Några ord på vägen till vår nye justitieminister

Sverige har fått en ny justitie – och migrationsminister. Socialdemokraternas rättspolitiske talesman Morgan Johansson var det självklara valet. Han har, även om han i likhet med Beatrice Ask inte är jurist, en lång erfarenhet av rättsliga frågor. Han har bland annat varit ordförande i Justitieutskottet. Denna erfarenhet kan nog behövas när han nu också ska axla ansvaret för det mycket stora och angelägna migrationsområdet. Samtidigt har han blivit av med ansvaret för polisen, som är den budgetmässigt största posten inom rättsväsendet. Den svarar för närmare tjugtvå miljarder av det totala anslaget på ca fyrtio miljarder. Polisen har istället anförtrotts en inrikesminister med placering inom justitiedepartementet. Den i dessa sammanhang okände Anders Ygeman har varit ordförande i Trafikutskottet sedan 2010. Att ansvara för att den nya polisorganisationen kommer på plats och att utse rikspolischef är en angelägen uppgift. Statsrådets, får man förmoda, begränsade erfarenhet av frågor som rör polisens och säkerhetspolisens arbete kan förhoppningsvis uppvägas av en kunnig statssekreterare och erfarna tjänstemän. Att flytta över polisen från justitieministerns fögderi var inte helt oväntat. I många länder är polis och säkerhetspolis myndigheter under inrikesdepartementet. Genom denna lösning byter man bara ansvarig minister. I bästa fall kan detta emellertid ändå innebära en försvagning av den så kallade rättskedjan. Ett mantra som strider mot grundläggande rättsprinciper. Ett av många uttryck för detta är alla de rättscentra som byggs upp runt om i landet. Där sitter polis, åklagare, domstolar och kriminalvård i samma byggnader eller angränsade lokaler. En utveckling som må gagna effektiviteten i fångtransporter, men i övrigt urholkar den rättsväsendets myndigheters oberoende.

Det finns alltid många utmaningar inom Justitiedepartementets område. Många ambitiösa utredningar har initierats de senaste åren, vars betänkanden alltför ofta har reducerats till hyllvärmare på Justitiedepartementet. Jag har tidigare i Tidskriften Advokaten skrivit om hur stora och nödvändiga lagstiftningsprojekt kraftigt eftersatts. https://www.advokatsamfundet.se/Advokaten/Tidningsnummer/2014/Nr-2-2014-Argang-80/De-stora-lagstiftningsprojektens-tid-ar-forbi/
Värdefulla betänkanden som Påföljdsutredningen, Förvaltningslagsutredningen, Rättspsykiatriutredningen och nu senast Nämndemannautredningen har, trots mycket gott och samstämmigt remissutfall, nonchalerats eller fragmenterats. Det är enligt min mening inte i sin ordning att misshushålla med hårt arbetande utredares och experters, liksom remissinstansers mödosamma arbete på sätt som skett på senare år. Här hoppas jag på bättring!

Till detta kommer att de rättspolitiska intiativen måste handla om något annat än sexualbrottslagstiftningen och frågan om samtycke. Det är ett fattigdomsbevis när fokus för den rättspolitiska diskussionen, liksom de lagstiftningsåtgärder som genomförs är begränsat till straffrätten och straffprocessen. På civilrättens område finns också mycket att göra.

Europasamarbetet och globaliseringen ställer nya krav på politiker och samhälle. Men, det öppnar också möjligheter. Jag hoppas att Justitiedepartementet kommer verka för att stödja svensk rätt som exportprodukt. Jag utgår ifrån att justitieministern kommer att verka inte bara för rättsväsendets fromma utan i hög grad också för att advokatkåren ska kunna fullgöra sitt uppdrag att med oberoende företräda enskilda, företag, organisationer och inte sällan myndigheter. För detta krävs konkurrenskraftiga advokatbyråer som kan investera i utbildning och kunskap på en internationell marknad. När den engelske premiärministern åker på utlandsresa tar han nästan regelmässigt med sig en eller flera av ”senior partners” på de större London byråerna i akt och mening att sälja engelsk rätt. Det har blivit en exportprodukt. Det borde även svensk rätt och svensk tvistlösning vara. Vi hade under lång tid en god plattform genom att ryska avtal ofta föreskrev svensk rätt och tvistlösning i Sverige. Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut har alltjämt en framträdande plats inte minst när det gäller investeringstvister. Men konkurrensen är hård och den tidigare positionen håller på att försvagas. Jag skulle önska att Justitieministern verkade för Sverige som exportland när det gäller svensk lag och svenska skiljeförfaranden. Det skulle inte bara gagna svenska exportföretag och svenska affärsadvokater. Det skulle också stärka Sveriges plats på den internationella arenan. För detta krävs dock mer än en entusiastisk justitieminister. Det erfordras en förståelse för juridikens betydelse i samhället också från övriga statsråd.

Jag önskar Morgan Johansson och Anders Ygeman lycka till i det viktiga uppdrag som åvilar Justitiedepartementet. Vi kommer inte att alltid ha samma uppfattning i sakfrågor. Men, jag hoppas och är övertygad om att vi ska fortsätta den goda och respektfulla dialog som alltid förevarit med Justitiedepartementet. I en fråga är jag övertygad att det råder en samsyn. Ett politisk starkt Justitiedepartement som har ett avgörande inflytande i regeringsarbetet är viktigt i en demokratisk rättsstat.

