Rätt att säga nej till en europeisk åklagarmyndighet

Förslaget att skapa en gemensam självständig europeisk åklagarmyndighet inom EU (European Public Prosecutors Office, EPPO) är kontroversiellt. Regeringens inställning är att bekämpningen av brott mot EU:s finansiella intressen ska vara effektiv, men anser på goda grunder att förslaget är mycket långtgående eftersom medlemsstaterna ska överlåta sin åklagarbehörighet för vissa brott. Sverige har därför under ministerrådsförhandlingarna 7-8 december 2016 ställt sig negativt till ett införande av EPPO.

Det är lätt att ansluta sig till den svenska kritiken mot ett sådant införande. Skälen härför är flera.

Det finns redan ett omfattande europeiskt gränsöverskridande åklagarsamarbete inom Eurojust, som för övrigt är tillkommet på svenskt initiativ. Det är vidare högst oklart om och under vilka former de två organen skulle kunna samexistera och samverka. Risken är stor att Eurojust skulle försvagas, vilket vore olyckligt.

Enligt EPPO-förslaget ska medlemsstaterna överlåta sin åklagarbehörighet för vissa brott. En grundläggande princip inom straff- och straffprocessen är att denna bör ligga inom respektive medlemsstats behörighet. Detta bör som huvudregel också gälla framöver. Rätten att åtala är och ska vara kopplad till de nationella rättsordningarna. Ingen utländsk åklagare ska kunna styra en förundersökning på svenskt territorium, även om det sedan ska vara nationell domstol som ska pröva ett åtal.

Till detta kommer att den ibland allvarliga nationella korruption som förekommer i vissa medlemsländer och som ligger till grund för förslaget om EPPO inte är utbredd i Sverige. Det är såvitt jag kan bedöma mer ändamålsenligt och effektivt att länderna själva beivrar korruptionen internt, istället för att skapa en ny pan-europeisk supranationell åklagarorganisation.

Förslaget skulle även bli både dyrt och ineffektivt. Behörigheten för EPPO skulle nämligen främst omfatta korruption och penningtvätt avseende EU-medel, vilket är ett mycket begränsat behörighetsområde. Detta kan inte motivera de enorma resurser av såväl pengar som personal som skulle erfordras för att inrätta detta system. Verksamheten skulle vidare endast avse sådan grov ekonomisk brottslighet som påverkar EU:s finansiella intressen, vilket är ett mycket begränsat och svårdefinierbart kriterium.

Sammanfattningsvis är Sveriges hållning i denna fråga enligt min mening  välgrundad.

Advertisements
Det här inlägget postades i Rättssäkerhet, Uncategorized. Bokmärk permalänken.