan har skett är obegripligt.

Några ord på vägen till vår nye justitieminister

Sverige har fått en ny justitie – och migrationsminister. Socialdemokraternas rättspolitiske talesman Morgan Johansson var det självklara valet. Han har, även om han i likhet med Beatrice Ask inte är jurist, en lång erfarenhet av rättsliga frågor. Han har bland annat varit ordförande i Justitieutskottet. Denna erfarenhet kan nog behövas när han nu också ska axla ansvaret för det mycket stora och angelägna migrationsområdet. Samtidigt har han blivit av med ansvaret för polisen, som är den budgetmässigt största posten inom rättsväsendet. Den svarar för närmare tjugtvå miljarder av det totala anslaget på ca fyrtio miljarder. Polisen har istället anförtrotts en inrikesminister med placering inom justitiedepartementet. Den i dessa sammanhang okände Anders Ygeman har varit ordförande i Trafikutskottet sedan 2010. Att ansvara för att den nya polisorganisationen kommer på plats och att utse rikspolischef är en angelägen uppgift. Statsrådets, får man förmoda, begränsade erfarenhet av frågor som rör polisens och säkerhetspolisens arbete kan förhoppningsvis uppvägas av en kunnig statssekreterare och erfarna tjänstemän. Att flytta över polisen från justitieministerns fögderi var inte helt oväntat. I många länder är polis och säkerhetspolis myndigheter under inrikesdepartementet. Genom denna lösning byter man bara ansvarig minister. I bästa fall kan detta emellertid ändå innebära en försvagning av den så kallade rättskedjan. Ett mantra som strider mot grundläggande rättsprinciper. Ett av många uttryck för detta är alla de rättscentra som byggs upp runt om i landet. Där sitter polis, åklagare, domstolar och kriminalvård i samma byggnader eller angränsade lokaler. En utveckling som må gagna effektiviteten i fångtransporter, men i övrigt urholkar den rättsväsendets myndigheters oberoende.

Det finns alltid många utmaningar inom Justitiedepartementets område. Många ambitiösa utredningar har initierats de senaste åren, vars betänkanden alltför ofta har reducerats till hyllvärmare på Justitiedepartementet. Jag har tidigare i Tidskriften Advokaten skrivit om hur stora och nödvändiga lagstiftningsprojekt kraftigt eftersatts. https://www.advokatsamfundet.se/Advokaten/Tidningsnummer/2014/Nr-2-2014-Argang-80/De-stora-lagstiftningsprojektens-tid-ar-forbi/
Värdefulla betänkanden som Påföljdsutredningen, Förvaltningslagsutredningen, Rättspsykiatriutredningen och nu senast Nämndemannautredningen har, trots mycket gott och samstämmigt remissutfall, nonchalerats eller fragmenterats. Det är enligt min mening inte i sin ordning att misshushålla med hårt arbetande utredares och experters, liksom remissinstansers mödosamma arbete på sätt som skett på senare år. Här hoppas jag på bättring!

Till detta kommer att de rättspolitiska intiativen måste handla om något annat än sexualbrottslagstiftningen och frågan om samtycke. Det är ett fattigdomsbevis när fokus för den rättspolitiska diskussionen, liksom de lagstiftningsåtgärder som genomförs är begränsat till straffrätten och straffprocessen. På civilrättens område finns också mycket att göra.

Europasamarbetet och globaliseringen ställer nya krav på politiker och samhälle. Men, det öppnar också möjligheter. Jag hoppas att Justitiedepartementet kommer verka för att stödja svensk rätt som exportprodukt. Jag utgår ifrån att justitieministern kommer att verka inte bara för rättsväsendets fromma utan i hög grad också för att advokatkåren ska kunna fullgöra sitt uppdrag att med oberoende företräda enskilda, företag, organisationer och inte sällan myndigheter. För detta krävs konkurrenskraftiga advokatbyråer som kan investera i utbildning och kunskap på en internationell marknad. När den engelske premiärministern åker på utlandsresa tar han nästan regelmässigt med sig en eller flera av ”senior partners” på de större London byråerna i akt och mening att sälja engelsk rätt. Det har blivit en exportprodukt. Det borde även svensk rätt och svensk tvistlösning vara. Vi hade under lång tid en god plattform genom att ryska avtal ofta föreskrev svensk rätt och tvistlösning i Sverige. Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut har alltjämt en framträdande plats inte minst när det gäller investeringstvister. Men konkurrensen är hård och den tidigare positionen håller på att försvagas. Jag skulle önska att Justitieministern verkade för Sverige som exportland när det gäller svensk lag och svenska skiljeförfaranden. Det skulle inte bara gagna svenska exportföretag och svenska affärsadvokater. Det skulle också stärka Sveriges plats på den internationella arenan. För detta krävs dock mer än en entusiastisk justitieminister. Det erfordras en förståelse för juridikens betydelse i samhället också från övriga statsråd.

Jag önskar Morgan Johansson och Anders Ygeman lycka till i det viktiga uppdrag som åvilar Justitiedepartementet. Vi kommer inte att alltid ha samma uppfattning i sakfrågor. Men, jag hoppas och är övertygad om att vi ska fortsätta den goda och respektfulla dialog som alltid förevarit med Justitiedepartementet. I en fråga är jag övertygad att det råder en samsyn. Ett politisk starkt Justitiedepartement som har ett avgörande inflytande i regeringsarbetet är viktigt i en demokratisk rättsstat.