Publicerat i Uncategorized

Förbud mot vinster i välfärden – en oproportionerlig och dyr historia

Vänsterpartiet går till val på att begränsa vinsterna i välfärden. Vad Sjöstedt inte förstår, eller möjligen inte berättar, är att det kan komma att bli en mycket dyr reform för Sverige, om den skulle komma att förverkligas som det har beskrivits genom att slå mot befintliga företag. Jag ska förklara varför.

Om en lagstiftning skulle införas med effekt också på de som redan har investerat i svenska företag inom välfärdssektorn skulle den kunna strida såväl mot Europakonventionen och dess protokoll 1, som mot det sjuttiotal bilaterala investeringsavtal som Sverige ingått med andra länder. För att inte tala om svensk nationell rätt. Konsekvenserna skulle kunna innebära betydande skadestånd.

Skälen härför är givetvis att de investeringar som svenska och utländska intressen gjort i välfärdssektorn högst sannolikt förlorar sitt värde om de över en natt ska fråntas möjligheten att få avkastning på investerat kapital. En sådan åtgärd är närmast att likna vid en expropriation.

Europadomstolen har alldeles nyligen utdömt två och en halv miljard dollar i skadestånd plus rättegångskostnader till aktieägarna i i det ryska oljebolaget Yukos. Det är det högsta skadeståndet som någonsin utdömts av Europadomstolen. Och grunden var just att den ryska staten i strid med protokoll 1 till Europakonventionen gjorde sig skyldigt till övergrepp mot enskilda intressen. Samtidigt har Ryssland i en skiljedom meddelad i Haag under tvistlösningsmekanismen I Energy Charter Treaty förpliktigats att betala femtio miljarder dollar plus rättegångskostnader till ägarna i Yukos på grund av samma omständigheter.

Även om dessa skadestånd är unikt höga och risken troligen ska värderas till lägre belopp om Vänsterpartiets förslag om förbud mot vinster i välfärdenskulle vinna gehör, skulle jag om jag var Vänsterpartiet fundera ett varv till. Att en lagstiftning i enlighet vad Vänsterpartiet föreslår skulle kunna få budgetpåverkande konsekvenser är inte uteslutet.

Äganderätten är faktiskt en rättighet som åtnjuter skydd såväl i nationell som internationell lagstiftning, även om inte Vänsterpartiet gillar det. Äganderätten är en mänsklig rättighet. Till skydd för denna rättighet har därför uppställts ett antal regler som behandlar situationen när samhällsintresset kan kräva att inskränkningar görs i den enskildes äganderätt. Dessa regler utgår från att det finns ett starkt samhälleligt behov och att det görs en proportionalitetsbedömning.

Proportionalitet innebär förenklat uttryckt att en åtgärd för att klara testet ska vara ägnad att tillgodose det åsyftade målet, att åtgärden ska vara nödvändig för att uppnå målet, samt att åtgärden ska innebära fördelar som ska stå i rimlig proportion till den skada eller det intrång åtgärden för med sig.

Proportionalitetsprincipen är en vedertagen allmänna rättsprincip såväl inom gemenskapsrätten där den från början har utvecklats av Europadomstolen med tillämpning av Europakonventionen och med inte obetydlig inspiration från tysk rätt. Principen är inte bara av central betydelse inom gemenskapsrätten, utan numera också inom svensk nationell rätt. Den utgör också en av grundvalarna inom den internationella humanitära rätten.

Proportionalitetsprincipen är en övergripande norm som anger ramarna för statens maktutövning mot enskilda. Enskilda och allmänna intressen ska vid varje beslut vägas mot varandra. Proportionalitetsprincipen utgör därigenom en begränsningsregel där skada och nytta vägs mot varandra. Detta innebär till exempel för EUs vidkommande att gemenskapsinstitutionernas handlingsfrihet gentemot medlemsstaterna begränsas. Det innebär därutöver en begränsning av EU- rättens inflytande över medborgarna i medlemsländerna. På det nationella planet återkommer proportionalitetsprincipen i regeringsformen, polislagen, rättegångsbalken, inom socialrätten m.m. Också Lagrådet har vid ett antal tillfällen uttalat sin mening om proportionalitetsavvägningar. Regeringsrätten har inte minst i det s.k. Barsebäcksmålet fastslagit proportionalitetsprincipens betydelse. Regeringsrättens och HFDs tolkning har därefter vidareutvecklat denna princip.

Man får bara hoppas att Vänsterpartiets bristande insikter och respekt för gällande rättsprinciper inte får genomslag efter valet.

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Globaliseringen ställer nya och andra krav. Den kräver ansvarstagande.

Förra årets mottagare av Stockholm Human Rights Award professor M. Sherif Bassiouni har inbjudit till ett tre dagar långt seminarium om ”Global Issues and their Impact on the Future of Human Rights and International Criminal Justice”. Världens främsta experter från nästan alla hörn har samlats för att diskutera de globala utmaningar som kommer påverka internationell rätt och mänskliga rättigheter. Forskare, politiker, militärer och statschefer har bidragit med sina erfarenheter och analyser. Det är en omvälvande, men mycket nyttig påminnelse om de utmaningar vi står inför.

