Kriminalisering av deltagande i terror är problematiskt

Regeringen har idag presenterat en lagrådsremiss som kriminaliserar deltagande i terrororganisation. Den vilar på en departementspromemoria (Ds 2017:62). Advokatsamfundet identifierade i sitt remissyttrande en lång rad allvarliga brister och avstyrkte förslagen i promemorian. Regeringen har valt att lägga fram förslagen i huvudsak som de presenterades i promemorian. Detta är olyckligt. Härutöver meddelade justitieministern att förslaget kräver
en rad nya åtgärder, däribland den redan beslutade utvidgningen av signalspaning.

Advokatsamfundet har vid upprepade tillfällen påtalat att den straffrättsliga terrorismregleringen bör ses över såväl i lagtekniskt som i materiellt hänseende. Den bör samlas i ett regelverk, bland annat eftersom det kriminaliserade området är svårt att överblicka och att regelverket är svårt att tillämpa. Lagstiftningen är ett otillfredsställande lapptäcke. Den 9 februari 2017 beslutade regeringen glädjande nog om en översyn av den straffrättsliga terrorismlagstiftningen. Resultatet av denna översyn skulle redovisas i januari i år. Något sådant har dock inte presenterats. Efter att tilläggsdirektiv meddelats ska översynen presenteras den 29 mars. Det vore klokt att avvakta med med att föreslå nya straffrättsliga terrorbestämmelser intill dess denna översyn är genomförd.

Terrorismen är ett synnerligen allvarligt och verkligt hot mot den demokratiska rättsstaten och enskilda människor. Terrorsammanslutningar som IS och Boko Haram begår avskyvärda brott. Dessa organisationer, liksom de terrorister som utför dessa vedervärdiga brott måste med kraft motarbetas och bekämpas. Ansvaret härför ligger bland annat på lagstiftaren.

Lagstiftaren är dock underkastad vissa erkända rättsstatliga principer som dessa kommer till uttryck i lagar och konventioner. En sådan princip är legalitetsprincipen. Den betyder att ingen ska kunna fällas till ansvar utan stöd av lag. Lag ska vidare vara tydlig och förutsebar. Det förutsätter bland annat att lagstiftningen går att tillämpa på ett enhetligt sätt och att straffrättslig lagstiftning inte beslutas retroaktivt. En annan grundläggande princip är upprätthållandet av kravet på dubbel straffbarhet. Det betyder att en person som begår ett brott utomlands inte kan ställas till ansvar i Sverige försåvitt gärningen inte samtidigt är straffbar i det land gärningen begicks. Och tvärtom. Denna princip är en av grundvalarna för en rättssäker brottmålsprocess. Lagrådsremissen brister i alla dessa hänseenden. Låt mig ge några konkreta exempel.

Lagförslaget syftar till att kriminalisera terroristrelaterad brottslighet. Målet är att komma åt terrorism och då företrädesvis terrorism med islamistiska förtecken. Kriminaliseringen är dock inte knuten till definitionen av terroristbrott enligt terroristbrottslagen, utan till definitionen av särskilt allvarlig brottslighet. Detta är ägnat att skapa förvirring.

Någon närmare analys av kriminaliseringens omfattning, utöver organisationer som ägnar sig åt terroristbrott, återfinns inte heller i lagrådsremissen. I förslaget omnämns ISIL/Daesh och al-Qaida, Boko Haram och Jabhat al-Nusra, numera Jabhat Fatah al-Sham som sådana enheter som kommer att omfattas av definitionen. I vilken utsträckning lagen kan komma att omfatta andra internationella och inhemska grupperingar på till exempel den yttersta politiska vänster- eller högerkanten eller andra utomparlamentariska grupperingar redovisas inte, trots att den föreslagna lagstiftningen alltså avses bli generellt tillämplig.

Lagrådsremissens definition av en terroristorganisation ska enligt förslaget vara identisk med de sammanslutningar som det är straffbart att finansiera enligt finansieringslagen. Enligt förslaget definieras en terroristorganisation som ”en sammanslutning av personer som begår särskilt allvarlig brottslighet eller gör sig skyldig till försök, förberedelse, stämpling eller medverkan till sådan brottslighet”. Bestämmelsen placeras i den s.k. rekryteringslagen. I denna lag återfinns redan en definition av särskilt allvarlig brottslighet genom en hänvisning till den s.k. finansieringslagen. Definitionen av särskilt allvarlig brottslighet är inte densamma i finansieringslagen och rekryteringslagen. Härigenom uppkommer den synnerligen otillfredsställande situationen att olika definitioner av särskilt allvarlig brottslighet används för att avgränsa det straffbara området avseende dels finansieringen av terroristorganisationer, dels finansieringen av deltagandet i terroristorganisationer enligt finansieringslagen.

Konsekvensen blir således att man inom en och samma lag (finansieringslagen) laborerar med två olika definitioner av rekvisitet ”särskilt allvarlig brottslighet”, vilket inte kan anses utgöra en ändamålsenlig lagstiftningsteknik. Det skapar begreppsförvirring och tillämpningsproblematik.

I detta sammanhang är frågan om vilka sanktionslistor som ska kunna ligga till grund för att betrakta en person eller organisation som en terroristorganisation av intresse. Någon ledning i detta hänseende fanns inte. Det är en stor brist, särskilt i ljuset av de stora rättssäkerhetsproblem som är förenade med dessa listor, inte minst vad gäller effektiva rättsmedel. Vi minns de svenskar med somaliskt ursprung som utpekades som terrorister och grundlöst under flera år hade sina tillgångar frysta.

Det finns ingen internationellt sett allmänt vedertagen definition av begreppen ”terrorism” eller ”terroristorganisation”. De internationella konventioner till vilka det hänvisas i finansieringslagen och rekryteringslagen rörande bekämpande av terrorism är inriktade mot att omfatta endast sådana handlingar som typiskt sett betraktas som terroristhandlingar, till exempel flygkapningar och terroristbombningar. Dessa handlingar definieras som särskilt allvarlig brottslighet enligt nämnda bestämmelser och inte som terroristbrott enligt terroristbrottslagen. Lagrådsremissens förslag till definition av en terroristorganisation omfattar även sammanslutningar av personer som begår handlingar som inte i sig anses utgöra terroristbrott enligt svensk rätt. Detta är verkligen inte ägnat att bringa klarhet i begreppen.

Till detta kommer att begreppet terroristorganisation utvidgas till att även omfatta en ”moderorganisation”, som bedriver lovlig verksamhet av till exempel politisk eller humanitär art, men där det även finns en ”cell”, en sammanslutning av personer som gör sig skyldig till särskilt allvarlig brottslighet. Någon analys av vilka organisationer som avses eller hur relationen mellan ”moderorganisationen” och ”cellen” ska se ut för att hela organisationen ska smittas av det agerande som kan anses utgöra särskilt allvarlig brottslighet finns inte. Följden blir att det med en terroristorganisation därigenom inte enbart avser en sammanslutning av personer som har som syfte att begå särskilt allvarlig brottslighet, utan även organisationer som inkluderar en sådan sammanslutning av personer även, som det får förstås, om denna gruppering skulle förhålla sig passiv. Det behövs en analys vilka kriterier som ska konstituera en terroristorganisation och hur en sådan svensk definition förhåller sig det internationella samarbetet kring att förhindra och beivra terrorism.

