Idag har Högsta domstolen i ett välmotiverat avgörande beslutat om resning i ett mål där en person såväl fått skattetillägg som ådömts fängelse. Detta är enligt HD inte förenligt med Europakonventionens förbud mot dubbelbestraffning och Europadomstolens praxis. HDs beslut idag betyder att ett stort antal personer, kanske flera hundra berörs av beslutet. De som sitter i fängelse och har fått skattetillägg för samma gärning ska följaktligen friges om resning medges. Därtill kan staten komma att bli skadeståndsskyldig. Det är ett mycket långtgående beslut som grundar sig på regler som går utöver de svenska reglerna om resning enligt rättegångsbalken. HD grundar sitt beslut på Europakonventionens bestämmelser. Beslutet har retroaktiv verkan på avgöranden från 2009 då Europadomstolen i ett mål mot Ryssland ändrade sin praxis.
Att döma av mediarapporteringen under dagen har konsekvenserna av HDs beslut upprört vissa. Särskilt upprörd verkar finansministerns statssekreterare Mikael Lundholm vara. Han påstås enligt TT ha sagt att det är olyckligt att personer som har blivit dömda för skattebrott inte får de straff de har tilldömts. Det är särskilt bekymmersamt eftersom reaktionen mot skattebrott ska vara kraftfull.
Statssekreteraren borde vara mer bekymrad över att flera hundra personer suttit frihetsberövade utan att laga grund förelegat. Det olyckliga är inte att de som i strid med Europakonventionen ådömts dubbla straff kan komma att friges. Det olyckliga är att regering och riksdag inte gjort vad som ankommer på lagstiftaren. Nämligen, att se till att svensk lagstiftning inte strider mot Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen eller Europarätten. När lagstiftaren inte gör det den ska, får domstolarna och då särskilt de högsta domstolarna skapa rätt. På senare tid har ett flertal uppmärksammade avgöranden kommit från Högsta domstolen. Vissa är en direkt följd av att regering och riksdag inte gjort sitt jobb. Lagstiftaren borde vara mer angelägen att ta initiativ och inte passivt avvakta rättstillämpningen. För att, när den inte faller lagstiftaren eller dess tjänstemän i smaken, kritisera utgången.
Europeiseringen ställer nya krav. Den leder till en viss maktförskjutning från politik till juridik. Domstolarnas betydelse ökar, inte minst när det gäller att upprätthålla rättighetsskyddet. Det är också vad HD i och med dagens avgörande gjort. Det är bra. Men ännu bättre vore om lagstiftaren tog ett eget och mer aktivt ansvar för att lagstiftningen lever upp till konventionens och unionsrättens krav på rättssäkerhet.
Anne Ramberg 