År 2050 beräknas världens befolkning uppgå till 9,3 miljarder människor, av vilka 1,4 miljarder förväntas svälta. Denna utveckling riskerar utan att överdriva – att leda till kaos. Särskilt i de länder som redan är fattiga. Men, också för övriga. Konsekvenserna drabbar nämligen även de som inte direkt är utsatta. Det kan bland annat ske genom folkvandringar och inte minst genom ökad och allvarlig brottslighet. Redan idag ser vi konsekvenserna av de stora skillnaderna i välfärd och den djupa fattigdom som en stor del av jordens befolkning lever under. Men vi ser också självmordsbombare och ISIS krigare som är utbildade på västerländska universitet i klassiska medelklassfamiljer. Det reser frågor.

Utmaningarna, som följer av dagens globalisering med allt vad det innebär av teknisk och annan utveckling, är inte bara många. De är livsavgörande för vår framtid. De handlar om allt från säkerhetsfrågor till befolkningstillväxt, fattigdom och tillgång till mat. De handlar inte minst om miljöfrågor, men också om ekonomiska och finansiella utmaningar. En annan central faktor är förändrade värderingar i samhället och dess betydelse för nationella och internationella beslutsprocesser. Detta leder till närmast oöverstigliga problem för enskilda stater att kunna möta framtidens utmaningar. Utvecklingen riskerar att leda till våld och i värsta fall upplösning av den rådande världsordningen. Det finns nämligen inga internationella institutioner som har kapacitet och effektivitet att utöva kontroll över globaliseringens konsekvenser för individer, länder eller för den del planeten Jorden. Detta kommer med all sannolikt att leda till betydande förändring i värderingar och prioriteringar. Risken är därför stor att den värdegrund som utgör basen för mänskliga rättigheter och internationell rätt på sikt allvarligt kommer att undergrävas.

Man kan redan nu se trender runt om i världen. På rättsstatens område kännetecknas dessa enligt det av World Justice Project upprättade Rule of Law Index 2014 av tre saker. För det första har rättssäkerheten på straffrättens område försämras över hela världen. Av de 99 länder som ingår i indexet hade försämring ägt rum i 20 länder. Inte någonstans hade rättssäkerheten förbättrats. För det andra har säkerhet och ordning förbättrats i 25 länder, men försämrats i 7. För det tredje och kanske mest signifikativ var en tydlig diversifiering av globala trender. Av de åtta faktorer som mäts hade frånvaro av korruption, transparens och öppenhet inom den verkställande makten, ordning och säkerhet samt effektiviteten inom förvaltningen förbättrats. Samtidigt visar utvecklingen tydligt på en försämring inom grundläggande rättigheter och rättssäkerheten på såväl det straffrättsliga som det civila området.

Sverige ska gå till val om några dagar. Det hade därför varit intressant att höra hur de olika partierna ser på dessa våra ödesfrågor. Det hade varit betydligt viktigare än den närmast generande teater som utspelar sig ju närmare valet vi kommer. Det hade varit intressantare än att jämföra Alliansens och Socialdemokraternas s.k. rättspolitiska utspel. Jag vill understryka att jag inte avser att anlägga några partipolitiska synpunkter. Men jag undrar om partierna har tappat förankringen i verkligheten? Varför talar ingen om något annat än de i och för dig angelägna frågor som berör vardagen? Hur kommer det sig att den intellektuella nivån på debatterna tillåts närma sig smärtgränsen. Verkligheten är att framtida generationer står inför existensiella hot som vi bär ansvar för. Om det borde vi prata. Det är verklighet.

De insiktsfulla har identifierat hur jorden riskerar en återgång till medeltidens samhälle, som det såg ut i Europa, med en rik överklass avskild från den fattiga befolkningen genom höga murar. Faran är tyvärr att planeten jorden, inte bara förpassas till medeltiden, utan återgår till tiden efter dinousaurerna. Miljöhoten, som idag är fastlagda, synes för Sveriges politiker handla om Bromma flygplats eller förbifart Stockholm. Det är inte ansvarsfullt. Arbetslinjen och taket i A- kassan, liksom någon hundralapp till pensionärerna är viktiga frågor, men inte i närheten så viktiga som frågor om vår miljö och hur vi ska klara alla andra utmaningar som planeten Jorden står inför. Ett uppvaknande skulle därför vara välkommet!

Publicerat i Uncategorized

Katastrofen i Palestina – om nödvändigheten att säga ifrån.

Jag har varit på Västbanken. Jag har besökt Gaza. Det var i och för sig för nästan tio år sedan. Det var efter Israels uttåg från Gaza och före operation Cast Lead. Vad jag såg berörde mig, mycket illa. Jag fylldes av en stark frustration. Vad vi då upplevde var nämligen från ett folkrätts- och MR-perspektiv helt oacceptabelt. Dessa iakttagelser har dessvärre tragisk aktualitet också idag.

Bakgrunden var att Advokatsamfundet 2005 via International Legal Assistance Consortium, ILAC, fick i uppdrag att tillsammans med International Bar Association, IBA, bistå det palestinska advokatsamfundet med utbildning i mänskliga rättigheter och internationell rätt, samt att ansvara för rättegångsbevakning i Palestina och Israel. Projektet var finansierat av UD.

Jag tillbringade därför, tillsammans med representanter för IBA och ILAC, en vecka i Jerusalem, Ramallah och Gaza. Intrycken och iakttagelserna under dessa besök var omtumlande. De gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Denna erfarenhet delar jag med, vågar jag påstå, majoriteten av dem som besökt området, oberoende av politisk hemvist.

