När populism och prestige får styra

 

Av vår grundlag följer en skyldighet för regeringen att bereda ny lagstiftning. Det innebär bl.a. att förslaget till ny lag skickas ut till olika myndigheter och organisationer med särskilda insikter eller intressen i den fråga som ska beredas. Tanken är givetvis att regeringen ska beakta de relevanta synpunkter som kommer in. Annars är ju remissförfarandet meningslöst. Till detta kommer att den tid som ska stå till buds för remissinstanserna bör vara rimlig.

Remissutfallet avseende Finansdepartementets förslag till ändrade 3:12 regler föreligger nu. Går man igenom remissvaren finner man snart att förslaget utsätts för rätt förödande kritik avseende den tekniska konstruktionen. Alldeles särskilt gäller detta införandet av en kapitalandelsgräns om fem procent. Remisstiden denna gång var dessutom oförskämt kort och understeg den minsta tid som regeringen själv föreskriver!

Anders Borg kommenterar kritiken i DI den 11 maj. Om man utgår från att DI korrekt återgivit vad Borg säger finns skäl för att ta till luktsaltet. Först säger Borg att han inte uppfattat att ”förslaget fått så hård kritik:” Min kommentar till Borg: Läs igen! Du skall då finna att tunga instanser, inte minst de som förstår hur småföretag fungerar i verkligheten, har mycket allvarlig kritik mot förslagets utformning. Inte därför att staten vill öka skatteuttaget. Det är en politisk fråga. Nej, kritiken tar sikte på sättet för det ökade skatteuttaget. Detta verkar övriga allianspartier ha tagit till sig.

Borg säger vidare att det ofta blir reaktioner när man skärper reglerna kring skatteplanering. Till Borg säger jag om detta: Din argumentation är inte bara fel i sak. Vad värre är – den är direkt ohederlig. Det handlar, som du rimligen vet, i det väsentliga om att småföretagare tillämpat det system för fördelning mellan inkomstbeskattning och kapitalbeskattning som riksdagen med öppna ögon bestämt. Tycker man nu att det blev för bra så får man väl ändra. Men beskyll inte företagarna för skatteplanering eller överutnyttjande. En dålig lagstiftning ska politikerna som införde den ta ansvar för. Inte de som tillämpar den.

Borg försöker blanda bort korten genom att påstå att kritikerna inte vill betala skatt. Också det är fel. Välkända ”skatteplanerare” som Uppsala universitet, FAR, Advokatsamfundet, Svenskt näringsliv, Almega, Företagarna, Stockholms universitet, LRF, AWA-patent, Stockholms handelskammare, Stockholms universitet och Näringslivets regelnämnd har alla förstått problemen med Borgs förslag. Rimligen styrs inte dessa instanser av någon grundläggande önskan om att beröva staten dess skatteintäkter.

Den kritik som remissutfallet ger vid handen visar hur förslagets tekniska uppläggning med all sannolikhet skapar en allvarlig konkurrenssnedvridning och förmodligen är ineffektivt. Företag får nu ett närmast oemotståndligt skatteincitament att organisera företaget, inte såsom affärsverksamheten motiverar, utan på ett skattedrivet sätt. Detta är naturligtvis fel. Flera remissvar innehåller förslag på modeller som inte skulle ha sådan snedvridningseffekt, men som likväl, på goda grunder, kan antas ge staten samma ökning av skatteintäkterna. Till Borg säger jag nu detta: Tag vara på remisskritiken. Och lyssna på dina allianskamrater. En omarbetning av förslaget besparar dig det genanta i att genomdriva en pinsam reform som du sedan kommer att ångra. Prestige är ingen bra grund för skattereformer.

Hur förvaltar vi vår frihet?

Jag har precis kommit hem från ett av årets höjdpunkter, årsmötet i International Legal  Assistance Consortium. ILAC är en organisation som har till huvuduppgift att bygga upp rättsväsendet i länder som varit i konflikt. Sedan starten för elva år sedan har organisationen sitt huvudkontor i Stockholm. Det leds av den internationellt mycket väl ansedde advokaten Christian Åhlund. Medlemmarna består av individer och organisationer från hela världen. ILAC har under sina elva år varit engagerat i en rad olika konfliktområden alltifrån Liberia, Irak, Afganistan och Mellanöstern, bara för att nämna några. Jag rekommenderar läsning av ILACs senaste expertrapport från Libyen. UD och SIDA har glädjande nog förstått och uppskattat vikten av ILACs arbete och därför finansierat en stor del av verksamheten.

Årets möte gick av stapeln hos en annan organisation med inriktning på rättsstat och mänskliga rättigheter, nämligen CEELI Institute i Prag. CEELI bildades efter andra världskriget med ambitionen att bidra till uppbyggnaden av demokratiska rättsstater i Europa. Idag är CEELI ett välrenommerat utbildningsinstitut med vilket ILAC och IBA Human Rights Institute, IBAHRI,  samarbetar. Organisationerna har bland annat gemensamt organiserat utbildning av irakiska domare och nu senast pågår ett stort projekt med att utbilda tunisiska domare.

