När man slår upp dagens SvD och läser Ivar Arpis ledare kan man reagera på olika vis. Man kan, med rätta, förfäras över de hot och det hat som Arpi beskriver och som kommit att bli vardag inte bara på nätet, utan i det politiska samtalet generellt. Jag vet, för jag har sedan flera år betydande egna erfarenheter av drev som lett till hot och hat. Senast fälldes en person av Solna tingsrätt till ansvar bland annat för ofredande av mig och av två andra kvinnor, Helle Klein och Maria Ripenberg. Vi utsattes för grova angrepp av en nazist.
Arpi beskriver i sin ledare vad han har utsatts för. Jag förstår Arpis bekymmer och oro inför sådana angrepp. Det finns anledning för samhället att reagera skarpt när journalister hotas. Det är ytterst ett allvarligt hot mot yttrandefriheten och därmed mot demokratin. I detta sympatiserar jag helt med Arpi.
Jag har många gånger kritiserat Arpi här på min blogg och i andra sammanhang. Jag har menat och menar att Arpi ofta ägnar sig åt populistisk och försåtlig argumentation. Arpis popularitet i vissa kretsar beror enligt mening på att han förser de redan frälsta med lämpliga argument och sållade fakta som tilltalar dem som vill få sina fördomar bekräftade. Detta är vad jag kallar ett populistiskt förhållningssätt. Arpis ledare idag bekräftar detta. Den innefattar ett grepp som jag menar är kraftigt osakligt. Han väljer nämligen att bunta ihop sina verkliga och förmenta fiender i samma grupp, tydligtvis för att på så sätt försöka smutskasta dem som bara inte delar hans åsikter med dem som dessutom hotat och förtalat honom. I mitt fall, tycks motivet för sammanbuntningen vara att jag menat att Arpi stundom haft en populistisk framtoning. Jag betackar mig för att buntas ihop med dem som hotat Arpi. Han får nog även framgent tåla att bli kritiserad för sin ofta försåtliga argumentation till exempel i frågor rörande asylrätt, muslimer och invandrare. I Arpis arsenal ingår också att han på Twitter retweetar personer med mycket utmanande attityder och åsikter. Om man gör så finns alltid risken att omvärlden uppfattar att man i någon mening delar den åsikt man retweetar med mindre man samtidigt tar tydligt avstånd från budskapet. Detta gäller särskilt om man som Arpi regelmässigt retweetar ytterkantsdebattörer som Hanif Bali. Man måste välja sitt sällskap. Och det har Arpi gjort.
Man kan också, och samtidigt, förundras över hur en begåvad journalist kan förmå sig att skriva en text som så fullständigt bortser från hur han själv uppträtt de senaste åren. Arpi skriver: ”Ironin är att de som varnar för polarisering inte tvekar att polarisera själva. De höjer tonläget, höjer insatserna”. Jag undrade för ett ögonblick om Arpis upprördhet och självömkan var ironisk. Men, att döma av hans kommentarer på sociala medier så förefaller det inte förhålla sig så. Aningslöst kan man möjligen tycka. Denna brist på självinsikt som SvDs ledarskribent ger uttryck för är förvånande.Ty, Arpi har i själva verket, i gott sällskap bl.a. med den moderate riksdagsmannen Bali, varit närmast instrumental i den hetsiga stämning som på senare år utvecklats på sociala medier. De har medvetet använt sina svansar för att driva kampanjer och förlöjliga människor. Kampanjen mot Sydsvenskans Moa Berglöf för bara någon vecka sedan bär syn för sägen.
Anne Ramberg 