Jag funderade mycket på hur jag skulle förhålla mig till dessa mycket starka intryck. När jag efter hemkomsten förmedlade dessa har jag inte sällan mötts av misstro och ibland förvånande aggressivitet, också från välutbildade och intellektuella personer, som normalt kan förhålla sig sakligt till svåra frågor. Men, i denna konflikt förefaller all sans och balans att ha upphört. Det är försiktigt uttryckt mycket egendomligt.

Jag mötte diplomater, representanter för det palestinska advokatsamfundet, framträdande experter på mänskliga rättigheter och företrädare för en rad människorättsorganisationer. Jag mötte palestinska domare, israeliska advokater, ansvariga för den juridiska fakulteten på det då välrenommerade universitetet i Birsit utanför Ramallah, företrädare för Palestinas Högsta domstol, representanter för FNs högkvarter i Östra Jerusalem och svenska poliser som inom ramen för EU:s fredsbevarande styrkor övervakade palestiniernas förmåga att sköta gränskontrollen till Egypten. Alla gav de en mycket skrämmande bild av de allvarliga brott mot grundläggande mänskliga rättigheter som redan för tio år sedan ägde rum i området. Och som två invasioner senare har fortgått med oförminskad styrka.

Vi upplevde de israeliska militära enheter som hindrar normal samfärdsel för palestinierna på Västbanken. Systemet med checkpoints och andra fysiska hinder som vägspärrar, cementblock, metallstaket och jordansamlingar, allt syftande till att kontrollera och begränsa palestiniernas rörelsefrihet. Palestinierna är inte tillåtna att röra sig fritt i sitt eget land. De har på många år inte kunnat åka mellan Gaza och Västbanken, men inte heller fritt inom dessa territorier. Det sätt på vilket palestinier behandlas på Västbanken liksom i Gaza är djupt diskriminerande och mycket försiktigt uttryckt, att jämställa med apartheid.

Inskränkningar för palestinier att använda vissa vägar, liksom omledning av palestinsk trafik till sämre vägar, som innebär långa och tidsödande omvägar var redan då vanligt. Interna barriärer har byggts.

Dessa åtgärder var, enligt FN, det huvudsakliga skälet till fattigdom och ekonomisk depression. Sådana åtgärder förhindrar palestinierna tillgång till hälso- och sjukvård, till skola och utbildning, arbete, liksom till sociala och religiösa kontakter. Det motverkar handel och ekonomisk tillväxt. Det omöjliggör givetvis också ett fungerande rättssamhälle.

Vi besökte givetvis den barriärliknande mur, på sina håll är nio meter hög och som Israel, i strid med internationell rätt, uppfört på Västbanken. Lagstridigheten har också fastställts av Internationella domstolen i Haag, av Israels Högsta domstol, liksom i den rapport som EU beställt, och som godkändes av medlemsländernas ambassadörer, men som av politiska hänsyn till det då förestående valet, inte då publicerades och av politiska skäl alltjämt inte har publicerats. Undfallenheten är bedövande.

Denna mur som uppförts långt in på ockuperat område innebär att Västbanken skärs av och att palestinier skiljs från palestinier. Avsikten med muren är att skydda Israel och de olagliga israeliska bosättningar som etablerats på Västbanken och i östra Jerusalem. Jerusalems 230 000 palestinska invånare avskiljs genom muren från resten av Västbanken.

Israel annekterade i strid med FNs resolution 242 Jerusalem 1980. Inte bara palestinierna, arabstaterna utan också merparten av FNs medlemsländer har vägrat acceptera Jerusalem som Israels huvudstad. EU-länderna har till följd härav kvar sina ambassader i Tel Aviv.

Gaza-remsan, som inte är större än ca 5 mil lång och en mil bred är ett av världens mest befolkade områden. Invånarantalet ökar med 5,5 % per år och uppgick redan då till närmare 1 500 000.

Vi såg de övergivna och av israelerna förstörda bosättningarna med sina bevakningstorn. Vi såg förödelsen av de palestinska hem som israelerna raserat som ett led i kollektiva vedergällningsaktioner. Vi besökte de palestinska flyktinglägren. Vi bevistade den då splitternya, med EU-medel finansierade, flygplatsen i Gaza, som israelerna kort efter öppnandet med militära medel förstört. Vi såg den ofattbara våldtäkt på Palestinas natur som ägt rum såväl på Västbanken som i Gaza.

Fattigdomen var redan då synnerligen hög bland palestinierna. Det rådde och råder idag ett akut behov av humanitär hjälp. Bara i Gaza beräknades enligt FN ”powerty rate” uppgick till över 72 % med utgångspunkt i 2,20 USD per individ och dag. Idag är siffrorna säkerligen om ännu värre. Palestiniernas möjlighet att exportera varor och tjänster var redan då i det närmaste helt obefintlig. Ration mellan import och export var 2005 12:1. Idag ska vi inte tala om hur verkligheten ser ut.

Palestinierna får inte fiska utanför sina egna kuster, mer än inom mycket begränsade områden – upp till sex nautiska mil. Inget fiske har över huvudtaget tillåtits från ca 40 % av Palestinas kuster. Överträds denna skjuts fiskaren till döds. Det inträffade precis innan vi anlände. Liknande händelser rapporteras idag.