Jag har förmånen att få sitta i styrelserna för dessa tre institutioner. Det är oerhört lärorikt och man fylls av ödmjukhet inför det engagemang och den kunskap som finns hos medlemmarna. Vid de årliga sammankomsterna med de mest framstående domare, åklagare, advokater och representanter från olika välgörenhetsorganisationer från hela världen, förs engagerade och insiktsfulla samtal. Utgångspunkten är rättssamhället och dess förutsättningar att återuppstå och långsiktigt överleva i resterna av uppslitande krig och konflikter. Jag skulle önska att fler utanför vår krets gavs möjlighet att ta del av de erfarenheter och den kunskap som ILACs medlemmar generöst delar med sig av. När man som vid detta årsmöte fokuserade på ”Transitional Justice” är det svårt att inte fundera över hur de demokratier som förutsätts ha passerat det vi kallar ”transition” förvaltar sin frihet och sina demokratiska institutioner.

Det får mig att tänka på Svea hovrätt, som i ett beslut nyligen tydligt visat att domstolen tar ansvar för rättsstaten och de principer den vilar på. I ett överklagat mål, beslutade hovrätten nyligen, att frige en person som dömts till över åtta års fängelse med hänvisning till proportionalitetsprincipen. Det var ett från principiella utgångspunkter mycket viktigt beslut.

Sverige klandras nämligen återkommande för sina långa häktningstider, liksom de ingripande restriktioner som normalt följer vid häktning. Att som i det aktuella målet låta människor sitta häktade upp till två år är ovärdigt ett land som gör anspråk på att vara en rättsstat. Att tvinga ännu icke dömda människor att under så lång tid sitta inlåsta på ett utrymme om cirka sju kvadratmeter med möjlighet till utegång en timme om dagen är tortyr. För det har därför såväl FNs som Europarådets antitortyrkommittéer vid upprepade tillfällen kritiserat Sverige. Acceptansen för åsidosättande av grundläggande principer förefaller att växa sig allt starkare. Det är bekymmersamt för att uttrycka sig milt.

Debatten om var gränsen för statens maktutövning ska gå är inte särskilt livlig. För den händelse någon diskussion överhuvudtaget äger rum är den näst intill uteslutande händelsestyrd eller tar sin utgångspunkt i ett påstått behov av ökade tvångsmedel och repressiva åtgärder. Det finns glädjande nog ett antal journalister med ett äkta intresse för  de principer som ligger till grund för den demokratiska rättsstaten. Få är dock de politiker, eller jurister för den delen, som på allvar för en principiellt inriktad debatt i frågor som berör rättsstatens kärna. När man försöker göra det riskerar man att bli betraktad som rättshaverist eller möjligen bara tjatig. Därför är det så fantastiskt inspirerande att träffa kunniga och engagerade personer som vill bidra till upprätthållandet av den demokratiska rättsstaten. Jag kan inte låta bli att nämna FNs förre rättschef, Hans Corell, i detta sammanhang. Han är en person som med stor integritet och aldrig sinande engagemang för de rättsstatliga principerna oegennyttigt bidrar till det samtal som är nödvändigt i en demokrati. Han ställer de obehagliga frågorna och han räds inte att kritisera de stora elefanterna. Ett sådant exempel är hans kritik av FNs säkerhetsråd. Ett annat är hans kritik av USAs hållning. Jag kan bara hålla med honom.

För egen del tycker jag att Sverige och Europa har visat prov på en oöverträffad feghet när det gäller att värna den enskildes rätt och internationell rätt. Vi åser under tystnad hur USA genom sin president medverkat i mord på sina egna och andras medborgare utanför USA. Det är en särskilt oroande utveckling i ljuset av att president Obama är en intellektuell välutbildad jurist med i övrigt djupt demokratiska och respektabla värderingar. Även han har hemfallit åt devisen ”ändamålet helgar medlen”.

Vad har då de obemannade flygplan som attackerar och dödar misstänkta terrorister samt  oskyldiga att göra med Svea hovrätts beslut att släppa en sedan över två år häktad i det s.k. Kokainmålet? Jo, det handlar om att det är lagstiftningen och rättstillämpningens uppgift att skydda den enskilde från att dennes mänskliga rättigheter åsidosätts. Om lagstiftaren och domstolarna överger respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna, som dessa har kommit till uttryck i konventioner och lagstiftning, då är vi farligt ute. När man läser de promemorior som upprättats på State departement i USA rörande tortyr och mord med hjälp av s.k. drönare tror man för en stund att man befinner sig en overklig värld. Men, så är det inte. Det var verklighet när det gäller de detaljerade instruktionerna om hur CIA på mest ”effektiva sätt” skulle tortera tillfångatagna misstänkta terrorister. Det är verklighet när det gäller principerna för hur USA anser sig med presidentens medverkan kunna beordra mord på egna och andras medborgare. För mig är det ofattbart att inte den del av världen som utger sig för att stödja rättsstaten och skyddet av mänskliga rättigheter kraftfullt reagera. Man kan givetvis än mer förarga sig över Putins skurkstat Ryssland och dess upprepade övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter. Exemplen är många och allvarliga. Magnitskijfallet är bara ett av flera. Ryssland är dessvärre inte ensamt i sin primitiva syn. Förväntningarna är heller inte högt ställda. Det skiljer Ryssland från USA, som tagit ett mycket stort ansvar när det gäller att försvara den europeiska demokratin och som i grunden värnar den demokratiska rättsstaten. Även om man inte alltid lyckas.

ILAC, IBAHRI och CEELI är nödvändiga i arbetet för att återskapa och upprätthålla rättsstaten. Det är med stor glädje och stolthet som jag deltar i detta arbete.