Som förslaget får förstås ska det vidare bli straffbart för någon att verka som läkare eller sjukvårdspersonal vid ett sjukhus eller liknande inrättning som bedrivs av en terroristorganisation, även om verksamheten är inriktad på att hjälpa civila som befinner sig inom det område som kontrolleras av organisationen. Några överväganden rörande vad som motiverar att kampen mot terrorism sker till priset av att civilbefolkningen på områden som kontrolleras av en terroristorganisation tillfogas ytterligare mänskligt lidande utöver den terror som organisationen utsätter dem för genom att de förvägras humanitärt bistånd från enskilda individer, återfinns inte i förslaget. Den humanitära verksamhet som Röda Korset och Läkare utan gränser bedriver ska dock inte innebära att organisationerna deltar i en terroristorganisations verksamhet även om deras insatser, direkt eller indirekt, skulle kunna komma en terroristorganisation till godo. Men detta undantag kommer inte till uttryck i den föreslagna lagtexten. Detta är mycket otillfredsställande. Till detta kommer att undantaget görs utan att det klargörs vad som avses med fristående och opartiska organisationer, förutom omnämnandet av Röda Korset och Läkare utan gränser. Stor oklarhet råder således vad som till exempel gäller lokalt förankrade humanitära organisationer, som försöker lindra civilbefolkningens lidande under en väpnad konflikt. Det saknas en närmare redogörelse för vilka omständigheter som definierar en fristående och opartiska humanitär organisation som enligt motiven ska undantas från lagens tillämpningsområde.

Eftersom kriminaliseringen omfattar även den del av en terroristorganisations verksamhet som avser humanitärt bistånd till civilbefolkningen, kan organisationer som inte utgör en sammanslutning av personer som avser att begå särskilt allvarlig brottslighet, men inom vilken det finns personer som kan ses som en sådan sammanslutning, komma att betraktas som en terroristorganisation, även om det är ytterst oklart i vilka fall detta kan vara fallet. En person som varit bosatt i ett område som kontrollerats av en terroristorganisation och under organisationens kontroll fortsatt sitt arbete, som exempelvis läkare eller sjuksköterska på ett allmänt sjukhus, skulle objektivt sett kunna anses ha deltagit i terroristorganisationens verksamhet. En sådan situation skulle även kunna uppstå om verksamheten bedrivits av en biståndsorganisation som tvingats underkasta sig terroristorganisationens direktiv för att kunna bedriva sin verksamhet.

Slopandet av kravet på dubbel straffbarhet skulle i ett sådant fall, för det fall en sådan person lyckas fly från området och söker en fristad i Sverige, innebära att han eller hon kan komma att ställas inför rätta anklagad för att ha deltagit i en terroristorganisation. Detta skulle kunna jämföras med att de läkare och sjuksköterskor som arbetade på allmänna tyska sjukhus eller på sjukhus som drevs på ockuperade områden under andra världskriget, skulle anses ha deltagit i nazisternas verksamhet. Ett sådant förhållningssätt är givetvis helt oacceptabelt. Det är bland annat mot bakgrund av dessa oklarheter inte rimligt att överge kravet på dubbel straffbarhet som föreslås. Undantaget från kravet på dubbel straffbarhet ska dessutom även gälla offentlig uppmaning och rekrytering till deltagande i en terrororganisation, resa för deltagande i en terroristorganisation, liksom finansiering av deltagande i en terroristorganisation och finansiering av en resa för deltagande i en terroristorganisation. Att slopa den grundläggande straffrättsliga principen om ett krav på dubbel straffbarhet innebär en rad problem i rättssäkerhetshänseende. Det är allt annat än naturligt trots vad justitieministern hävdade vid presskonferensen. Någon analys av konsekvenserna av att slopa kravet på dubbel straffbarhet för svenska medborgare och utlänningar som vistas här i riket redovisas inte heller. Det måste understrykas att varje steg som Sverige tar i riktning mot en uppluckring av den internationellt accepterade grundprincipen om krav på dubbel straffbarhet, innebär att Sveriges möjligheter att värna rätten att själv bestämma över vilket handlande på svensk mark som ska kunna bestraffas minskar. Det finns således även tungt vägande skäl mot förslaget utifrån rättsprincipiella utgångspunkter.

Det straffbara området ska enligt remissen omfatta även finansiering som möjliggör ett framtida deltagande i en terroristorganisation. Vad som närmare avses härmed är synnerligen oklart.

Sammanfattningsvis hänger svårigheterna med att definiera terrorism samman med den omständigheten att vad som definieras som en terroristgärning påverkas av syftet. I förarbetena till den svenska terroristbrottslagen uttalas att oavsett lagens ordalydelse, så ska den endast tillämpas på allvarliga angrepp på den demokratiska rättsstaten och inte omfatta motståndsrörelser och andra grupper som strävar efter att återupprätta demokrati. Det speglar väl problemen med att definiera begreppet terrorism. Dagens förslag uppfyller inte de krav som kan ställas på straffrättslig lagstiftning. Det riskerar att bidra till ytterligare förvirring i ett redan svårtillämpat regelverk. Lagstiftningen kommer sannolikt att medföra inte obetydliga tillämpningsproblem. Och, den riskerar att komma i konflikt med grundlagsskyddade rättigheter som föreningsfrihet och yttrandefrihet.

Advokatsamfundet avger ett stort antal remissvar varje år. Vi gör det i vår egenskap av representant för Sveriges advokater. Vi har ett ansvar att från ett ändamåls- och rättssäkerhetsperspektiv peka på brister i olika lagförslag. Lagstiftningen är till för att sätta ramarna för samhället och för att skydda de universella mänskliga rättigheterna. För att göra detta krävs att vi kan behålla sans och balans. Kritiken att den nu föreslagna lagstiftningen dröjt alltför länge är enligt min mening obefogad. Skälet torde vara att det lagtekniskt är ytterst svårt att på ett godtagbart sätt kriminalisera deltagande i terroristorganisation. Något som lagrådsremissen tydligt visar.

Annonser
Publicerat i Uncategorized

ISIS anhängarna och det okloka i indragning av medborgarskap – en personlig reflektion

När IS kalifatet nu fallit har president Trump krävt att Europa ska återta sina krigare och deras anhöriga samt ställa dom inför rätta. Att Irak önskar samma är lätt att förstå. Det är inte ett orimligt krav. De har tillfångatagit och fängslat cirka 800-1000 krigare som kommer från Europa, men de saknar resurser att lagföra dem och ta hand om deras kvinnor och barn. Från principiella utgångspunkter finns skäl att ifrågasätta varför Europa inte ska medverka i detta. Även om jag inser svårigheterna.