Man ska inte jämföra mänskligt lidande i siffror. Men som ett resultat av strider i Gaza har ett mycket stort antal palestinier dött varje år. Till detta kommer den mycket stora mängd palestinier som gjorts hemlösa till följd av israelisk ödeläggelse. Redan under 2004 tex förstörde de militära israeliska styrkorna i i genomsnitt 120 fasta bostäder varje månad eller 4 per dag.

Närmare 13 procent av barnen i Gaza var redan 2005 kroniskt undernärda. Sedan mars 2004 har sjuka palestinier i Gaza förhindrats att få sjukvård i Israel. De var då hänvisade till att söka hjälp i Egypten. En möjlighet som idag är närmast obefintlig.

Möjligheterna att distribuera humanitär hjälp har alltid varit mycket begränsade. Idag saknas de i det närmaste helt.

Matbristen har ökat de senare åren p.g.a. av den offensiva landförstörelsen. Över 50 % av det viktiga jordbruksdistriktet Beit Hanoun i Gaza hade förstörts sedan 2004. Det innebär att stora områden av citrusträd och månghundraåriga olivträd skövlats. Landförstörelsen har ägt rum i första hand runt de israeliska bosättningarna. Det uppgivna syftet har varit att öka säkerheten. På grund av den nya muren har landförstörelsen nu också tilltagit på Västbanken.

Jag träffade palestinier som suttit decennier i israeliska fängelser och som kontinuerligt utsatts för tortyr. Jag upplevde den förödmjukande behandling som vanliga palestinier utsätts för, inte minst vid gränskontrollerna. Jag såg övervakningsfarkosten i form av en Zeppelinare som lyssnade på all kommunikation i Gaza. Jag såg de många övervakningskamerorna, liksom de unga militärerna behängda med automatvapen. Jag gick i den långa betongkulverten som sammanbinder Israel och Gaza. Det var en otäck erfarenhet.Jag minns att det var en egendomlig känsla av trygghet som infann sig när man sluppit ut via boskapsliknande galler på den palestinska sidan, trots den utbredda och mycket allvarliga brottslighet som redan då florerade där.

Jag fick, till ljudet av israeliskt stridsflyg som fällde bomber lite längre bort, sitta i tre timmar och se hur israelerna förödmjukade de mycket få hemvändande palestinier som då tilläts arbeta i Israel. (De behövdes för att utföra det arbete som israelerna själva inte vill uträtta). Precis när de närmade sig slutet av kulverten och skulle passera gallergrinden stängdes den – ibland någon minut, ibland längre. Till synes helt utan logik eller systematik. Känslan av att aldrig kunna vara säker på vad som kunde ske var dock påtaglig.

Den svåra frågan om balans mellan å ena sidan upprätthållande av mänskliga rättigheter och å andra sidan medborgarnas säkerhet har långt före den 11 september varit aktuell i Israel och Palestina. Palestinierna har genom militära aktioner och självmordsbombare bidragit till att israeliska medborgare helt befogat känts sig hotade och rest krav på ökad säkerhet.

Förståelsen för och viljan att upprätthålla rättsstatens ideal har dock sedan mycket länge åsidosatts av staten Israel. I den meningen utgör Israel ett tydligt exempel på att demokrati inte är någon garanti för en rättsstat som omfattar alla medborgare. Israel utgör också ett exempel på att militär repression och uppgivande av mänskliga rättigheter inte är något effektivt vapen mot terror. Den senaste tidens händelser talar sitt tydliga språk.

Vi kan inte längre blunda för de mycket allvarliga övergrepp som under lång tid pågått och alltjämt äger rum mot den palestinska befolkningen. De illegala israeliska bosättningarna är ett mycket påtagligt sådant exempel.

Som flera diplomater och utländska hjälparbetare uttryckte saken: Det abnorma blir normalitet här. Därför uttryckte de alla sin uppskattning över att vi var där – med förhoppningen att vi när vi kommit hem skulle skildra det vi sett. Det har jag och många med mig försökt göra. Till absolut ingen nytta.

Efter mitt besök i Palestina har fortsatta uppmärksammande och förödande övergrepp skett. Båda sidor begår övergrepp. Men, ockupationsmakten har ett särskilt ansvar för upprätthållandet av proportionalitet. Det ansvaret har Israel inte velat ta. Priset för detta är oacceptabelt högt. Läs och begrunda denna FN-rapport. http://www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_sitrep_12_07_2014.pdf

När Israels vice talman idag uttalade sig om framtiden för Gazas palestinier finns anledning för världssamfundet att reagera. http://electronicintifada.net/blogs/ali-abunimah/expel-palestinians-populate-gaza-jews-says-knesset-deputy-speaker Det finns vedertagna begrepp för det denne medlem i det maktbärande partiet ger uttryck för. Vi har sett det genom historien. Och den riskerar att upprepa sig om inte världen reagerar. Det är oförlåtligt tyst från USA, EU och delar av det officiella Sverige.

Man kan med fog ställa frågan varför jag ånyo uttalar mig i denna så politiskt känsliga fråga. Svaret är att vi alla måste stå upp för mänskliga rättigheter även om vissa må anse det politiskt inopportunt. Vi var tysta när judiska flyktingar förvägrades en fristad i Sverige. Det ska inte kunna sägas om Advokatsamfundet idag.

