Svensk Public Service, BBC och TT ska i sin nyhetsförmedling vara opartiska. Denna principiella hållning understryks ofta. Och denna hållning är bra och nödvändig. En sidoeffekt är emellertid att kravet på opartiskhet ibland skapar en inte obetydlig medial ängslan. En fråga i sammanhanget är om kravet på opartiskhet för Public Service och TT är obegränsat. Att man i den offentliga nyhetsförmedlingen inte bör inta ståndpunkter eller göra kommentarer som i en partiskiljande fråga gynnar ett visst parti är väl klart. Men hur förhåller det sig med kravet på opartiskhet i en fråga som är central för hela samhällets värdegrund. Bör medarbetare med krav på opartiskhet alltid förhålla sig neutrala när grundläggande principer till skydd för mänskliga rättigheter angrips? När någon predikar öppen diskriminering på grund av ras eller religion? När någon hävdar att judar och samer egentligen inte är svenskar eller att muslimer är avskyvärda? Svaret på frågan borde väl vara självklart när angreppet är sådant att det innefattar brottslig hets mot folkgrupp. I sådant fall kan det ”neutrala” förhållningssättet inte godtas. Men hur förhåller det sig när det inte är fråga om brottslig gärning? Hur ligger det till i fall av åtgärder som i vidare mening syftar till att kränka mänskliga rättigheter? Bör public service och TT då inta en förment opartiskt position, t.ex. därför att frågeställningen kan uppfattas som partiskiljande i de svenska inrikespolitiska ankdammen? Denna fråga förtjänar debatt. Tydligt är att kravet på opartiskhet ofta skapar medial ängslan. Man vågar inte göra rätt av oro för att göra fel. Denna ängslan kan vara farlig. Den riskera att underminera yttrandefriheten och det demokratiska samtalet. Risken för självcensur är stor. Och än värre. Den riskerar bidra till en relativisering av viktiga principer som är centrala för vår värdegrund. Försvaret för vår demokrati bygger på ett öppet samtal där alla fritt kan ge uttryck för sina åsikter. Det är ett samhällsintresse.
På den andra sidan kan sägas att opartiskhet är nödvändigt för att upprätthålla förtroendet för nyhetsförmedlingen. Opartiskheten förutsätter saklighet. Publiken ska kunna lita på att nyheter som förmedlas är korrekta och inte styrda av ovidkommande hänsyn. Hur bör då avvägningen ske?
Först bör erinras om att kraven på opartiskhet och saklighet ställs inte bara på nyhetsjournalister. Det gäller vid myndighetsutövning för alla anställda inom ramen för statliga och kommunala organ. Det inkluderar poliser, domare, åklagare (men – till skillnad från vad vissa ibland tror – inte advokater), sjukvårdspersonal, lärare på universitet och högskolor, handläggare på skatteverket, försäkringskassan och migrationsverket och anställda hos JO, JK, Riksrevisionen och Riksbanken bara för att ta några exempel. Ingen skulle väl komma på idén att någon inom dessa kategorier skulle riskera att bli avstängd från sitt arbete för att de på sociala medier eller i annat sammanhang ger uttryck för kritik mot politiska förslag som strider mot bättre vetande, kränker människovärdet, strider mot lag och konventioner eller att en sådan person argumenterar för värnandet av mänskliga rättighet. Att det sedan kan finnas situationer där till exempel en journalist, en domare eller en åklagare bör avstå från att uttrycka en åsikt är en annan sak. Det kan handla om att visa hänsyn eller att riskera att skada tilltron till den institution man är knuten till. Allt som är tillåtet är ju inte alltid lämpligt.
Men, kravet på opartiskhet är inte uppställt i något etikettsintresse. Det är heller inte tillkommet i syfte att dölja en verklighet. Det är alldeles bestämt inte heller tillkommet för att skapa rädda journalister och ämbetsmän. Opartiskheten i dess olika kontexter syftar ytterst till att skapa rättvisa, förutsägbarhet och förtroende.
Situationer där frågan om opartiskhet aktualiserats på senare tid gäller BBC:s behandling av Gary Lineker. Vad denne gjorde var som bekant att på en privat tweet kritisera ett sannolikt olagligt lagförslag som syftar till att bekämpa fattiga båtflyktingar över Engelska kanalen och i det sammanhanget uppmärksamma att det språkbruk som används idag påminner om det som användes under 30-talet i Tyskland . Utgångspunkten för BBC:s kritik var Linekers ifrågasättande av Toryregeringens övertramp av mänskliga rättigheter. Det ansåg BBC-ledningen vara förgripligt och stängde av Lineker från sitt TV-program. Det blev inte bra och BBC fick backa. Gary Lineker hade turen att ha många inflytelserika kolleger som ställde upp till Linekers försvar.
Men vi behöver för att finna exempel inte gå till utlandet. Liknande saker händer även i Sverige. Ett exempel på detta är TT:s behandling av sin långvarige medarbetare, Owe Nilsson. Vad som där hände var att Nilsson skrev en tweet där han kritiserade regeringens beslut att dra in stödet till SKMA som bekämpar antisemitism och undervisar om Förintelsen. ”Där går gränsen” skrev Owe Nilsson. TT beslöt, efter att en statssekreterare kontaktat redaktionsledningen och framfört kritik, att Nilsson efter 38 år skulle omplaceras till redigeringsavdelningen. Då sade Owe Nilsson upp sig.
Båda fallen illustrerar faran med att låta sig påverkas av ovidkommande politiska hänsyn. Och de oproportionerliga konsekvenser som åtgärderna föranledde. Förtroendet för såväl BBC som TT har fått sig en allvarlig törn.
Det inträffar rätt ofta att när Public Service ska redovisa en händelse så ska det alltid presenteras en motsatt hållning, som om den vore likvärdig i relevans eller nyhetsvärde. En sådan hållning kan ofta vara motiverad. Men inte alltid. Det finns i alla frågor en motstående synpunkt eller, som det i allmänhet presenteras,: ”Det finns kritiska röster. ” Efter att ha lyckats samla ihop några missnöjda uttolkare av förslaget framstår det som om åsikterna var lika relevanta, legitima och omfattas av ungefär lika många människor. SvT och SR ägnar sig, inte minst i valtider, alltför ofta åt att stoppa debattörer, t.ex. som kritiserar SD:s värsta avarter, med hänvisning att motsidan inte är i studion. Det innefattar enligt min mening en ängslighet som saknar den integritet som Public Service måste upprätthålla. De som propagerar för mer eller mindre absurda ståndpunkter i fundamentala värderingsfrågor förtjänar inte alltid att få likvärdigt utrymme för sina teser. Man måste kunna få framföra kritik mot sådant prat även när antidemokraterna befinner sig utanför studion.
Kravet på saklighet och opartiskhet inom rättsväsende och förvaltning syftar till att förhindra godtycke och fel i rättstillämpningen. I detta ligger att regering och riksdag agerar i enlighet med lagar och konventioner. När lagstiftaren missbrukar sin makt eller presenterar förslag som strider mot grundlag och skyddet för mänskliga rättigheter kan det inte vara så att den journalist som påpekar detta ska anses bryta mot kravet på opartiskhet. För om det är så, kommer detta att leda till att vi får en ängslig journalistkår som inte kommer att med trovärdighet fullgöra en av sina främsta uppgifter, vid sidan av att förmedla nyheter, nämligen att granska makten.
Anne Ramberg 