Europa står dock inför stora problem. Hur ska man handskas med de som återvänder. Hitintills har de länder från vilka de flesta IS krigarna kommer inklusive Sverige varit kallsinniga till att aktivt hämta hem dem. Bortsett från rent praktiska problem kommer det sannolikt att vara förenat med stora svårigheter att lagföra många av dem för de brott de begått. Lagstiftning saknas som möjliggör detta. Och bevisproblemen är stora. Ett sätt vore möjligen att skapa en internationell krigstribunal i likhet med vad som gjordes i forna Jugoslavien, Kambodja och Rwanda. Men problemen kommer kvarstå ändå.

Hur ska alla de som inte ställs inför rätta mottagas? Hur ska dessa integreras i samhället och hur skyddar sig samhället bäst mot att återvändarna inte återupptar sin verksamhet samt att deras barn inte radikaliseras och blir nya krigare i annan tappning? Det handlar om ett relativt stort antal personer. Enligt siffror från 2016 uppskattades då mellan 3 900 och 4 300 EU medborgare ha anslutit sig till IS som krigare. Flertalet kom ifrån Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Nederländerna. Av dessa beräknas cirka 30 procent redan ha återvänt. Även Sverige har försett IS med hundratals krigare. Av dessa beräknas redan hälften ha återvänt.

Alltsedan den 11 september har krav återkommande rests på att terrorister ska fråntas sitt medborgarskap. I dessa dagar då IS kalifatet fallit upprepas detta krav med styrka också i Sverige när det gäller IS-krigare. Detta är ett uttryck för den avsky som alla normala människor på goda grunder känner för de vidriga övergrepp som terrororganisationen IS utsatt alltför många människor för. För egen del finner jag emellertid kravet djupt problematiskt. Detta gäller särskilt när politiker i egenskap av lagstiftare understödjer denna tanke. Och de verkar i dagarna ha blivit fler.

Att använda medborgarskapet som medel för att straffa meningsmotståndare, har en lång och rätt skamlig historia. Den har tagit sig olika uttryck. Alltifrån exil som alternativ till avrättning i gamla Grekland och Rom, till Kanadas och USAs internering av tusentals japaner efter Pearl Harbour attacken under andra världskriget eller Hannah Arendt som förlorade sitt tyska medborgarskap under nazisterna. De blev alla på mycket rättsosäkra grunder av med sina medborgerliga rättigheter. Listan kan göras mycket längre.

FN konventionen från 1961 om begränsning av statslöshet förbjuder i princip att medborgarskap återkallas om personen blir statslös till följd av beslutet. Det förutsätter prövning i domstol eller annat fullständigt oavhängigt organ. Sveriges grundlag tillåter inte heller återtagande av medborgarskap. Ingen svensk medborgare som är eller har varit bosatt i Sverige kan fråntas sitt medborgarskap.

Flera demokratiska länder har dock under åberopande av nationell säkerhet på senare tid som ett led i terroristbekämpningen i strid med FN-konventionen börjat tillämpa indragning av medborgarskap genom politiska beslut som en typ av straff utan föregående rättegång. Detta strider i allra högsta grad mot såväl straffrättsliga som rättsstatliga grundprinciper. Men, även om detta skulle föregås av en domstolsprövning vänder jag mig mot en sådan ordning.

Avgörande för hur man ser på frågan är nog huruvida man ser medborgarskapet som en mänsklig rättighet eller som en typ av privilegium. Australien har till exempel rätt nyligen infört ny starkt kritiserad lagstiftning som medger indragning av medborgarskapet. USA har däremot hitintills betraktat medborgarskapet som en rättighet och inte ett privilegium, i vart fall när det gäller deras egna medborgare.

I många länder har man introducerat möjligheten att dra in medborgarskapet för personer med dubbelt medborgarskap och för naturaliserade medborgare. En sådan ordning är enligt min mening diskriminerande. En infödd terrorist riskerar inte sitt medborgarskap, medan en naturaliserad terrorist gör det. Det betyder att man har olika status på medborgarskapet. Så var fallet i Kanada. Men, genom ny lagstiftning 2017 ändrades detta och man till och med gav tillbaka medborgarskapet till en livstids terrordömd man. Migrationsministern uttryckte det ungefär så här. Terrorister ska åtalas, dömas av oberoende domstolar och sitta i fängelse, inte på flygplatser. Till detta kommer den uppenbara risken att oskyldiga blir av med sitt medborgarskap. Flera sådana fall har också ägt rum i just Kanada.

I Europa utmärker sig Storbritannien. Där kan man vid dubbelt medborgarskap numera på synnerligen vaga grunder bli av med sitt medborgarskap även om man är infödd. Om man är naturaliserad medborgare krävs endast att man har gjort något ”seriously prejudicial to the vital interests of the UK”. Därifrån finns också ett antal anmärkningsvärda fall. Ett färskt exempel är den 15 åriga Shamima Begum, som lämnade lämnade England som 15-åring. Hon vill nu tillbaka i sällskap av sin nyfödda bebis. Hon nekas inresa och hennes engelska medborgarskap kommer att dras in. Hon har blivit statslös, då hon inte som man vid beslutet felaktigt utgick ifrån var medborgare i Bangladesh. Och dit är hon inte heller välkommen.

Den mycket olyckliga utvecklingen i riktning mot att indela befolkningen i olika klasser av medborgare pågår nu inom EU. Nyligen godkände det ansvariga EU-utskottet LIBE ett lagförslag som är högst diskriminerande och såvitt jag kan bedöma strider det inte bara mot EU-stadgan utan också mot en rad MR-konventioner. Detta anser även FNs speciella sändebud mot rasism m.m. Förslaget gör nämligen åtskillnad på EU-medborgare. Sådana med dubbelt medborgarskap bedöms vara ett hot mot unionen och kommer tillsammans med utomeuropeiska medborgare att ingå i ett europeiskt brottsregister, som innebär att nationella brottsregister harmoniseras och kommer att vara tillgängliga för alla medlemsstater. Parlamentet kommer att rösta om detta inom kort.

Det finns många sakliga argument mot indragning av medborgarskap. Det innebär bland annat att man ensidigt överlåter på andra länder att ta hand om problemen. Det motverkar därmed ett globalt samarbete i kampen mot terrorn. Om Uzbekistan skulle dra in Akilovs medborgarskap under åberopande av säkerhetsaspekten skulle vi stå rätt övergivna med en terrorist som saknar all egentlig anknytning till Sverige att ta hand om. Detta är något att fundera på när man förordar en sådan lösning.

Att dra in ett medborgarskap är en känslostyrd åtgärd som inte löser några problem. Det bryter mot rättsstatliga principer och får inte överblickbara följder. I själva verket kan det öka risken för radikalisering och hat med åtföljande allvarliga konsekvenser. Systemet gör dessutom terroristerna till offer. Dessa ska istället ställas inför rätta i en rättvis rättegång. Inte minst av respekt för offren.