Tillägg den 6 augusti:
Efter att jag skrivit ovanstående blogginlägg har jag den 25 juli skrivit en DN-debattartikel om ”Skydd av palestinierna – en plikt vid skapandet av Israel”. Denna föranledde fyra repliker. Under veckan publicerades även en debattartikel av utrikesminister Carl Bildt ”Varje lösning måste utgå från att blockaden hävs” samt en debattartikel undertecknad av ett stort antal folkrättsjurister ”Kollektiv bestraffning av civilbefolkningen i Gaza”. Min slutreplik ”En humanitär katastrof med brottsliga förtecken” publicerades den 1 augusti.

Publicerat i Uncategorized | 56 kommentarer

Advokatens samhällsansvar

Advokater har ett ansvar som sträcker sig längre än att företräda sin klient i ett enskilt ärende. Det är en vedertagen grundsats att det åligger advokater vid utförande av sitt uppdrag för en klient, att göra detta utifrån en vidare etisk kontext, än bara själva domstolsförhandlingen eller rådgivningen i det speciella fallet. Skälet till denna inställning är att advokaten har ett åtagande inte bara gentemot klienten, utan också mot samhället i stort. Denna utgångspunkt gäller även om advokater i Sverige inte anses ha någon egentlig lojalitetsplikt mot annan än klienten, till skillnad från vad som gäller särskilt i Common Law jurisdiktioner, där advokaten också är en domstolens tjänare, med en utvidgad lojalitetsplikt mot domstolen. Men, det är en annan sak. Det vidare samhällsansvaret är detsamma oavsett rättslig tradition. Advokaten har därför till uppgift att såväl inom ramen för det enskilda advokatuppdraget, som utanför detta, medverka till att rättssäkerhet och rättsstatliga principer alltid upprätthålls. Advokaten ska värna den demokratiska rättsstaten med de fri – och och rättigheter den ska skydda. Men detta räcker inte.

I advokatrollen ingår även ett vidgat socialt ansvar som sträcker sig längre än att värna rättsstaten. Det handlar om ett samhällsansvar också för nuvarande och kommande generationer. Det är inte så konstigt. Ett sådant ansvar bär vi alla på ett moraliskt plan. Men advokater har därutöver ett ansvar som följer av kraven på uthållighet och regler om företagens sociala ansvar, Corporate Social Responsibility, CSR. Enligt EUs strategi för CSR 2011-2014 definieras CSR som
”the responsibility of enterprises for their impacts on society”. Av detta följer att advokater berörs i åtminstone tre hänseenden; nämligen som rådgivare till företag, som ”underleverantör” av tjänst till företag, med åtföljande krav på att advokatbyrån lever upp till klientens CSR policy, samt i rollen som egen företagare.

I advokatens sociala och etiska ansvar ligger enligt min mening även mer än vad som följer av CSR i allmän mening. För advokater innefattar samhällsansvaret att bidra till att människor får tillgång access to justice. En alltför stor del av svenska folket saknar denna möjlighet. Rätten att få sin sak prövad är en grundläggande rättighet som inte bara ska vara förbehållen den välsituerade delen av befolkningen. Så är det nämligen idag. Det är i första hand givetvis statens uppgift att se till att medborgarna kan få sin sak rättsligt prövad. Men, när staten inte längre uppfyller sina plikter måste vi advokater bidra.

I många stater, framförallt i USA, är det obligatoriskt för advokater med upp till femtio timmars årligt pro bono arbete. Det förutsätts att advokater utan ersättning eller till starkt reducerat arvode lämnar biträde till personer med begränsade inkomster och till olika typer av välgörenhetsorganisationer eller NGOs med inriktning på mänskliga rättigheter och rule of law. I vissa stater är det en förutsättning för att bli ledamot eller för att få behålla sin licens att praktisera som advokat.

Kännetecknande för dessa jurisdiktioner är att de verkar i en miljö där välgörenhet är en inte bara accepterad, utan nödvändig samhällelig verksamhet. Detta då staten inte förmått att förse medborgarna med den välfärd på olika områden som vi har varit vana vid i Sverige. Här har välgörenhet närmast uppfattats som något mindre önskvärt och som förnedrande för mottagaren. Människors behov skulle tas om hand av staten. Så länge välfärden kunde finansierades med skatter fanns inte heller samma behov av privata pro bono initiativ. Men i takt med sämre ekonomi och försämrad access to justice uppkommer nya behov.

Redan i samband med nedmonteringen av rättshjälpen i slutet på nittiotalet införde Advokatsamfundet ett omfattande och alltjämt pågående projekt med gratis rådgivning runt om i landet, genom inrättandet av Advokatjourerna. Där kan enskilda få hjälp av en advokat med att identifiera det rättsliga problemet, få information om möjligheten att erhålla rättshjälp och rättskydd, samt anvisning vart sökanden ska vända sig för att få råd för att kunna lösa sitt problem.

Advokatsamfundet genomförde också ett omfattande projekt i samband med Tsunamikatastrofen. Det visade sig att samhället saknade resurser att bistå de drabbade. Vare sig rättshjälp eller rättsskydd kunde erhållas för de många frågor som aktualiserades. Vi tillhandahöll därför gratis rådgivning till alla som begärde hjälp med någon anknytning till katastrofen i en lång rad frågor. Svenska advokater runt om i landet lämnade rådgivning med tusentals timmar.

