Rätt och rättvisa hand i hand – ett moraliskt dilemma

I ett samhälle måste det finnas tydliga och förutsebara regler om vad som gäller för medborgarna liksom för staten. Dessa regler utgör själva samhällskontraktet och kommer till uttryck i lagstiftning och konventioner. Dessa syftar ytterst till att skydda grundläggande rättigheter. Det är det som kallas ”rule of law”. I detta ligger nämligen inte bara ett formkrav. Häri inbegrips också att lagstiftningen måste hålla en viss nivå och en viss kvalitet. Den måste ha ett materiellt innehåll av visst slag. Rätt och rättvisa måste gå hand i hand. Det gäller såväl för lagstiftningen som för rättstillämpningen.

Den senaste tiden har präglats av en rad dramatiska händelser runt om i världen och i Sverige, som berör frågan om rätt och rättvisa. Denna fråga är nära förbunden med principen om proportionalitet. Det finns nämligen en intressekonflikt mellan rätt och rättvisa. I den intressekonflikten måste en rimlighetsbedömning göras som tar sin utgångspunkt i det uppgivna skyddsintresset, å den ena sidan, och statliga ingripandens nödvändighet, effektivitet och generella rimlighet, å den andra.

I Turkiet har massdemonstrationer mot premiärminister Erdoğan lett till allvarliga sammanstötningar mellan demonstranter och polis. Där har också ett stort antal advokater och journalister arresterats och åtalats för att de försökt utföra sina respektive uppdrag i försvaret av demonstranter och rapporteringen från demonstrationerna. I Husby har ungdomar efter att ha eldat upp bilar sammandrabbat med svensk polis. En ung amerikansk dataanalytiker i USA har avslöjat den massövervakning som USA sedan flera år ägnar sig åt. På Guantánamo hungerstrejkar sedan lång tid ett hundratal fångar. Dessa har suttit fängslade år efter år, utsatts för tortyr, och tvångsmatas nu för att hållas vid liv. I en militärdomstol i USA pågår samtidigt rättegången mot Bradley Manning, som avslöjade de amerikanska övergreppen mot enskilda. I Sverige har vi haft flera uppmärksammade rättegångar där misstänkta suttit häktade upp till två år utan att deras sak prövats inför domstol. Alla dessa händelser handlar ytterst om rätt och rättvisa. De handlar om statens maktutövning mot enskilda. Denna måste i en demokrati ibland omgärdas av sekretess, med andra ord en inskränkning i det krav på transparens som i en demokrati alltid måste vara utgångspunkten. När det gäller statens maktutövning mot enskilda synes dock dubbla moraliska standarder ha vuxit fram.

Såväl nationalstaten som internationella organ bejakar sedan flera år att enskilda avslöjar missförhållanden inom såväl stat, kommun, organisationer som inom enskilda företag. Lagstiftning och övergripande normer hyllar s.k. whistle-blowers. Amerikanska kongressen skapade redan 2006 ett ”whistle-blower”-program vars huvudsyfte är att bidra till ökad skatteindrivning genom att ersätta tipsare. Förra året belönades även amerikanen Bradley Brinkenfeld, en 47-årig tidigare bankanställd, som efter att ha berättat hur han och hans arbetsgivare UBS AG hade hjälpt tusentals amerikaner att undvika skatt, med en ”whistle-blower award” på 104 miljoner US-dollar. Brinkenfeld erkände sig för egen del skyldig till brott och lämnade fängelset som en synnerligen rik man med närmast hjältestatus. Jag har tidigare skrivit på denna blogg om detta och att belöna angivare.

Inom FN och Europarådet, liksom inom internationella organisationer som Transparency International, pågår ett aktivt och mycket seriöst arbete i syfte att motverka korruption och penningtvätt. I detta arbete ingår att öka skyddet för ”whistle-blowers”. Konstitutionsutskottet i Sveriges riksdag anser, i likhet med många andra, att det finns ett behov av ett utökat meddelarskydd för anställda. Sveriges största dagstidning, Dagens Nyheter, anmodar sina läsare att hjälpa tidningen att granska makten genom att komma med anonyma tips.

Men, var går då den osynliga gräns som accepterar att man bryter mot gällande lag, för att uppnå rätt och rättvisa, genom att avslöja övergrepp och missförhållanden? Det finns situationer där ”civil olydnad” accepteras också av staten. Vi har t.ex. i Sverige ett unikt skydd för källor, det s.k. meddelarskyddet, som innebär en skyldighet för media att skydda sina källor även om de gjort sig skyldiga till brott. Till detta anknyter det s.k. efterforskningsförbudet som förbjuder offentliga arbetsgivaren att efterforska källan liksom ett s.k. repressalieförbud, till skydd för den som utnyttjat sin grundlagsskyddade rättighet. Dessa grundlagsskyddade rättigheter är ett uttryck för den proportionalitetsbedömning som avvägningen mellan rätt och rättvisa kan ge upphov till. Media har därför en viktig uppgift när det gäller granskning av makten. Samtidigt rymmer den alltmer utbredda kulturen att betala läckor som säljer sekretessbelagd information en del svåra problem, särskilt när det sker i annat syfte än att avslöja grova missförhållanden.

På ett moraliskt plan skulle väl alla vara eniga om att ett avslöjande av förekomsten av koncentrationsläger där barn, judar och romer avrättas, skulle anses vara inte bara korrekt, utan även en oavvislig plikt, och detta även om själva avslöjandet skulle innebära ett lagbrott. Från ett legalistiskt perspektiv kan det lätt förklaras med plikten att förhindra brott. Skulle samma sak gälla om det inte handlar om att förhindra brott, utan att i efterhand avslöja att dessa koncentrationsläger funnits, men nu upphört? Jag utgår från att svaret på den frågan också är ja. Men var går den gräns där ett avslöjande inte är försvarbart? Finns det en sådan gräns? Gör det någon skillnad om ett avslöjande skulle föranleda skada för landet eller för oskyldiga?

Frågan om moral och lagstiftning är intressant. Den har bland annat berörs på ett mycket intressant sätt i Olle Abrahamssons utmärkta utredning Allmän skyldighet att hjälpa nödställda? (SOU 2011:16). Om det skulle vara moraliskt riktigt att avslöja förekomsten av koncentrationslägret och förhindra brott, ska det då innebära att gärningen inte ska eller kan åtalas? Är det den för tillfället rådande moralen som ska avgöra om ett avslöjande ska vara straffbart eller befrias från påföljd? Eller ska det uppställas objektiva krav för detta. Ska de missförhållanden som avslöjas styra eventuella påföljder?

Medan Bradley Manning under dramatiska och förnedrande former ställs till ansvar för att ha läckt dåligt skyddad information om allvarliga övergrepp på oskyldiga så har ingen ställts till ansvar för morden. Det där med ansvarsutkrävande kan inte få vara fritt valt arbete.

I fallet med Manning och senast nu Snowden synes staten också ha intagit en i förhållande till ”whistle-blowern” annan inställning än den gängse. Det förefaller som staten tycker det är ändamålsenligt med angivare när det drabbar enskilda, men oacceptabelt när självaste staten är måltavlan. Så kan det väl ändå inte få vara.

Staten har givetvis ett befogat intresse av att kunna upprätthålla sekretess. Det kan vara av skyddsändamål eller av hänsyn till säkerhetsaspekter. Mot detta står den enskilde medborgarens befogade krav på att få reda på övergrepp mot enskilda och andra allvarliga missförhållanden. Detta gör sig särskilt gällande i tider av ökad övervakning och ökad sekretess.

Det är i ljuset av denna avvägning närmast underhållande när försvarsministern uttalar sitt ogillande över att SvD för sina läsare avslöjar det övriga försvarsmakter inom och utom Nato redan visste, nämligen att Sverige saknar möjlighet att skicka upp ett stridsflygplan utanför kontorstid. Att försvaret anmäler läckan är korrekt. En annan sak är vad Justitiekanslern kommer fram till. Men en sak är säker, SvD:s publicering var rimligen helt självklar, även om den skulle innebära att någon inom försvaret brutit mot en sekretessbestämmelse och även om publiceringen skulle utgöra ett tryckfrihetsbrott. Det finns ett starkt allmänt intresse för svenska folket att ta del av den informationen.

Det allmänna intresset kan vara starkare än sekretessintresset och den lagstadgade tystnadsplikten. Europadomstolen har vid några tillfällen också prövat frågan om staten kränkt den enskildes yttrandefrihet när denne agerat ”whistle-blower” och avslöjat missförhållanden i strid med gällande regler. I pleniavgörandet Guja mot Moldavien 2008 utvecklade Europadomstolen sju principer att ligga till grund för bedömningen om en tjänstemans avslöjande av intern information är nödvändig i ett demokratiskt samhälle. De parametrar som domstolen anvisar är i korthet förekomsten av alternativa möjligheter att avslöja missförhållandena, det allmänna intresset av att missförhållandena avslöjas, den avslöjade informationens riktighet, den skada som avslöjandet kan föranleda i förhållande till det allmänna intresset att få del av informationen, motivet för avslöjandet samt det förväntade straffet ”whistle-blowern” riskerar.

Vi ska alla värna den goda rättsordningen. Det innebär bland annat att vi ska följa gällande lagstiftning och acceptera de sanktioner en överträdelse kan föranleda. Men i den goda rättsordningen ligger ett krav på proportionalitet såväl i lagstiftning som rättstillämpning. Rätt och rättvisa måste gå hand i hand.

I värnandet av dessa principer måste det finnas individer som Manning och Snowden som är beredda att riskera straff för att de överskridit lagregler även om avslöjandena varit moraliskt försvarbara. De förtjänar vår respekt.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Rätt och rättvisa hand i hand – ett moraliskt dilemma

Kommentarsfältet är stängt.