Om unga lagöverträdares rätt till försvarare och rättspolitiska felsteg

Det debatterades rättspolitik i riksdagen för någon vecka sedan. Jag blev då uppmärksammad på att KD:s rättspolitiska talesperson och riksdagsledamot Caroline Szyber förkunnade att det är under all kritik att Advokatsamfundet inte agerat hårdare för att offentliga försvarare ska förordnas även under jourtider. Det var ett mycket märkligt uttalande från en rättspolitiskt ansvarig riksdagsledamot eftersom det var i grunden fel i alla avseenden.

Advokatsamfundet har under lång tid och mycket intensivt pekat på behovet av ungas rätt till försvarare. Vi har i alla tänkbara sammanhang argumenterat för att förordnanden efter expeditionstid ska kunna beslutas. Vi har bland annat behandlat denna fråga i en längre skrivelse till RÅ om ungas rätt till försvarare vid första förhöret (ofta kvälls- och nattetid eller under helger). Vi har då också pekat på skammen av att år efter år få kritik av både FN:s och Europarådets antitortyrkommittéer på denna punkt.

Vi har krävt att det skulle vara fråga om en statsfinansierad biträdesreform och att advokater omedelbart skulle erhålla offentliga försvararförordnanden, men regeringen valde att bara gå fram med lagstiftning om rätt till rättsligt biträde på egen bekostnad.

Vårt agerande mot polisens hantering av unga brottsmisstänkta som bland annat på kvällar och nätter inte fick någon försvarare vid polisförhören (reportageserie i Hallandsposten), ledde bland annat till en JO-prövning med åtföljande skarp kritik. Även i ett annat ärende där Advokatsamfundet engagerat sig har JO riktat skarp kritik mot domstolen för att rutiner saknades att efter kontorstid förordna försvarare. Efter att Advokatsamfundet tillskrivit Riksåklagaren, gjorde också chefs-JO en framställning till regeringen och Justitiedepartementet med begäran om lagstiftningsåtgärd för att uttryckligen möjliggöra förordnanden av försvarare utanför normal kontorstid.

För övrigt har domstolarna alltid listor med försvarare som är beredda att ta uppdrag efter kontorstid och på helger. Det saknas absolut inte advokater som vill ta sig an uppdrag utanför normal arbetstid.

Mot denna bakgrund är det beklagligt att en förment rättspolitiskt insatt riksdagsledamot uttalar sig så aningslöst och grovt felaktigt.

I sak har det visat sig vara inte helt ovanligt att åklagare – ibland på förslag från polis – i samband med framställning till domstol om förordnande av målsägandebiträden och särskilda företrädare för barn under förundersökning, förordar eller på annat sätt ger sin uppfattning till känna vem som bör förordnas som rättsligt biträde, utan att något särskilt önskemål framförts från målsäganden eller barnet i fråga. Den lämpliga ordningen bör i stället vara att tillfråga den som ska biträdas och i annat fall att överlämna frågan om förordnande till domstolen. Åklagare eller polis ska i vart fall inte ha något som helst inflytande över förordnandet.

Advokatsamfundet har vidare med stor oro kunnat konstatera att rätten för unga att biträdas av försvarare under, företrädesvis inledande, polisförhör inte tycks vara prioriterad för åklagare och polis överallt i vårt land. Detta har vi i olika sammanhang påpekat. Unga människor informeras inte om, och har även förvägrats, rätten att biträdas av försvarare vid polisförhör där de misstänks för brott, liksom att informella förhör hålls utan att dokumenteras i utredningarna. Detta är något som bland annat har rapporterats i en serie reportage i Hallands Nyheter (se den granskning som gjorts av mål med minderåriga vid tingsrätterna i Varberg och Halmstad, Hallands Nyheter under november 2010).

Det regelverk som finns kring offentlig försvarares medverkan vid förhör med unga som misstänks för brott är klar och tydlig. För en misstänkt som inte fyllt arton år ska offentlig försvarare förordnas, om det inte är uppenbart att han saknar behov av försvarare. När offentlig försvarare ska förordnas, ska undersökningsledaren göra anmälan om det hos rätten (24 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare).

Även om en misstänkt uppger att ett förhör kan genomföras utan försvarare har en förundersökningsledare att på objektiva grunder bedöma om så är fallet. Bedömningen kan således inte enbart överlåtas på den misstänkte, särskilt inte i fall då den misstänkte är under arton år och inte heller har stöd av någon närvarande vårdnadshavare. JO har uttalat att i de fall den misstänkte är under arton år och är misstänkt för ett allvarligare brott bör det så långt som möjligt eftersträvas att en försvarare förordnas redan vid det inledande förhöret med den misstänkte (se bland annat JO 2008/09 s. 92).

