Av den Nationella trygghetsundersökningen 2017 som Brottsförebyggande rådet presenterade den 29 januari framgår att förtroendet för rättsväsendets myndigheter sjunkit med hela sex procent i jämförelse med 2016. Förtroendet för Kriminalvården har sjunkit mer än för övriga myndigheter. Fram till för två år sedan ökade förtroendet. De senaste två åren har dock denna trend brutits. Förtroendet är nu tillbaka på 2006 års nivå. När förtroendet för demokratiska institutioner sjunker finns skäl att noga fundera över orsakerna.
Det är givetvis en komplex fråga att identifiera orsakerna. Det finns sannolikt flera förklaringar. Men, ett skäl till det minskade förtroendet för rättsväsendet, står tror jag att finna, i den politiska retoriken. Den tar inte sällan sin utgångspunkt i larmrapporter om krigszoner i förorterna eller medialt fokus på grova våldsbrott och då särskilt sexualbrott. Starka känslomässiga krafter sätts i rörelse. Detta i kombination med politiker som vill visa handlingskraft utgör enligt mitt förmenande en inte oväsentlig grogrund till det minskade förtroendet.
När hotbilder målas upp skapar det rädsla. Befolkningen kräver då åtgärder från politiskt ansvariga. Rättstryggheten ska värnas. Det är en rimlig utgångspunkt. Men inte till varje pris. De politiska partierna, med något undantag, bjuder ett valår som detta över varandra i repressiva lagförslag alltifrån frågor om utvidgning av det kriminaliserade området till strängare påföljder. Människor förleds att tro att dessa lagstiftningsinitiativ kommer att leda till förändring och ökad trygghet. När dessa förväntningar inte infrias leder det till ett oförtjänt minskat förtroende för rättsväsendet i allmänhet och för domstolarna i synnerhet.
Politiker bör besinna sig när de presenterar allehanda ogenomtänkta och publikfriande förslag. Alltifrån att sätta in militär i förorten till anonyma vittnen. Justitieministern har glädjande nog uttryckligen tagit avstånd från sådana attacker på rättsstatliga principer. Det är värt respekt.
Det råder idag stor samstämmighet i riksdagen avseende förslaget till införandet av en samtyckesreglerad sexualbrottslagstiftning. Ett förslag som utöver en rad brister även saknar ens lågt ställda krav på verklighetsförankring. Advokatsamfundet har framfört allvarlig kritik. Så har Lagrådet, som i klara verba avstyrkte förslaget. Denna kritik bör regeringen och riksdagens ledamöter nogsamt beakta när det är dags att votera. Mycket står på spel av politisk trovärdighet. Det har antytts att man inte skulle beakta Lagrådets kritik. Det återstår att se. Men, om regering och riksdag väljer att bortse från Lagrådets kritik är det allvarligt. Det skulle riskera att ytterligare undergräva förtroendet för de demokratiska institutionerna. Frågan om en författningsdomstol får då ny näring.
Anne Ramberg 
Tack för dina kloka kommentarer…
Jag retar mig självt mycket på dessa utspel som kommer från politikerna, så fort något har hänt. Jag ser gärna utspel, om de är kloka och eftertänkta, men oftast verkar de bara vara populistiska och ger mig ett förakt för politikerna istället.
Detta med ”samtyckeslagen” förstår jag inte heller, lika populistiskt det, och många kommer att bli besvikna senare. Det kommer ju att bli lika svårt att bevisa ja/nej som att bevisa brottet. Ord mot ord….