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

EBM trampar fel igen

Ekobrottsmyndigheten inledde året med att upprätta en allmän handling benämnd ”Om ersättning till försvarare i samband med rättegång” med underrubriken ”Aktuella rättsfrågor”, ARF 2019:1. Det är en verklighetsfrämmande och skrämmande läsning. Dokumentet uppges syfta till att ge åklagare stöd för bedömningen av om yrkad ersättning från försvarare i de större ekomålen är skälig, samt vad som kan göras i ekonomiskt avseende för att motverka oönskat beteende från försvarare i samband med förundersökning och rättegång!
I EBMs dokument upplyses bland annat: ” Det händer dessutom emellanåt att försvarare agerar på ett sådant sätt att processen försvåras”. Som exempel anförs att inställningen till åtalet lämnas i ett sent skede eller att ny bevisning åberopas i ett sent skede. Det kan, enligt EBM, också handla om att försvararen obstruerar. Men, detta behöver enligt myndigheten inte betyda att advokaten agerar avsiktligt i syfte att förhindra eller försvåra rättegången. Det är till och med så att EBM i vissa fall kan ha full förståelse för att vissa åtgärder kommer sent. Men, det saknar, såvitt man kan förstå, betydelse också det. Det räcker enligt dokumentet med att det inverkar menligt på lagföringen. Det är nämligen ”angeläget att kunna motverka icke önskvärda processuella hanteringar från försvarare. ”
Rätten till ett försvar är garanterad i lag och i en rad internationella konventioner. En försvarare skall med nit och omsorg tillvarata den misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning. Försvararen har en aktivitetsplikt. En advokat ska i sin iaktta god advokatsed. I vägledande regler om god advokatsed föreskrivs att advokatens främsta plikt är att, inom ramen för vad lag och god advokatsed bjuder, efter bästa förmåga tillvarata klientens intressen. Detta förefaller inte vara bekant för EBM.
I uppdraget som försvarare ingår att förbereda försvaret tillsammans med klienten. Försvararen ska då se till att allt som talar till klientens förmån kommer fram. Försvararen ska vara en garant för att den tilltalade får en rättvis rättegång. Försvararens ansvar omfattar bl.a. att granska om bevisningen är tillräcklig för att åtal ska kunna väckas och bifallas. Det är således försvararens skyldighet att kritiskt granska utredningen. Detta kan exempelvis innefatta att försvararen pekar på brister i utredningen, anvisar alternativa hypoteser och angriper åklagarens bevisning. Det kan även innebära att försvararen själv måste företa utredning. Ekobrottsmyndigheten verkar dock inte vilja känna till att det är åklagaren som har bevisbördan och att åklagaren har en objektivitetsplikt.
Försvararens granskning kan, som nyss nämnts, få till följd att omständigheter framkommer, som medför att utredningen måste kompletteras. Detta är i sig inget konstigt. Utredningsbrister kan i komplicerade och svårbedömda mål vara mycket väl dolda. Oftast fordras att ett betydande arbete läggs ned av försvararen för att sådana brister ska kunna identifieras, inte minst gäller detta i stora och omfattande mål. Vid det förtroliga samtalet mellan klienten och försvararen kan utredningsbrister uppdagas och lyftas fram. Genom att föra fram och belysa den misstänktes invändningar tillvaratar advokaten klientens rätt. Detsamma gäller vid försvararens bevisanskaffning. Vidare har försvararen ett ansvar för att argumentera i påföljdsfrågan. Den övergripande plikten för försvararen är således att inom ramen för vad lag och god advokatsed anger, låta sig vägledas av klientintresset och att stå fri från andra intressen.
EBM förefaller inte vara bekant med denna i lag fastlagda syn och har istället kommit på lösningar mot advokater som fullgör sin plikt som försvarare. Ett effektivt sätt för åklagaren att angripa en försvarare som agerat på ett sätt så att rättegången fördröjs är enligt myndigheten att hävda försumlighet vid utövandet av försvararuppdraget. Och detta torde gälla, såvitt kan utläsas av texten, även när det funnits fog för försvararen att vidta viss åtgärd. Fördelen med detta är enligt myndigheten att det kan leda till avdrag på ersättningen från staten och dessutom ersättningsskyldigheten. Hotet att bli ”stämplad” ska uttryckligen påverka försvararens arvodesyrkande.
EBM har även ideér rörande förhandlingstiden och den tilltalades roll i brottsligheten som grund för bedömning av skäligheten av yrkat arvode. I dokumentet fastställs i detta sammanhang att ”En allmän uppfattning hos försvarare torde vara att ”flera sidor ger mer pengar””.
EBM lanserar också en för några av oss ny teori. För att vara berättigad till förhöjt timarvode måste enligt myndigheten hänsyn tas till om det finns kostnadsbesparande inslag. Det är en tolkning som torde vara en nyhet för de flesta, inklusive lagstiftaren. Enligt 21 kap. 10 § andra stycket RB får timersättningen avvika från timkostnadsnormen, om den skicklighet och den omsorg som uppdraget utförts med eller andra omständigheter av betydelse ger anledning till det.
När man läser vidare i EBMs promemoria kan man förvånas av andra överväganden av det mer ovanliga slaget. Åtgärder som att gå igenom slasken, kontakta vittnen, vidta egna utredningsåtgärder eller besöka klienten på häktet, när det inte är fråga om förhörssituationer, ska särskilt motiveras i det enskilda fallet och inte som huvudregel vara ersättningsgrundande.
Det finns skäl att upplysa om att advokaten har en lagstadgad tystnadsplikt. Försvarare kan aldrig tvingas att vittna. Ifall denna grundläggande princip skulle kunna åsidosättas genom föreskrifter eller genom krav från EBM på innehållet i advokats arvodes- och kostnadsräkning, skulle det strida mot övergripande rättsstatliga principer som dessa kommer till uttryck i rättegångsbalken och Vägledande regler om god advokatsed. Det som framkommer vid det förtroliga samtalet mellan en försvarare och en klient omfattas alltid av advokatens tystnadsplikt. Detta påverkar inte sällan möjligheten för advokaten att i sin kostnadsräkning på ett detaljerat sätt redovisa olika omständigheter. Vissa av de åtgärder som en försvarare haft i uppdrag av klienten att vidta är inte heller möjliga för försvararen att redovisa. Så kan exempelvis vara fallet om åtgärderna inte givit det resultat som klienten hoppats på. Detta medför att prövningen av advokaters ersättningsanspråk måste präglas av generositet och att vissa avsteg från sedvanlig motivering av vidtagna åtgärder ibland måste vara möjliga att godta.
En offentlig försvarare har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för det arbete, den tidsspillan och de utlägg som uppdraget krävt. Ersättningen för arbete ska bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till målets art och omfattning och med tillämpning av en timkostnadsnorm. Vad som måste anses starkt betänkligt ur rättsäkerhetssynpunkt är om advokat riskerar att inte få skälig ersättning för utfört arbete, som advokaten på rimliga grunder bedömt nödvändigt att utföra för att tillvarata klientens rätt. Ersättningen till advokaten måste täcka en aktiv försvararinsats såväl under förundersökningen som under huvud-förhandlingen. Att advokater som åtar sig uppdrag som offentliga försvarare riskerar att inte få ersättning för utfört arbete riskerar leda till att de inte lägger ner den tid som är erforderlig, för att på ett fullgott sätt tillvarata klientens intresse. Detta kan få till följd att den misstänkte inte kommer i åtnjutande av den rättssäkerhet som han eller hon har rätt till i en rättsstat.
Försvararens främsta plikt är att visa trohet och lojalitet mot sin klient. Det är enbart advokaten som kan avgöra huruvida möjlighet finns att underlåta klientens krav på åtgärder. Försvararens uppgift och plikt är att ta tillvara klientens intressen inom ramen för vad lag och god advokatsed kräver. Denna plikt bestämmer ramen för det arbete för vilket advokaten bör ha rätt till ersättning. Om en åtgärd i efterhand framstår som onyttig innebär detta inte att kostnaden inte bör vara ersättningsgill. Det ankommer på advokaten att, i den omfattning som kan anses rimlig vid en förhandsbedömning vända på alla stenar. Först när försvararen har gjort det kan slutsatsen dras att en viss åtgärd inte varit behövlig. Det innebär emellertid inte att kostnaden för att vända på stenen bör anses vara icke ersättningsgill med mindre det framstår som uppenbart att undersökningen inte bort företas.
En annan av flera nymodigheter som EBM lanserar är att i fall med flera försvarare för samma person ska kostnaderna inte överstiga vad som varit fallet om det endast varit en försvarare. Det är oklart i vad detta påstående har sin grund. Det kan i många svåra mål vara högst berättigat med flera försvarare – liksom det kan vara motiverat med flera åklagare.
När det gäller anmärkningen i dokumentet om 1 200 timmar som normal debiterbar tid skulle det innebära att en advokat inte skulle vara berättigad till ersättning om advokaten faktiskt utför debiterbart arbete som överstiger 1 200 timmar per år. Denna av åklagarsidan bedömda arbetsvolym har vanligen mycket lite att göra med de enorma arbetsinsatser som många försvarare tvingas göra. Och därtill: När denna arbetsvolym har uppnåtts ska tydligen advokaten upphöra med sitt uppdrag och begära sitt entledigande som försvarare eller, alternativt, arbeta utan ersättning. Det framgår inte vilket alternativ EBM tänkt sig. Den misstänkte skulle med detta resonemang riskera att plötsligt stå utan biträde av sin försvarare och därmed betas möjligheten till en rättvis rättegång, såvida advokaten inte förklarade sig villig att utföra arbete utan ersättning för den tid som översteg 1 200 timmar per år. Utgångspunkten för EBMs anmärkning är, även i detta hänseende, fullständigt verklighetsfrämmande. Advokater är inga tjänstemän med reglerad arbetstid. De tillhör ett fritt yrke och arbetar ofta avsevärt mer än 1 200 debiterbara timmar. Dessa advokater ska självklart tillerkännas ersättning för det faktiskt antal arbetade timmar som uppdraget krävt, förutsatt att detta är rimligt med hänvisning till målets art och omfattning.
Ekobrottsmyndighetens nyårs epos avslöjar en syn på advokatrollen och rättssäkerheten som jag inte förväntade mig finna hos en brottsbekämpande myndighet i Sverige. Rätten till en rättvis rättegång synes inte vara ett koncept som EBM uppskattar. Men denna rätt är faktiskt en grundläggande princip i en rättsstat. Det följer av lag och konventioner. I detta ligger att den tilltalade ska ges möjlighet att bemöta de anklagelser som läggs honom till last. Rätten till försvar innefattar också rätten att få kostnaderna ersatta för ett rättegångsbiträde när den enskilde saknar tillräckliga medel och rättvisans intresse så fordrar.
Ekobrottsmyndighetens epos ”Om ersättning till försvarare i samband med rättegång” visar på allvarliga brister när det gäller förståelsen för grundläggande rättssäkerhetsprinciper och synen på försvararrollen. Det bär tydlig hemslöjdskaraktär. Jag utgår ifrån att myndigheten reviderar dokumentet och därvid anlägger ett synsätt som bättre överensstämmer rättsstatens principer, som dessa kommer till uttryck i konventioner, lag och praxis. Det handlar dessvärre inte bara om innehållet i ett dokument. Det handlar om en osund och för varje rättsstat främmande kultur som måste ändras. Den nu aktuella promemorian hör bäst hemma i papperskorgen.