Advokater utför också dagligen obetalt pro bono arbete inom ramen för sina klientuppdrag. Detta gäller inte minst inom det humanjuridiska fältet. I ärenden där advokatens arvode är skattefinansierat och denne ersätts genom timkostnadsnormen förekommer detta regelmässigt. Advokater lägger nämligen av mänskliga hänsyn ned avsevärd tid, som aldrig ersätts. Förtvivlade och ibland desperata klienter är ofta hänvisade endast till sin advokat. Advokaten är den ende som klienten kan och vill anförtro sig åt. Sådan tid anses dock vara av kurativ karaktär och ersätts inte av allmänna medel. Advokater utför även pro bono arbete till företag som inte har råd att anlita advokat eller till institutioner och välgörenhetsorganisationer som behöver hjälp. Dessa insatser är omfattande.

Jag är dock fast övertygad att vi härutöver måste vidareutveckla advokatyrkets pro bono engagemang. Detta kan göras på många olika sätt. Den närmare utformningen kräver vidare analys. Men, det är min innerliga förhoppning att inom kort kunna etablera ett frivilligt institutionaliserat pro bono system inom ramen för Advokatsamfundets verksamhet. Det är ett sätt att ytterligare ta det samhällsansvar som åvilar advokatyrket.

Publicerat i Advokatetik, Rättssäkerhet, Samhällsansvar

Schlyter på cykeltur i vårkvällen

Jag har läst det inlägg som Schlyter och Allvin publicerat med anledning av mitt blogginlägg igår rörande ICDS-modellen för tvistlösning. Dessvärre konstaterar jag att herrarna fortfarande fått kärnproblemet om bakfoten. Ett kort bemötande är följande.

ICDS är ett sätt att lösa tvister. Inte att skapa dem. Om en investerare anser sig kränkt av ett beslut fattat av en stat måste det vara rimligt att investeraren kan fått sin sak prövad. Och detta oavsett om hans anspråk visar sig berättigat eller inte. Det faktum att ett expropriationsbeslut tillkommit med stöd av en i demokratisk ordning beslutad lag innebär förstås inte att beslutet inte kan kränka någons rätt till egendomsskydd, t.ex. enligt Första Tilläggsprotokollet till Europakonventionen om de Mänskliga rättigheterna. Rätten att få sådant prövat hör till rättssamhällets grundläggande principer. (Om Schlyter/Allvin inte tycker att den konventionen skall tillämpas får de nog vara snälla att tala om hur de vill formulera undantagsregeln). Kan vi nu vara ense om utgångspunkten att intressen skyddade av internationell rätt måste kunna komma under rättslig prövning, återstår att diskutera hur en sådan tvist skall lösas.

Skall det ske i den svarande statens egna domstolar eller skall det ske i något neutralt forum? Många tycker nog att det är rimligt att ett krav mot den bulgariska staten inte prövas i de bulgariska domstolarna. Eller att ett krav på ersättning för nationalisering av oljefält i Litauen går till prövning utanför det landet. Om vi är överens även om detta blir frågan vilket forum som då skall väljas. Man kan tänka sig att sådana tvister skickas till internationella domstolen i Haag eller något annat forum inrättat av världens stater gemensamt. Om Haagdomstolen skulle väljas skulle det innebära en enorm måltillströmning som systemet skulle ha svårt att klara. Det var mot den bakgrunden som Världsbanken i mitten på 1960-talet tog initiativ till ICSID, ett institut som administrerar investeringstvister för hantering i skiljeförfarandets form, ICDS.

De synpunkter som Schlyter m.fl. nu framför bygger på någon grumlig föreställning om att dessa förfaranden innebär något skumt, något otillbörligt, något som kränker demokratiska staters fria beslutanderätt. Man tycks inte ens försöka förstå att ICDS är en tveksam tvistlösningsform, bara om man inte betraktar alternativen. Det är helt enkelt det bästa och rättssäkraste vi har för denna typ av tvister. Det faktum att tobaksintressen stämt Australien eller att Vattenfall processar mot tyska staten innebär ju självklart inte att de vinner dessa mål. Bara att de får sin sak prövad. Den osakliga och rätt upphetsade kritik som Schlyter och Allvin levererar bygger på åsikter mer än på insikter. 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

När partiledare får juridiken om bakfoten

Mellan EU och dess medlemsstater och USA pågår en mycket viktig förhandling om ett transatlantiskt frihandelsavtal kallat TTIP. Dessa förhandlingar sköts för europeisk räkning av EU Kommissionen. Under förhandlingarnas gång har det i Sverige uppkommit en delvis förvirrad debatt rörande den tvistlösningsmekanism, ISDS, som diskuteras såsom en del av avtalet. Politiker, särskilt på vänsterkanten, rusar yrvaket ut i debatten med de underligaste beskrivningar om vad som nu är på gång. Man talar i mycket upphetsat tonläge om hur odemokratiskt det är att stora företag skall kunna stämma stater avseende demokratiskt fattade beslut. Dolska krafter skall i hemliga förfaranden köra över medborgarintresset. Svenska politiker brukar i min erfarenhet vara kloka och pålästa. Stefan Löfven är ett gott exempel på detta. Men nu har uppenbarligen okunniga rådgivare tutat i Löfven med att hemska övergrepp är å färde. Jonas Sjöstedt är inte sen att hänga på. Han kostar på sig det, milt sagt, häpnadsväckande påståendet att ISDS skulle kunna skada den svenska folkhälsan! Bristen på sans och balans i debatten är stundom monumental. Det finns därför anledning söka återföra diskussionen till verkligheten. Viktiga intressen står på spel, inte minst för svenska exportföretag. Så här ligger det till.