Även Europadomstolen har i flera avgöranden haft att pröva frågan om vägran att låta försvarare närvara vid inledande polisförhör står i strid med artikel 6.1 och 6.2 (rätt till rättvis rättegång) i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Domstolen har slagit fast att artikel 6.1 som regel kräver att den misstänkte ges tillgång till en försvarare redan under det första polisförhöret, om det inte kan visas att i ljuset av särskilda omständigheter i det enskilda fallet det fanns tvingande skäl att begränsa denna den misstänktes rätt. Även om tvingande skäl föreligger får en sådan begränsning – oavsett skälen för den – inte otillbörligt skada den misstänktes rättigheter, samt att en oåterkallelig sådan skada i princip uppstår om den misstänkte utan tillgång till försvarare under förhör gör uttalanden som läggs till grund för en fällande dom (se Europadomstolens dom i målet Salduz mot Turkiet, den 27 november 2008). Domstolen har visserligen ansett att en misstänkt givetvis kan avsäga sig rätten att biträdas av en försvarare, förutsatt att det sker uttryckligt och frivilligt. Ett avstående måste emellertid ske på ett otvetydigt sätt och omgärdas av sådana minimigarantier som svarar mot dess vikt (Yoldas mot Turkiet, dom den 23 februari 2010).

Även artikel 37 d i FN:s konvention om barnets rättigheter föreskriver att ett barn som berövats sin frihet har rätt att snarast få tillgång (”prompt access”) till juridiskt biträde och annan lämplig hjälp.

I de rapporterade fall som Advokatsamfundet tagit del av borde försvarare givetvis ha varit närvarande redan vid det första förhöret med den unge. Särskilt viktigt är det att unga biträds av försvarare vid polisförhör eftersom det i sådana fall finns en tydlig risk för att den unge misstänkte, i förhoppning om att kanske kunna friges sedan förhör hållits, väljer att avstå från sin rätt att biträdas av en offentlig försvarare.

Jag vill i detta sammanhang även hänvisa till JO:s kritik och uttalanden om rätten till försvarare för en underårig som i Malmö var misstänkt för ett allvarligt brott (se JO-beslut den 17 december 2010, dnr 5493-2008).

Huvudregeln är på mycket goda grunder att minderåriga ska biträdas av försvarare vid förhör med polis eller åklagare. Det är angeläget att följa upp de problem som uppenbarligen finns i detta hänseende noga. Risken är annars att det av olika skäl utbildas kulturer inom polis och hos vissa åklagare som medvetet bryter mot den lagstadgade rätten till försvarare, liksom att förhör inte dokumenteras. Detta måste tas på största allvar.

Förutom rätten för unga att biträdas av offentliga försvarare vid polisförhör, är det av yttersta vikt att rätten till offentlig försvarare vid inledande polisförhör säkerställs även om förhöret hålls kvälls- eller nattetid, då domstol inte kan förordna försvarare för den misstänkte.

Jag vill därför också instämma i den oro som chefsjustitieombudsmannen Mats Melin har framfört till Regeringskansliet och Justitiedepartementet när det gäller frågan om svårigheterna att få offentliga försvarare förordnade efter normal arbetstid (se ovan anfört JO-beslut den 17 december 2010, dnr 5493-2008).

Sedan länge har även Europarådets antitortyrkommitté (CPT) kritiserat den svenska utformningen av rätten till biträde vid förhör under förundersökning och gjort gällande att alla som är skyldiga att stanna kvar hos den brottsutredande myndigheten ska ha en formell rätt att anlita juridiskt biträde.

Även om jag i likhet med JO anser att det i första hand bör ankomma på lagstiftaren att införa en möjlighet att förordna offentlig försvarare även utanför expeditionstid, vill jag ändå understryka att det är ytterst angeläget att polis och åklagare vidtar de åtgärder som är möjliga för att säkerställa att den som misstänks för brott får ett rättsligt biträde vid sådana förhör som oundgängligen anses måste hållas under sena kvällar eller nattetid, då det saknas möjlighet för domstol att förordna försvarare för den misstänkte.

Även om det inte löser problemet att misstänkta inte biträds av offentlig försvarare, vill jag ändå därför erinra om den möjlighet, och den rätt, som enligt lag i dag finns för den som förhörs att biträdas av ett rättsligt biträde (se 23 kap. 10 § tredje och fjärde styckena rättegångsbalken) och den möjlighet som finns att i efterhand förordna rättsliga biträden såsom offentliga försvarare (se NJA 2001 s. 344 och prop. 2007/08:47 s. 16; att utrymme finns att förordna offentlig försvarare även efter att en förundersökning lagts ned framgår av SvJT 1969 s. 7).

Även effektivitetsskäl talar för att misstänkta personer biträds av rättsliga biträden. Ingen är nämligen skyldig att yttra sig till polisen eller åklagare under en förundersökning (jfr 23 kap. 13 och 15 §§ rättegångsbalken). Om den som ska höras vägrar att yttra sig innan han eller hon har fått ett biträde att närvara vid förhöret har man från de brottsutredande myndigheternas sida ingenting att vinna på att personen nekas att tillkalla ett biträde. I stället kan när så sker förhöret ofta avslutas tidigare än vad som annars skulle ha blivit fallet och att personen därmed blir kvarhållen för förhör under en jämförelsevis kortare tid (se prop. 2007/08:47 s. 15).

Om retorikens lockelse – på saklighetens bekostnad

För några dagar sedan var Expressens chefredaktör Thomas Mattsson i sin blogg oroad efter att ha läst Tidskriften Advokatens fokus om integritet och yttrandefrihet. Han föreföll upprörd över det faktum att de rättsliga instanser med insikt i regelverket på området som Yttrandefrihetskommittén hade att utreda, förordat att frågan om gränsdragningen mellan de två rättigheterna integritet och yttrandefrihet, får en lösning genom lagstiftning som ger ett ökat skydd för integriteten. Därtill kom någon släng om min bekantskapskrets som förefaller intressera chefredaktören alldeles särskilt. Huruvida övriga remissinstansers vänskapsförhållanden föranleder samma iver är obekant. För egen del är jag helt ointresserad med vem Mattsson umgås. Jag lyssnar gärna på hans argument. De borde kunna vila på sina egna meriter

Igår oroade sig samme Thomas Mattson i sin blogg över en nyligen avlämnad utredning om ”Spioneri och annan olovlig underrättelseverksamhet”, i vilken jag ingick som en av flera experter. Utredare var justitierådet Ella Nyström. Det är givetvis inte som Mattsson påstår att man ”gång på gång….vill försvåra för medierna att granska och rapportera”. Det är en grov förvanskning av ett seriöst och svårt arbete. Beskrivningen är naturligtvis felaktig. Mattsson har missförstått saken.  Han förefaller därtill sakna kunskap om hur statligt utredningsarbete går till och därför sakna insikt om experternas roll. Det hindrar inte att jag har förståelse för hans oro över hur gränsen mellan olika legitima intressen ska dras.

Men där stannar min förståelse. Hur vore det om Expressens chefredaktör försökte att vara saklig. De frågor om integritet, yttrandefrihet och säkerhet som engagerar såväl Expressen som Advokatsamfundet är svåra och förtjänar en balanserad analys och debatt som inte tar sin utgångspunkt i personangrepp. Mattsson anför ”Anne Ramberg glömde dock att redovisa att hon är personlig vän med statschefens gemål”. Följaktligen går det enligt Mattsson inte att ta mina argument på allvar. Det är ett trist angreppssätt. Advokatsamfundet har under min tid som generalsekreterare konsekvent värnat tryck – och yttrandefriheten. Mattssons insinuation antyder att mina synpunkter inte skulle vara grundade i ett objektiv bedömning. Det är orättvist och osakligt. Jag kan f.ö. berätta att jag sedan ungdomen är god vän med Carl-Johan Bonnier, liksom flera andra medlemmar av den familj spm kontrollerar hans tidning.  Det vet Mattsson eftersom vi träffats på lunch hos densamme för inte så länge sedan. Någon anledning att från Expressens sida göra sak av mina vänskapsband med dess ägare har uppenbarligen inte ansetts föreligga.. Det förefaller klokt eftersom detta saknar all relevans.

God pressetik handlar inte bara om vad man skriver. Det handlar också vad man avstår från att skriva. Det handlar framförallt om saklighet och hederlighet i debatten. Att ersätta detta med personangrepp som inte hör till saken bör en ansvarsfull chefredaktör avstå ifrån. Kloka läsare förstår sådant. Vad gäller den sakliga sidan av saken gagnas givetvis debatten av att man hjälpligt sätter sig in i det man kommenterar, särskilt när man som Mattsson tar till brösttoner i tenorklass. I detta avseende brister Mattsson. Synd. För sakfrågorna är viktiga. De förtjänar en saklig diskussion utan svinhugg.

 

Yttrandefrihet och integritet – två förenliga rättigheter

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har läst senaste numret av Tidskriften Advokaten och då särskilt vårt reportage om integritet och yttrandefrihet. Det är glädjande. Dessvärre förefaller läsningen oroa honom. Skälet är att han tycker sig höra röster som yrkar på striktare lagstiftning. Där hör han rätt. Alla rättsliga instanser som yttrade sig över Yttrandefrihetskommitténs betänkande, i likhet med Integritetsskyddskommitténs, var i princip ense om behovet härav till följd av den uppenbara risken för en fällning i Europadomstolen. Att medieintressena inte delar denna analys är tydligt. Mattsson tycks dock särskilt bekymrad över mitt ifrågasättande av mediernas uppgivna återhållsamhet; ”När det gäller offentliga personer förefaller vissa hävda att utrymmet för kränkningar är obegränsat.” Han efterlyser exempel. Det ska han få.

Exemplen på pressetiska övertramp är nämligen rätt många och ofta rätt allvarliga. Ett tämligen färskt exempel är Se & Hörs grovt kränkande publicering om Charlotte Perrellis påstådda spritmissbruk. Ett, för en skötsam småbarnsmor groteskt övertramp. Och ett av flera exempel där media förskjutit den anständighetens gräns som den personliga integriteten rimligen kräver.

Men, även Expressen trampar på i pressetikens tassemarker. Ett helt färskt exempel på detta var Thomas Mattssons mycket medvetna åsidosättande av den hederskodex som innebär att en tidning inte skriver om, och än mindre förlöjligar den som anmäler en tidning till PO. Som nu senast skedde med Drottning Silvias PO anmälan med anledning av publiceringen av en smaklös och kränkande affisch, delvis bestående av knyckta bilder. Mattsson väljer medvetet själv att hänvisa till kungahuset. Det är bra. De utdragna publiceringarna av förfalskade bilder på statschefen som under flera månader utgjorde förstasidesstoff är ett flagrant exempel på bristande pressetik. Men, varför drar sig chefredaktören inte till minnes Expressens namn och bildpublicering av Ola Lindholm, en känd barnprogramledare som misstänktes för narkotikabrott. Eller fallet Persbrandt. Eller bildpubliceringen av den s.k. Hagamannen bara för att nämna några exempel från sin egen tidning.