Publicerat i Uncategorized

Det är klart vi ska skriva under Kärnvapenkonventionen

Alla vet att jorden står inför existensiella utmaningar. Kärnvapenupprustning, klimatförändringar och den utbredda fattigdomen utgör idag reella hot mot vår fortlevnad. Vem ska stoppa den utveckling som för närvarande ser ut att kunna ödelägga vår planet och skapa förutsättningar för kaos och krig?

Förra året tilldelades International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, ICAN, Nobels fredspris för sitt outtröttliga arbete. Ett resultat av detta arbete resulterade i FN;s konvention om kärnvapenförbud, som förbjuder kärnvapen globalt. 122 av FN;s medlemsstater röstade för konventionen, däribland Sverige. Konventionen träder ikraft när 50 länder undertecknat och ratificerat konventionen.

Det finns för närvarande fem erkända kärnvapenstater. Dessa är USA, Storbritannien, Frankrike, Kina och Ryssland. Till dessa kommer Indien, Pakistan, Israel och Nord-Korea. Dessa länder innehar cirka 15 000 kärnvapen. (Många uppskattar antalet till över 20 000). Dessa vapen är kapabla att förinta världen flera gånger om. Sprängkraften är tusentals gånger starkare än för 73 år sedan när de första atombomberna fälldes över Japan. Ett fullskaligt kärnvapenkrig idag skulle utplåna mänskligheten. Även ett begränsat kärnvapenkrig skulle sannolikt leda till massdöd och allvarlig klimatpåverkan med svältkatastrofer som följd.

Tyskland, Belgien Italien och Nederländerna förvarar amerikanska kärnvapen på sitt territorium. Tillsammans med kärnvapenmakterna bojkottade dessa länder förhandlingarna som syftade till att införa ett förbud mot kärnvapen. Detta är från förnuftbaserade och humanitära utgångspunkter svårt att förstå, inte minst när man betänker att 340 000 människor hade avlidit fem år efter att atombomberna 1945 fällts över Hiroshima och Nagasaki.

Internationella domstolen i Haag gav 1996 en s.k. Advisory opinion som förpliktade alla kärnvapenstater att inleda förhandlingar i syfte att reducera antalet kärnvapen. Bakgrunden var en fråga från FNs generalförsamling till domstolen, om hot eller användning av kärnvapen under några omständigheter var tillåtna under internationell rätt. Utlåtandet är inte rättsligen bindande, men det utgör ett tolkningsdatum om vad som måste uppfattas som gällande folkrätt.

Haag- domstolens 14 ledamöter var eniga i sin vädjan till staterna att förhandla in ”good faith” i syftet att nedrusta alla kärnvapen. När det gällde lagligheten av kärnvapen kom domstolen (11-3) fram till att det saknades förbud mot hot om och användning av kärnvapen. Beträffande frågan om hot eller användning kunde anses strida mot internationell rätt och internationell humanitär rätt rådde stor oenighet. 7 domare röstade för att så var fallet.En av dessa fann att det skulle kunna vara lagligt under extrema förhållanden och i självförsvar. 7 domare röstade emot, varav två av ledamöterna ansåg att förslaget inte gick tillräckligt långt. De ansåg att användning av kärnvapen eller hot därom utgör ett brott mot grundläggande principer i internationell rätt och representerar en negering av de mänskliga hänsyn som ligger till grund för den humanitära rätten. Fem ansåg att hot eller användning av kärnvapen inte stred mot internationell rätt.

Internationella domstolens budskap har inte tagits ad notan. Istället pågår sedan flera år en kapprustning mellan i första hand USA och Ryssland av den redan gigantiska kärnvapenarsenalen. President Obama beslutade redan 2016 om en betydande satsning på modernisering av kärnvapenprogrammet, vilket den nuvarande presidenten har vidareutvecklat. Till detta kommer att, inte minst USA, har bedrivit starka påtryckningar på länder, däribland Sverige, att inte skriva på och ratificera Kärnvapenkonventionen, vid äventyr att det försvarspolitiska samarbetet annars skulle riskeras. Även Ryssland, Frankrike och Storbritannien har verkat för att förhindra att avtalet skrivs på. Som en följd härav tillsatte regeringen 2017 en utredning för att analysera konsekvenserna för Sveriges vidkommande vid ett undertecknande och en ratificering av konventionen. Utredningen har idag lämnat sitt förslag-att vi inte ska skriva under. Enligt min mening är det ägnat att förvåna.

Såväl biologiska som kemiska vapen har förbjudits i bindande avtal, liksom klusterbomber och anti-personella minor. I dessa sammanhang har Sverige varit mycket aktivt i syfte att värna skyddet för civilbefolkningen.

Jag har personligen mycket svårt att förstå varför vi inte med kraft ska verka för att Sverige skriver under och ratificerar Kärnvapenkonventionen. Konventionens genomförande kommer att ta tid. Men, det är inget argument för att avstå. Acceptans av konventionen skall inte betingas av att vi åter en gång tvingas uppleva kärnvapenkrigets fasor. Vi bör handla nu. Och konventionens normerande effekten ska inte underskattas.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

När Vänsterpartiet får styra….

Det pågår som alla vet förhandlingar om Vänsterpartiets inflytande över politiken i en eventuell kommande regering med Stefan Löfvén som statsminister. I anledning därav vill jag fästa uppmärksamheten på ett förslag som nyligen presenterades. Förslaget bär titeln Ett snabbare bostadsbyggande (SOU 2018:67). Utredare har varit den vänsterpartistiska riksdagsmannen Nooshi Dadgostar, som därtill är vice ordförande i Vänsterpartiet och tillika dess bostadspolitiska talesperson.

Betänkandet, som för att vara en offentlig utredning, bär en sällsynt ideologisk prägel, behandlar grundlagsskyddade fri- och rättigheter, främst egendomsskyddet. Utredningens föreslår att enskilt ägd mark med tvång ska kunna tas i anspråk utan ersättning, vilket är uppenbart grundlagsstridigt i förhållande till regleringen i 2 kap. 15 § regeringsformen. Vidare föreslås att kommunerna i större utsträckning bör bedriva en strategisk och långsiktig markpolitik med syftet att förvärva egen mark.

I den expertgrupp som varit knuten till utredningen har enbart funnits företrädare för exploateringsintressen och inga företrädare för markägareintresset. Detta är försiktigt uttryckt en brist som inte är ägnad att stärka förtroendet för utredningen och dess slutsatser.

Betänkandet har inte heller remitterats till Advokatsamfundet trots att samfundet har varit remissinstans vid ett flertal av de utredningar som utredningen hänvisar till. Det är anmärkningsvärt av flera skäl. Man kan bara spekulera i näringsdepartementets bevekelsegrunder härför. Advokatsamfundet har dock på eget initiativ avgivit ett remissyttrande över betänkandet, vilket kan läsas här
https://www.advokatsamfundet.se/globalassets/advokatsamfundet_sv/remissvar/663456_20190110162333.pdf

Sammantaget kan förslaget att kunna ta anspråk enskild mark utan ersättning, givetvis inte läggas till grund för lagstiftning. Förslaget är i denna del uppenbart grundlagsstridigt. Men det finns skäl att notera att Vänsterpartiets vice ordförande uppenbarligen inte ser några hinder. Det är något man kan ha i åtanke inför fredagens omröstning i riksdagen .

Publicerat i Uncategorized

När Vänsterpartiet får styra……

Det pågår som alla vet förhandlingar om Vänsterpartiets inflytande över politiken i en eventuell kommande regering med Stefan Löfvén som statsminister. I anledning därav vill jag fästa uppmärksamheten på ett förslag som nyligen presenterades. Förslaget bär titeln Ett snabbare bostadsbyggande (SOU 2018:67). Utredare har varit den vänsterpartistiska riksdagsmannen Nooshi Dadgostar, som därtill är vice ordförande i Vänsterpartiet och tillika dess bostadspolitiska talesperson.

Betänkandet, som för att vara en offentlig utredning, bär en sällsynt ideologisk prägel, behandlar grundlagsskyddade fri- och rättigheter, främst egendomsskyddet. Utredningens föreslår att enskilt ägd mark med tvång ska kunna tas i anspråk utan ersättning, vilket är uppenbart grundlagsstridigt i förhållande till regleringen i 2 kap. 15 § regeringsformen. Vidare föreslås att kommunerna i större utsträckning bör bedriva en strategisk och långsiktig markpolitik med syftet att förvärva egen mark.

I den expertgrupp som varit knuten till utredningen har enbart funnits företrädare för exploateringsintressen och inga företrädare för markägareintresset. Detta är försiktigt uttryckt en brist som inte är ägnad att stärka förtroendet för utredningen och dess slutsatser.

Betänkandet har inte heller remitterats till Advokatsamfundet trots att samfundet har varit remissinstans vid ett flertal av de utredningar som utredningen hänvisar till. Det är anmärkningsvärt av flera skäl. Man kan bara spekulera i näringsdepartementets bevekelsegrunder härför. Advokatsamfundet har dock på eget initiativ avgivit ett remissyttrande över betänkandet.
 

Sammantaget kan förslaget att kunna ta anspråk enskild mark utan ersättning, givetvis inte läggas till grund för lagstiftning. Förslaget är i denna del uppenbart grundlagsstridigt. Men det finns skäl att notera att Vänsterpartiets vice ordförande synbarligen inte ser några hinder. Det är något man kan ha i åtanke inför fredagens omröstning i riksdagen .

Publicerat i Uncategorized

Ett födelsedagsbarn värt att hylla

Idag fyller FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna 70 år.

Efter två världskrig och ett obeskrivligt mänskligt lidande enades 48 av världens länder, denna dag för 70 år sedan, att anta FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. FN bestod då av endast ett 50- tal länder. Detta ägde rum i Paris, där FNs 183 generalförsamling sammanträffade.

Eleonor Roosevelts förslag till en Universell deklaration om de mänskliga rättigheterna bestående av 31 artiklar, antogs med rösterna 48 för och 8 nedlagda. Av de som röstade ja fanns 12 asiatiska och tre afrikanska stater. Av de som lade ned sina röster var 6 kommuniststater, Saudi-Arabien och Syd- Afrika. Dagen innan hade FN antagit konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord med 55 röster mot noll. Antagandet av dessa två dokument anses utgöra grunden för ett systematiskt modernt globalt och regionalt skydd för mänskliga rättigheter. Tidigare hade skyddet för mänskliga rättigheter i form av Magna Carta 1215, The Bill of Rights 1689 i England, franska revolutionens Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter till Bill of Rights i Amerika, båda från 1789, varit begränsat till nationell lagstiftning.

De mänskliga rättigheterna har utvecklats starkt alltsedan bildandet av FN 1945 genom antagandet av folkmordskonventionen och dagens födelsedagsbarn 1948, samt inte minst1966 års FN- konventioner, liksom Europakonventionen m.fl. regionala konventioner på området.

Förklaringen om de mänskliga rättigheterna är ett unikt dokument. Det är översatt till 513 olika språk och dialekter. Förklaringen utgör idag internationell sedvanerätt och är därmed bindande för alla stater.

Det finns de som hävdar att Förklaringen är ett påfund från väst. Det är ett synsätt som dock inte stämmer. Eleonor Roosvelt var mycket medveten om betydelsen av att ha en internationellt förankrad och representativ förhandlingsgrupp. Det var i själva verket en nödvändig förutsättning för att kunna lyckas. I gruppen ingick bland andra politikern och kvinnosakskämpen Hansa Metha från Indien, Minerva Benardino från Dominikanska republiken, Generalen och ambassadören Carlos Romulo från Fillipinerna, P.C. Chang från Kina jämte delegater från Chile, Egypten, Jugoslavien, Sovjetunionen och Storbritannien.

UNESCO hade också parallellt ett uppdrag att finna gemensamma nämnare i olika kulturers syn på mänskliga rättigheter. Man lyckades enligt Ove Bring i det utmärkta verket ”De mänskliga rättigheternas väg” identifiera ett femtontal rättigheter som ”speglade gemensamma tvärkulturella värderingar”. Dagens födelsedagsbarn kan på goda grunder beskrivas som ett ”genuint mångkulturellt projekt”.

Såväl FN-stadgan som Förklaringen har en tydlig naturrättslig prägel. Redan i FN-stadgan som antogs i juni 1945 fastslogs Förenta Nationernas tro ”på de grundläggande mänskligas rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde, samt på lika rättigheter för män och kvinnor” Deklarationen uttrycker ”erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet” och erkännandet av människornas ”lika och obestridliga rättigheter” som en grundval för frihet och rättvisa. Aristoteles ande kan skönjas i båda dokumenten.
Båda dokumenten var startpunkten på de övergripande normernas ökade betydelse. Också de folkvalda är numera underkastade högre normer. De mänskliga rättigheter som rättssamhället har till uppgift att skydda kan och ska inte, med mindre än att den högre normen ändras, kunna åsidosättas av politiker eller enskilda tjänstemännen. Ett viktigt trendgenombrott.

Även om de mänskliga rättigheterna är universella och idag utgör bindande internationell rätt, så kan de givetvis inte förverkligas så länge det finns länder som utdömer dödsstraff för hädelse, stening för äktenskapsbrott, stympning av kvinnor som lämnat sin make eller t o m dödsstraff för homosexualitet, samt stryper människors yttrandefrihet och religionsfrihet bara för att nämna några exempel på allvarliga brott mot mänskliga rättigheter, som dessa kommer till uttryck i deklarationen.

Om man läser rapporterna från FNs högkommissarie för mänskliga rättigheter, Amnesty, Human Rights Watch, Röda korset, liksom UDs rapporter, är det lätt att bli nedslagen. Allvarliga hot och svåra utmaningar för mänskliga rättigheter råder på många ställen. I Sydamerika, i Kina och övriga Asien, i Afrika, i USA, i Australien och i Europa.

Rättsstaten och därmed de mänskliga rättigheter som rättsstaten ska skydda är under attack från många håll. Den bara för några år sedan positiva utvecklingen med en tydlig ökning av demokratier har brutits.

Det för de mänskliga rättigheterna så otroligt viktiga civilsamhället innefattande NGOs som Amnesty, Human Rights Watch, Betselem för att bara nämna några, trakasseras och till och med förbjuds i många länder. De utpekas som folkets eller i vart fall statens fiender.

Yttrande friheten beskärs betänkligt på många håll. Journalister fängslas och till och med mördas. Detsamma gäller advokater som företräder personer som utsatts för kränkningar.

Korruption och nepotism breder också ut sig på många håll.

Säkerhetstänkandet håller på att vinna över såväl rättssäkerheten, som integriteten. Hotbilder målas upp. Vissa är reella. Andra inte. Detta skapar en fullt begriplig rädsla hos befolkningen. Som FNs förre högkommissarie för mänskliga rättigheter Prins Zeid uttryckte saken när han var i Stockholm för att motta Stockholm Human Rights Award:

Rädslan är en mycket dålig rådgivare.

Men, terrorismen, den grova brottsligheten och våldsbejakande organisationer utgör allvarliga hot mot den demokratiska rättsstaten och därmed skyddet av mänskliga rättigheter. Dessa hot måste därför tas på allvar.
Frågan om demokratin ska skydda sig genom förbud eller acceptera de antidemokratiska organisationernas möjligheter att utöva de grundläggande demokratiska rättigheterna är dock inte okomplicerad. Ska nazister få organisera sig? Och ska de få demonstrera utanför synagogan?

Världen har i snabb takt efter 11 september åsett en närmast unik repression när det gäller såväl internationell som nationell lagstiftning och rättstillämpning.
Jag befarar att vi har en alltför stor övertro på lagstiftarens förmåga att lösa de nationella och numera globala samhälleliga problem som terror, kriminalitet och nazism innebär. De måste i första hand lösas på annat sätt.

En annan tydlig utvecklingstrend i sammanhanget är ökad övervakning. Övervakning innebär emellertid inte bara ett integritetsintrång för den enskilde. Det innebär ett intrång i de rättsstatliga och mänskliga värden som den personliga integriteten ska skydda. Personlig integritet utgör en förutsättning för att människor ska kunna utöva sina demokratiska rättigheter som de kommer till uttryck bl a i FNs förklaring från 1948.
Skyddet är också en gräns för statens inflytande och kan enligt min mening därför egentligen inte uppvägas av kontroll. Skyddet för den personliga integriteten är således ett viktigt samhällsintresse och inte bara en angelägenhet för den enskilda människan.
En demokratisk rättstat och skyddet för mänskliga rättigheter kännetecknas ju av att den enskilde åtnjuter skydd mot statens maktutövning i de fall denna utövas på ett sätt som inte står i överensstämmelse med rättsordningens grundläggande principer. Dessa i sin tur vilar på ett systematiskt skydd för mänskliga rättigheter garanterade genom lagar och konventioner. Det kräver därför kvalitet på lagstiftningen såväl processuellt, som materiellt för att upprätthålla skyddet för mänskliga rättigheter. Och, lagstiftningen måste tillämpas enligt vedertagna principer.

Rätt och rättvisa måste så långt som möjligt gå hand i hand.

När FN-deklarationen, i likhet med Europakonventionen och den svenska grundlagen förklarar att förbud mot tortyr, rätten till yttrandefrihet och församlingsfrihet, utgör mänskliga rättigheter, så är dessa några av de grundläggande livsvärden som rättssäkerheten ska garantera.

I sambandet mellan rättssäkerhet och mänskliga rättigheter ligger att rättssäkerheten avser individens eller den enskilda organisationens skydd mot den politiskt maktens anspråk och krav. Detta skydd är individen i behov av oavsett om den politiska makten är sprungen ur ett demokratiskt styrelseskick eller inte. Det finns alltför många exempel i historien, liksom i nutid, som påminner oss om detta.

Den enskilde har dock i en rättstat även ett befogat krav på rättstrygghet. Det är i denna skärningspunkt som konflikten ofta framstår som särskilt tydlig. Starka och ibland motstående intressen konkurrerar. Frågan om när och hur avsteg från mänskliga rättigheter ska kunna göras är svår. Inskränkningar i den personliga integriteten är ibland nödvändig och självklar. För att en sådan inskränkning ska anses förenlig med rättsstatliga grundprinciper, måste dock inskränkningen vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Det ska vidare finnas ett behov av inskränkningen, liksom att den ska bli effektiv och proportionell i övergripande mening. Här fordras en rad överväganden som inte alltid, inte ens för Sveriges del, alltid utfallit särskilt gynnsamt i betraktande av rättstatliga principer.

En otillfredsställande tendens är att ändamålet numera synes helga medlen. Exempel härpå är de uppenbara brott mot mänskliga rättigheter som ägt rum under kriget mot terrorismen. Dessa är oroväckande ur flera aspekter. Inte minst därför att förövarna har varit demokratier som USA. Det innebär stora faror. Legitimiteten i kritik som på goda grunder riktas mot Kina, Myanmar, Ryssland, Vietnam, Cambodia, Venezuela osv förlorar i trovärdighet. Det underminerar förklaringens auktoritet, enligt min mening.

Hur världen har hanterat de stora flyktingströmmar som vi sett de senaste åren, utgör en annan dyster påminnelse om hur tunn den demokratiska rättsstatens fernissan och skyddet för mänskliga rättigheter är. Europa med sina 500 miljoner invånare stänger i princip sina gränser – med hjälp av Libyen och Turkiet – som vi dessutom betalar ansenliga summor till för att hindra flyende att nå Europa. Det adresserar en synnerligen problematisk utveckling. Det förefaller som om, FNs allmänna förklaring och alla övriga MR-konventioner till trots,
de mänskliga rättigheterna har blivit förhandlingsbara.
Den bakomliggande tanken med FNs förklaring är ju att dessa rättigheter ska vara universella och utgöra minimiregler. Förbudet mot tortyr t.ex. framstår som uppenbart. Men likväl – i en för några år sedan genomförd undersökning bland tonåringar i USA visade det sig att så många som 61 procent tyckte att det var godtagbart att utöva tortyr. Hela 50 procent tyckte vidare att det var helt i sin ordning att döda en tillfångatagen krigsfånge om denne dödat en amerikan. Här har en markant förskjutning av balanspunkten ägt rum, uppenbarligen till det sämre. Bortsett från själva frågan om tortyr någonsin kan vara en effektiv förhörsmetod, är attitydförskjutningen påtaglig. Den distanserar sig oroväckande från mänskliga rättigheter. En tendens som åskådliggörs genom folkens nyvunna kärlek för odemokratiska ledare.

Skyddet av mänskliga rättigheter står inför stora utmaningar till följd av klimatförändringarna. Förra året fick 18,8 miljoner människor från 135 länder fly undan naturkatastrofer enligt uppgifter från organisationen Internal Displacement Monitoring Centres (IDMC). Enligt UNHCR är sannolikheten att behöva fly på grund av en naturkatastrof dubbelt så stor idag som på 1970-talet. Enligt en studie vid Cornelluniversitetet förra året kan så många som upp till två miljarder människor inom en 100-årsperiod tvingas lämna sina hem på grund av stigande havsnivåer till följd av klimatförändringar. Det innebär en femtedel av världens befolkning 2100. Klimatförändringarna kommer också att förvärra mat – och vattenbristen med åtföljande allvarliga konsekvenser för mänskliga rättigheter.

1948 var inte bara det år som FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna antogs. Samma år slutförde George Orwell sin berömda roman 1984 där han vänt på de två sista siffrorna i årtalet. Och där han beskriver vad som händer i ett totalitärt samhälle där staten utövar total kontroll över sina medborgare. När man hör om utvecklingen i Kina på detta område kan man bara förfäras. Den gode Orwell skulle bli förvånad hur rätt han fick. Och hur fort det gick.

Med det finns positiva saker också. Fattigdomen har minskat kraftigt, vilket från ett mänskligt rättighetspersperspektiv är mycket glädjande.

En annan mycket positiv utveckling är den internationella jurisdiktionens ansvarsutkrävande och tillkomsten av ICC och andra brottmålsdomstolar där förövare ställts till ansvar.

Hur de mänskliga rättigheterna kommer att utvecklas är helt beroende på hur effektivt det internationella samarbetet fungerar. Över detta kan man dessvärre känna djup oro. Inte minst i ljuset av den uppenbara dysfunktionalitet som idag kännetecknar FNs säkerhetsråd.

Oförmågan att enas om ett ramverk för migration antyder att världen idag aldrig skulle kunna enas om ett likartat dokument som FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Därför måste detta vårdas omsorgsfullt. Och här har jurister i alla roller ett särskilt stort ansvar.


Publicerat i Uncategorized