Om betydelsen av korrekta fakta i den politiska debatten

I partiledardebatten i Agenda för en vecka sedan debatterades bland annat frågan om lag och ordning. För den känslige innehöll debatten en rad anmärkningsvärda påståenden. M-ledaren Ulf Kristersson inledde med att felaktigt och i mycket hög ton göra gällande att det dödliga våldet har fördubblats under Stefan Löfvéns fem år som statsminister. Ett påstående som saknar all verklighetsförankring. Jag tror dock inte att Kristersson medvetet ljög, bara att han var felinformerad.

I själva verket ligger, enligt Dödsorsaksregistret, det genomsnittliga dödliga våldet under 2010-talet lägre än motsvarande siffror sedan 70-talet och framåt. I absoluta tal uppgick det dödliga våldet 2018 till 108 fall (fem färre än 2017), vilket motsvarar 1,05 per 100 000 invånare. Dessa siffror är lägre än motsvarande siffror under perioden 1970 – 2010. Det kan i sammanhanget noteras att befolkningen sedan 2000 ökat med 15 procent motsvarande 1,4 miljoner människor.

KD-ledaren Ebba Busch Thor uppgav under samma debatt att det under 2018 förekom 100 000 försök till våldtäkt eller riktiga fullbordade våldtäkter i Sverige och att nästan 8000 hade polisanmälts. Hon ställde frågan till statsministern varför dessa män inte utvisas utan får stanna i Sverige? Retoriken gav därmed medvetet eller omedvetet intrycket av att alla 100 000 uppgivna förövare var invandrare. Detta trots att majoriteten av våldtäktsmännen är svenskar.

Det är oklart vilka KD-ledaren anser ska utvisas. När det gäller frågan om utvisning är den reglerad i lag. För att kunna utvisa någon krävs att domstol fastslagit att ett brott har begåtts av en utländsk medborgare och att det finns ett land dit personen kan utvisas. Här finns inte sällan problem av olika slag. Det kan råda krig i landet eller landet ifråga vägrar att ta emot personen. För övrigt utvisas majoriteten av utländska sexualförbrytare.

Man får hoppas att önskemålet om utvisning avser endast sådana personer som av domstol fällts till ansvar för brott. Under 2017 dömdes enligt kriminalstatistiken 1 162 personer för sexualbrott varav 190 för våldtäkt. Det retoriska budskapet att referera till uppgiften om 100 000 försök till eller fullbordade våldtäkter är djupt missvisande.

Diskrepansen mellan anmälda våldtäkter om cirka 8000 och antalet uppgivna försök och genomförda sexualbrott i den årliga nationella trygghetsundersökningen, NTU som BRÅ genomför, kräver förklaring när man presenterar den som en sanning. Denna undersökning ger 200 000 personer mellan 16-84 år möjlighet att svara på frågor om bland annat utsatthet och otrygghet. Svarsfrekvensen var senast 40,5 procent. Syftet med denna undersökning är att fånga mörkertalet och därigenom få en uppfattning om förekomsten av brottslighet som inte har polisanmäls. Problemet med alla undersökningar av detta slag är den bristande representativiteten. När det gäller NTU har också mycket höga mätfel konstaterats. Som ett exempel kan anges att mätfelet för antalet polisanmälda sexualbrott för 2016 uppgår till så mycket som 254 procent. Enligt kriminalstatistiken uppgick antalet polisanmälda sexualbrott till 20 284 att jämföra med NTU som angav 71 940. NTUs siffror är således inte tillförlitliga. Om detta har Maria Robsahm skrivit insiktsfullt på http://www.robsahm.se/blogg/.

Konsekvenserna av bristande varsamhet med fakta och alarmistiska fel-beskrivningar av samhället kan komma att medföra stor skada. Den politiska debatten måste vara förankrad i verkligheten.