Det handlar således inte bara om kränkande publiceringar mot kungahuset, som Mattsson försöker insinuera! Det är avsevärt värre än så. Vad det handlar om är resursstarka tidningars vana att söka stärka lösnummerförsäljningen med fabricerade nyheter och kränkningar av enskilda.  Det vet givetvis Expressens chefredaktör. Dennes, intellektuellt mindre hederliga ansats, att misskreditera sakliga argument med personliga påhopp och enkla skamgrepp är en del av den mediala härskartekniken. Som så ofta söker man förskjuta fokus från sakfrågan till något helt annat och för saken ovidkommande.

Vad det handlar om är en svår och angelägen fråga där två grundläggande rättigheter står mot varandra. Under lång tid har pressen på ett mycket förtjänstfullt sätt verkat för att upprätthålla god pressetik och undvika politiska ingrepp mot tryckfriheten genom en fungerande självreglering.  På senare år har dock två saker inträffat. Europadomstolen har tydligt skjutit fram positionerna när det gäller kraven på integritetsskydd. Media, också inom det grundlagsskyddade området, har å sin sida tänjt på gränserna till förminskande av sfären för den personliga integriteten. Detta sker med åberopande av tryck-och yttrandefriheten och under förevändning av att allmänintresset kräver dessa mediala kränkningar. Istället för ett sakligt grundat informationsbehov, har det s.k. ”allmänintresset” alltmer felaktigt kommit att användas som täckmantel för att oförblommerat sprida ofta illa underbyggt och illasinnat skvaller, för att inte tala om helt påhittade s.k. nyheter. Men också integritetskänsliga uppgifter som är sanna och saknar allmänintresse. Detta har ingenting med verklig yttrandefrihet eller tryckfrihet att göra. I sak finns skäl för Mattsson att oroa sig. Över medias återkommande förlöpningar mot enskilda. Så mycket mer gäller detta i en tid då den pressetiska självregleringen på allvar hotas. Illustrativt är följande.

De Bonnierägda tidningarna DN, Sydsvenskan och Dagens Industri har beslutat att lämna Tidningsutgivarna, TU. Det innebär en allvarlig urholkning av det pressetiska systemet eftersom TU är en av uppdragsgivarna bakom hela det självsanerande pressetiska ordningen i Sverige. TU är en av huvudfinansiärerna av PO och PON. Det pressetiska systemet bygger på lojal medverkan i vart fall av de stora tidningskoncernerna. Det är för visso glädjande att Expressen trots sin hemvist i Bonnierkoncernen ändå valt att kvarstå i TU. Det är likaså positivt att Expressens chefredaktör numera uppger sig vara intresserad av (god) pressetik. I vart fall mer än vad som var fallet under den period när han i vredesmod bojkottade förra PO, Yrsa Stenius. Det var inte en åtgärd som var ägnad att stödja respekten för det pressetiska systemet och därmed undvika politisk inblandning. Tvärtom bidrog Thomas Mattsson till att kraven på lagstiftning stärks. Jag finner det faktiskt mycket förvånande att Mattsson tydligen vill bagatellisera de övertramp, som Mattsson och Se & Hör gänget i övrigt, återkommande gör sig skyldiga till. Och en sak till. Mattson bör inte ta den tillfälliga nedgången av antalet fällningar i PON till intäkt för att sakernas tillstånd har blivit bättre. Den förbättringen är nog mycket optisk. Det kan finnas flera förklaringar.

Nuvarande PO är en stark tillskyndare av förbättra etisk statistik. PO avskriver nämligen den helt övervägande delen av inkomna anmälningar, vissa utan att ens kommunicera anmälan med tidningen. Förra året inkom såldes 307 anmälningar till PO. PO hänsköt endast 32 ärenden till PON. Jag tillåter mig starkt ifrågasätta att PO avskriver så mycket som över 90 procent av alla anmälningar. Det riskerar att undergräva förtroendet för systemet. Och det kommer givetvis att leda till att anmälningsfrekvensen ytterligare sjunker. Allmänheten förstärks därmed i sin uppfattning att det inte är någon idé. Men det är klart: Statistiken ser snyggare ut!

Den nya utgivarorganisationen Utgivarna som Tomas Mattson refererar till har det positiva med sig att press, TV och radio samlas runt samma bord. Men, den kommer inte kunna ersätta den självsanerande verksamhet som bedrivs av PO och PON, eftersom dess verksamhet bygger på samförstånd. Risken är följaktligen att självsaneringen försvagas.

Advokatsamfundet, Jo och JK eftersträvar lika lite som Sveriges statschef eller Thomas Mattsson ett tyst och slutet samhälle. Det är intellektuellt ohederligt och mot bättre vetande att insinuera motsatsen. Men det finns faktiskt gränser för vad som är acceptabelt att publicera också i ett öppet samhälle med världens mest tillåtande yttrande-och tryckfrihet. Särskilt när det gäller lögner i profitens intresse, kan man tycka. I den meningen förordar jag definitivt att de begränsningar som bör följa av de pressetiska reglerna efterlevs. Det räcker för min del.

En av rättsstatens viktigaste uppgifter är att skydda mänskliga rättigheter. Yttrandefrihet och integritet är sådana rättigheter. Båda förtjänar starkt skydd. Det innebär att det finns begränsningar också inom det grundlagsskyddade området. Tyvärr misslyckades Yttrandefrihetskommittén med sitt uppdrag. Det bidde nästan inget. Och det misslyckandet gagnar vare sig yttrandefriheten eller integriteten.

Om politisk påverkan och domstolarnas oberoende

Justitieministern skriver idag på DN Debatt. Hon uttrycker missnöje med att domstolarna inte utdömt tillräckligt stränga straff efter 2010 års reform och att HD lindrat påföljderna i vissa narkotikamål.  Reformen syftade till att skärpa straffen för allvarliga våldsbrott och få en större spridning inom straffskalorna. Alldeles oberoende vad man må ha för åsikt i frågan om straffskalor eller hur man lämpligast åstadkommer höjda straff kan jag tycka att det är en egenartad utveckling att statsråd i debattartiklar går ut och kritiserar sina myndigheter. Senast fann försvarsministern i förra veckan sig nödsakad att tillrättavisa försvaret i debattartikel i dagens Industri.

Det är glädjande nog ovanligt att en justitieminister på en debattsida i en dagstidning tar till orda och inte bara kritiserar domstolarnas rättstillämpning, utan även indirekt påstår att de gör sig skyldiga till obstruktion. Det är enligt min mening inte bara orättvist utan även mindre lämpligt.

Politiker manifesterar sina åsikter genom lagstiftning. Rättsstaten ställer dock krav på att lagarna tillkommer i viss ordning, men också att lagstiftningens materiella innehåll är av viss beskaffenhet. Demokratin är som bekant inte ensam en garant för rättstaten och dess kännetecken. Lagstiftningen måste därför ha viss kvalitet inte bara lagtekniskt utan också till sitt materiella innehåll. Det kan man inte säga är fallet när det gäller den aktuella reformen. Förslaget blev också föremål för stark kritik från bl.a. Advokatsamfundet och Lagrådet. Läs mer här http://www.advokatsamfundet.se/Nyhetsarkiv/2010/mars/Skarpta-straff-for-allvarliga-valdsbrott-mm/

Redan Domarreglerna uppställde krav på oberoende. Huvudtanken var explicit, nämligen just att skydda enskilda från godtycke och hårdhet i rättstillämpningen och att skydda oskyldiga att dömas för brott de inte begått.  Det finns därför anledning att särskilt uppmärksamma försök till påverkan av domstolarna från det allmännas sida som sker genom politiska direktiv, med ekonomiska medel eller genom administrativ styrning.

När det gäller politisk påverkan på domstolarna är förstås inte allt otillbörligt. Men det förutsätter i så fall att denna påverkan kanaliseras genom lagstiftning. Vid sidan av detta kan försök till påverkan förekomma genom att enskilda politiker, som är missnöjda med ett visst domstolsavgörande eller som önskar viss nyordning, gör uttalanden av innebörd att om domstolarna dömer på visst sätt så kommer politikerna att verka för lagändring i viss riktning. Sådant kan möjligen klassificeras som försök till politisk påverkan. Men, det ligger vid sidan av det grundlagsskydd som för svenskt vidkommande kommit till uttryck i 11 kap. 2 § regeringsformen. Och i princip tycker jag att sådant, om än olämpligt, ändå är godtagbart i en demokrati. Utöver dessa fall bör politisk påverkan knappast förekomma. I stort sett tror jag också att politiker i Sverige följer dessa spelregler. En klassisk bild av den nordiska ämbetsmannens/domarens självständighet gentemot statsmakten finner vi som bekant i Fänrik Ståls sägner. I dikten Landshövdingen.

Och den tid har flytt då landets utrikesminister Christien Gunther skulle kunna ringa upp rådmannen Cervin i Göteborgs rådhusrätt med önskemål att denne skulle fatta beslut om att upphäva en kvarstad avseende norska handelsfartyg som under andra världskrigets hetaste dagar, i strid med tyska intressen, hållits kvar i Göteborgs hamn på begäran av fartygens rätta norska ägare. Propån lär av rådmannen ha besvarats med frågan: ”Är det utrikesministern eller jag som är rådman i Göteborgs rådhusrätt?

Jag tror inte heller att den svenske domaren influeras av politisk påverkan och jag är övertygad om att vi har domare som inte – åtminstone medvetet – låter sig påverkas i sin dömande verksamhet.

Domarens oberoende och självständighet är en grundval i ett demokratiskt samhälle. Detta är oomstritt. Som ett utflöde av denna princip är domaren oavsättlig.

Svenska domare är inte precis kända för att vara aktivister. De har i själva verket närmat sig domstolarnas lag – och normprövningsskyldighet med mycket stor försiktighet, även om HD, glädjande nog, på senare år i flera fall tagit sitt ansvar härvidlag. Vad HD gjort när det gäller påföljderna i narkotikamål är att göra det som i själva verket ålegat lagstiftaren.

När det gäller de högsta domstolarna har ansvaret för upprätthållandet av skyddet för fri- och rättigheter kommit att accentueras på senare tid. Det handlar inte bara om att på ett effektivt och rättssäkert sätt lösa tvister mellan enskilda eller mellan enskilda och staten. De högsta domstolarna skall inte bara tillämpa rätt. De ska i viss mån också skapa rätt särskilt när lagstiftningen brister. Detta skiljer de högsta domstolarna från de lägre instanserna, där domarens roll förenklat uttryckt är att pröva bevisning, tillämpa lag och utdöma påföljd.

Dagens artikel åskådliggör att det kanske ändå hade varit bra med en författningsdomstol som på ett tidigt stadium hade kunnat sätta stopp för en onödig och dålig lagstiftningsprodukt när regeringen väljer att allt för ofta bortse från Lagrådets kritik.

Vad får en advokat kosta?

Frågan är motiverad av den senaste tidens händelser. Regeringen har nämligen nyligen beslutat att en särskild utredare ska göra en samlad översyn av utgifterna som finansieras genom anslaget Rättsliga biträden m.m. Detta anslag uppgår till ca 2,2 miljarder, av det totala anslaget om 39,4 miljarder till rättsväsendet, varav mer än hälften går till polisen.

Utgångspunkten för utredarens arbete ska enligt direktiven vara att rättssäkerheten för både tilltalade och brottsoffer garanteras. Det känns tryggt som förutsättning. Men, uppdraget inger ändå befogad oro. Det går nämligen ut på att identifiera åtgärder som kan få en kostnadsdämpande effekt på anslaget. Att anslaget som är regelstyrt har ökat har bl.a. sin naturliga förklaring i att polis och åklagare sedan flera år fått betydande resurser, att antalet mål till domstolarna ökat markant och att många mål idag är mycket omfattande med ett stort antal tilltalade, bara för att nämna några av de mer självklara anledningarna. Anslaget hade varit ännu högre om inte rättshjälpen begränsats och   gjorts subsidiär till rättsskyddet, om inkomstgränserna för rättshjälp följt normal kostnadsutveckling, om domstolarna inte hade varit så stränga i syn på vad som är ersättningsgillt arbete m.m. Rättssäkerheten har redan satts på prov och så även den enskildes ”access to justice”.

Utredaren ska undersöka om det är befogat att begränsa tillgången till offentlig försvarare och målsägandebiträde. Han ska vidare föreslå begränsningar av möjligheten till byte av offentlig försvarare, överväga att justera inkomstgränsen och avgifterna vid rättshjälp, föreslå olika nivåer i timarvoderingssystemet för offentliga försvarare och målsägandebiträden, föreslå tidsfrister i timarvoderingssystemet för målsägandebiträden, föreslå en utökad användning av schablonersättning, s.k. taxa i brottmål, och föreslå ett timarvoderingssystem för konkursförvaltare.

Hur detta ska kunna göras samtidigt som rättssäkerheten garanteras för misstänkta och brottsoffer låter sig inte alldeles lätt besvaras. Advokatsamfundet kommer genom sin expert i utredningen att noga bevaka klienternas intressen. För det är det handlar om. Problemet är inte som direktiven synes utgå ifrån att advokater i onödan arbetar för mycket, utan att de inte ersätts för allt det arbete de ska göra för att kunna ta tillvara klientens och ytterst rättssamhällets intressen.

Att Finansdepartementet är bekymrat över de ökade kostnaderna kan jag förstå. Remediet mot det underliggande problemet kan dock inte vara att begränsa den enskildes rätt till offentliga försvarare eller målsägandebiträden. Inte heller att låta advokater arbeta gratis. Att ta magnecyl mot huvudvärk tar bara kortsiktigt bort symptomen. Det löser inga problem.

Men, utredningen måste få möjlighet att genomföra sitt uppdrag. Jag har svårt att se hur detta kan resultera i någonting annat än att de uppenbara brister som redan idag finns uppmärksammas och åtgärdas. Detta kan rimligen inte leda till att anslaget sjunker, utan tvärtom.

Det är glädjande att Expressen på sin ledarsida idag insiktsfullt konstaterar att nog har vi råd med advokater. Det skulle man tro att de flesta klarsynta skulle hålla med om. Men tydligen inte Aftonbladet, om man får tro dagens redaktionella uppslag med överrubriken EXTRA, EXTRA. I en ruta med rubriken Topplistan anges vilka advokater som ”har plockat ut mest i arvoden” osv. Upplysningsvis plockar inte advokater ut arvoden. De arbetar och är i likhet med andra yrkesutövare berättigad till skälig ersättning. Denna beslutas av domstol och granskas dessutom av Justitiekanslern.

Åklagarsidans uttalanden i det s.k. Kokainmålet, om de är korrekt återgivna är synnerligen allvarliga och förtjänar att närmare granskas. De bekräftar tyvärr de alltmer ökade motsättningarna mellan åklagare och advokater som dessvärre förekommer. Men, vi måste ha advokater med integritet, som är beredda att ta strid för sina klienter och framföra relevant kritik mot förundersökningen och hur den bedrivits.

En åtgärd som den nyutnämnde utredaren skulle kunna föreslå är,  att inte bara advokaterna redogör för sitt arbete med angivande av nedlagd tid, utan likväl åklagare och polis. Det vore inte bara intressant att få veta hur mycket och vilka resurser som polis och åklagare läger ned, utan också relevant att låta advokaterna yttra sig över skäligheten i de kostnader som polis och åklagare funnit nödvändiga.  På samma sätt som åklagarna förväntas göra. Det är ett sätt att göra en kvalitetsbedömning av förundersökningen.  Det skulle måhända ge viss balans åt den synnerligen missvisande diskussionen om advokaters arvoden som då och då dyker upp.

Jag kan inte låta bli att förundras av den brist på respekt för grundläggande rättsstatsprinciper som breder ut sig inte bara i de obildades skara utan också hos dem som borde veta bättre.