TTIP syftar bl.a. till att främja och trygga europeiska investeringar i USA liksom amerikanska i Europa. För att nå dessa syften måste alla berörda stater lova varandra att behandla främmande investeringar så att dessa ges ett reellt rättsskydd mot expropriation, diskriminering och olika typer av konfiskatoriska förfaranden från värdlandets sida. För att fungera i verkligheten måste TTIP förses med någon form av tvistlösningsmekanism som alla kan leva med. Förslaget är ISDS. En sådan är inte unik för TTIP. Världens länder har under mycket lång tid slutit bilaterala investeringsavtal (s.k. BITs) och multilaterala investeringsavtal med varandra. Till den sistnämnda kategorin hör Energy Charter Treaty. Det finns i världen idag ca 3200 BITs mellan olika länder. Sverige är part i åtskilliga. Och Sverige är vald plats för ISDS i minst 120 BITs. För dessa spelar Stockholms Handelskammare en central och världsledande roll. ISDS finns idag i ca 2.700 internationella avtal. Som ett stort exportland är det mycket viktigt för Sverige att svenska företag får ett verksamt skydd för sina investeringar.

Dessvärre inträffar det att stater inte alltid uppträder så att investerare faktiskt får det rättskydd som de blivit lovade. Detta kan resultera i tvist mellan investeraren och staten. En sådan tvist måste då kunna lösas i effektiva och rättssäkra former. Verkligheten är att många länder har dåligt fungerande nationella rättssystem, ofta därför att deras domstolar är starkt korrumperade eller att domstolsprocessen är ytterst långsam. För en svensk investerare att stämma en främmande stat i landets egna domstolar är ofta en mycket dålig ide. Man riskerar helt enkelt att inte kunna komma till sin rätt. Därtill kommer att det i allmänhet är svårt att verkställa en domstols dom i ett annat land än domslandet, något som ibland kan vara nödvändigt. Dessa insikter har lett till att staterna sedan lång tid insett att man i investeringsavtalen måste införa tvistlösningsregler utanför de nationella domstolarna. Den mest effektiva och beprövade formen för detta är att ta tvisten till skiljeförfarande i ISDS form. Detta är en ”privat” tvistlösningsform där parterna själva väljer sina domare. I investeringstvister krävs det av dessa domare att de är väl insatta i internationell rätt, något som ordinarie domstolsdomare mycket sällan är. För att ordna detta har man slutit flera internationella överenskommelser, bl.a. ICSID-konventionen från 1966 varigenom man genom Världsbanken tillskapade ett institut, International Centre for Settlement of Investment Disputes (ICSID). ICSID har varit mycket framgångsrikt. 150 stater har numera ratificerat konventionen. Mål tillströmningen är f.n. ca 40 mål per år. Erfarenheterna av detta är överlag goda. Ibland får investeraren rätt, ibland staten. I 46 procent av målen har investeraren fått framgång helt eller delvis. Det kan inte med fog hävdas att något statsfientligt mönster har utvecklats. En ICSID-dom kan verkställas över i stort sett hela världen.

En punkt där kritikerna, t.ex. Sjöstedt, kritiserat ISDS-modellen gäller det faktum att en investerare skulle kunna stämma en stat som på basis av ett demokratiskt fattat beslut påstås kränka en investerares rätt. Demokratin påstås hotad. Välkommen in i matchen, Sjöstedt! Så har det varit i många årtionden. Hur smärtsamt det än må kännas för en politiker så gäller att staterna vid intern lagstiftning och i relationerna med andra stater måste underordna sig högre normer som finns i nationell grundlag eller i internationella åtaganden, t.ex. i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna eller i investeringsskyddsavtal. Stater får helt enkelt inte bete sig hur som helst bara därför de påstår sig ha fattat kränkningsbeslut i ”demokratisk’ ordning. Presidenten Chavez expropriationsåtgärder i Venezuela utgör en god illustration liksom Mugabes framfart i Zimbabwe. Men säger då kritikerna: Vi diskuterar nu inte Sydamerika eller Afrika. Vi talar om Europa och USA. Kan vi inte lita på domstolarna där? Det kan vi. Ibland. Ty även i Europa finns länder vars domstolar är både korrumperade och dysfunktionella. Och att processa i juryrättegång inför domstol i USA är inte ett självklart val för ett svenskt företag. Det blir i allmänhet både dyrt och tidsödande, bl.a. därför att domstols domar vanligen kan överklagas. Bättre då att hålla tvisterna i den förhållandevis effektiva och neutrala form som ISDS trots allt innebär. Ingen modell är perfekt. Vad gäller ISDS har medborgarnas insyn i sådana förfaranden tidigare ansetts utgöra ett problem. Stora framsteg har dock på senare tid skett genom UNCITRALs försorg. Man har där skapat insynsregler som öppnar upp ISDS för all den insyn som medborgarna rimligen kan önska. Låt oss använda oss av en sådan tvistlösningsform. Den förtjänar inte att misstänkliggöras. Seriösa företag, små och stora, behöver det skyddet.

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer