Om civil olydnad

Elin Erssons initiativ, att vägra sätta sig ned i flygplanet som skulle transportera en person som skulle utvisas till Afganistan, har lett till en diskussion i tidningar och på sociala medier. Vissa har hyllat Elins mod andra har förfasat sig över hennes agerande och hävdar att det inte hör hemma i en rättsstat.

Begreppet rättsstat tar sin utgångspunkt i förhållandet mellan den enskilde och staten. Man kan uttrycka det som att en demokratisk rättsstat kännetecknas av att den enskilde åtnjuter skydd mot statens i och för sig legitima maktutövning. I en rättsstat råder rättssäkerhet. Rättssäkerheten bygger på vissa principer som oskuldspresumtionen, proportionalitet, förutsebarhet, allas likhet inför lagen m.m. En demokratisk rättsstat ska garantera mänskliga rättigheter som dessa kommer till uttryck i lagar och konventioner. Härför krävs bland annat fria val, oberoende och opartiska domstolar, god lagstiftning och förutsebar rättstillämpning m.m. Det främsta kännetecknet för en rättsstat är inte att människor är laglydiga, som några hävdar. Det är ett tillstånd som nog snarare kännetecknar diktaturer. Detta sagt är det givetvis viktigt att lagar följs och att rättsstaten för att fungera effektivt också kan garantera rättstrygghet för medborgarna samt att dessa upplever staten som en legitim företrädare för människorna. Annars riskerar statens legitimitet att urholkas och människors benägenhet att följa lagar att minska. Demokrati är inte begränsat till majoritetsstyre. Den omständigheten att det råder samstämmighet i riksdagen om utformningen av viss lagstiftning gör den inte per automatik förenlig med grundlag eller konventioner. Något som det förefaller finnas ett visst behov av att påminna om.

För att återgå till Elin saknar jag underlag för att bedöma huruvida hon har gjort sig skyldig till något brott, brutit mot någon administrativ föreskrift eller måhända brutit mot avtalet med flygbolaget. Det är enligt min mening huvudsakligen ointressant. Jag har heller ingen som helst kunskap om den person som skulle utvisas till Afganistan. Det är också av underordnad betydelse, oaktat det påstås handla om en 52 åring man som tidigare dömts för brott. Poängen är att människor inte ska utvisas till ett land som är i krig och där riskera sina liv alldeles oavsett om beslutet är fattat med stöd av lag och i enlighet med tidigare rättstillämpning. Mot detta har Elin visat motstånd.

Jag vihåller att fler människor borde stå upp för de de tror på. Det innebär givetvis inte att det vore fritt fram att begå allehanda brott. Men, civil olydnad har inte sällan varit en förutsättning för utveckling. Frihetsrörelser, miljörörelser, kvinnorörelser har aktivt bidragit till viktiga samhällsförändringar. Civil olydnad är ett sätt att utan våld transparent reagera mot vad man tycker är missbruk av makt och orättfärdigt. Problemet under historiens gång har enligt min mening inte varit för mycket civil olydnad, utan frånvaron av civil kurage. Alltför få har bekvämat sig med att regera när diktatorer eller folkvalda missbrukat sin makt. Alla de modiga frihetskämpar, journalister och advokater som trots allt, ofta med risk för sina liv opponerar sig i kampen för mänskliga rättigheter är enligt min mening värda all respekt. Elin har inte riskerat sitt liv, men hon har visat mod och stått upp för något som hon med många andra anser vara en engelägen fråga i rättsstaten Sverige.

Annonser
Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Självregleringen fungerade – det var nödvändigt!

Medias påverkan på rättsprocessen kan inte bortses ifrån. Åtalen mot Martin Timell och Jean Claude Arnaud är båda uttryck för detta. Jag bedömer det som föga troligt att något av dessa åtal hade väckts om det inte varit för den mediala uppmärksamhet som följde i #metoo´s spår. Sociala medier tilläts sätta agendan. Inte bara för pressen utan likväl för rättsväsendet. Att något åtal inte väcktes mot Fredrik Virtanen, i anledning av den polisanmälan som en kvinna gjorde sex år efter det påstådda övergreppet, var ett alldeles korrekt och självklart beslut då. Och hade så också varit idag. Idag är den uppgivna gärningen emellertid preskriberad. Annars hade det funnits en uppenbar risk att också Virtanen hade åtalats som en följd av pöbelns blodtörst och det mediala haveri som följde i spåren av #metoo. Denna hörsamhet gentemot medialt drivna opinioner är allvarlig. Den riskerar att skada tilltron till rättsväsendets opartiskhet och att allvarligt undergräva pressens självreglering.

För de som har haft det blandade nöjet att läsa förundersökningarna mot Virtanen och Timell, liksom den friade domen mot Timell, kan konstateras att umgängesformerna uppenbarligen varierar. Må så vara. Detsamma kunde man konstatera när man läste New York Times publiceringar om Harry Weinstein. Den senare framstod som en högst motbjudande personlighet. Han hade uppenbarligen missbrukat sin ställning och därtill gjort sig skyldig till övergrepp. Tidningen hade enligt uppgift före sin publicering ägnat närmare ett år av att undersöka och kontrollera de uppgivna övergreppen. Det var en seriös publicering som innefattande en gigantisk publicitetsskada för den utpekade Weinstein. Men, som enligt min mening måste anses vara relevant och försvarlig. Annat förhåller det sig med svensk media.

När det gäller den svenska pressen, liksom SvT och kommersiella TV-kanaler saknades i många fall såväl faktakoll som eftertänksamhet, något som däremot kännetecknade New York Times arbete på samma tema. Uppdrag granskning visade på ett mycket bra sätt hur media fullständigt misslyckats med sin publicistiska uppgift när det gäller fallet Virtanen. Vad som var intressant att konstatera var dels den totala avsaknaden av självrannsakan hos de mediala företrädarna, dels den tystnad som följde på Uppdrag gransknings reportage. Från att under lång tid ha frossat i sexuella detaljer och uppgivna övergrepp, i allt från från badtunnor till Svenska akademins våning i Paris, sänkte sig nu en bedövande tystnad. Mediföreträdarna förklarade att de tidigare publiceringarna var helt i sin ordning. Detta var enligt min mening inte ägnat att stärka förtroendet för den mediala självsaneringen.

Utan att närmare kommentera alla felaktigheter och kränkande uppgifter som publiceringarna varit behäftade med var den omfattning och utformning med vilken publiceringarna skedde i vissa fall ett uttryck för inget annat än cyniskt och i vissa fall hänsynslöst frossande i människors motbjudande skvallerintresse. Det är något helt annat än det angelägna allmänintresse som brukar åberopas till stöd för namnpubliceringar och kränkande publiceringar. Det är glädjande att Pressens opinionsnämnd, PON nu fällt sex stora tidningar för tio publiceringar. En av dessa bedömdes av PON vara grov. Man kan givetvis diskutera om nämnden skulle kunna ha bedömt flera av aktuella publiceringarna som grova. Men, vad som är centralt är att PON i flera av besluten fastslår betydelsen av återhållsamhet och ansvarstagande vid namnpubliceringar. Det är inte bara bra. Det är nödvändigt.

Pressombudsmannen,PO och PON levde upp till den integritet som ska känneteckna ett självsanerande organ. Över detta är jag inte förvånad. Men, det gäller att tongivande tidningsutgivare och journalister också tydligt uttrycker sitt stöd för besluten. Reaktionerna hittills inger dessvärre inte tillförsikt härvidlag. Pressen kan vara farligt ute om man inte lever upp till de privilegier som den svenska demokratiska rättsstaten erbjuder bl.a. media. Tryck – och yttrandefriheten syftar ju ytterst till att garantera rättsstaten och mänskliga rättigheter. Det förutsätter att media respekterar den personliga integriteten. Och att åklagare inte påverkas av ovidkommande hänsyn.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Ett medialt haveri

 

Metoo uppropet kidnappades av oheliga allianser. Det var synd. Grundidén var angelägen. Tystnadskulturen ska brytas. Brott ska beivras. Men, Metoo kom att i ett hänseende bli det godas fiende. Publicister och journalister tappade bort sin uppgift. De blev aktivister och månglare.

Kraften i Metoo rörelsen var närmast unik. Den påminner om en revolution. Där tillåts inte några avvikande meningar. Inga tillåts föra besinningens talan. Revolutionen kräver sina offer. Ändamålet helgar medlen. Det är ett skrämmande perspektiv.

Att det i en rättstat som Sverige, med en av världens mest omhuldade tryck-och yttrandefrihet, kan ske sådana övergrepp som ägde rum i kölvattnet efter Metoo inger oro. Att media plötsligt konkurrerade med sociala medier på de senares villkor är minst sagt sorgligt. Alltför många var de som oförtjänt offrades på Metoos altare. Personer har på oklara grunder och ibland felaktigt pekats ut som brottslingar, förövare och allmänt omoraliska. Människors liv har ödelagts. Media var ansvarslösa och borde be Fredrik Virtanen och många andra drabbade om ursäkt.

Att publicera påståenden om våldtäkt m.m. på sätt som skett är oursäktligt. De som läst förundersökningen om den påstådda våldtäkten inser lätt att det skulle varit tjänstefel av åklagaren att väcka åtal. Det handlar inte om, att rentvå, som någon skrev på twitter, Virtanen, men väl om grundläggande pressetiska principer.  Det handlar ytterst om att ta ansvar inför den publicistiska uppgiften. Detsamma gäller alla de okontrollerade rykten där människor lätt kunde identifieras. I tider av fake news borde svensk media när det gäller nyhetsförmedling värna saklighet.

Svensk media är i ett internationellt perspektiv bra härvidlag. Men, det är farligt att överskatta sig själv. Det hade varit klädsamt med viss ödmjukhet. Med något undantag lyser den dessvärre med sin frånvaro.

Oberoende media är en av de absolut viktigaste grundvalarna i en demokratisk rättsstat. Oberoendet innebär ett krav på integritet. Min personliga uppfattning är att media tappade den i samband med rapporteringen av Metoo. Exemplen är många. Kvällens reportage i Uppdrag granskning är en bekräftelse på det.

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

”Advokater som tjänar pengar på de ensamkommande”

Detta är överskriften på länken till en artikel på tankesmedjan Timbros hemsida. Timbro ska långsiktigt främja idéutveckling och opinionsbildning kring marknadsekonomins och den fria företagsamhetens betydelse för ekonomisk tillväxt och välfärd. Tankesmedjan uppbär sedan 2003 anslag från Svensk Näringsliv.

Påannonseringen lyder: ”De ensamkommande flyktingbarn som visat sig vara över 18 har kostat skattebetalarna 11 miljarder kronor – men vinnarna har inte varit de ensamkommande. Istället har pengarna försvunnit ned i advokatfickor, gått till gode män och, framför allt, spenderats på boende anpassade efter ett barns behov, när många boende i själva verket varit vuxna.” Väl inne på hemsidan är rubriken ”Välfärdens Guldgrävare del 4. Follow the Money”.

Det finns mycket att säga om detta epos. Från sakliga utgångspunkter förtjänar det alls inte någon uppmärksamhet. Sakligheten lyser med sin frånvaro. Hemvisten är i det perspektivet papperskorgen. Bristen på kunskap må möjligen vara förlåten. Det som är stötande är den totala avsaknaden av relevant analys kombinerat med en närmast ohederlig retorik. Artikelns budskap bekymrar mig. Möjligen, därför att avsändaren utger sig från att vara en seriös intellektuell tankesmedja. Men, artikeln vänder sig till andra än sådana med intellektuella intressen. Den vänder sig snarare till en populistisk och oinformerad publik. Den åberopar, symptomatiskt nog, till stöd för sin tes en moderat riksdagsman med omvittnat dåligt omdöme. Valrörelsen synes utöva dåligt inflytande på mången.

De flesta som kommer till Sverige och söker skydd är från Syrien. Kriget i Syrien har pågått i sju år. Mer än hälften av befolkningen, ca 11,5 miljoner människor, är på flykt. De flesta tas om hand i grannländerna, oftast i extrem fattigdom. Samtidigt som miljoner lämnade sitt land under förra året återvände över en halv miljon människor. Kriget i Syrien har idag pågått längre än Andra världskriget.

FNs Flyktinkommissariat, UNHCR, är nog den viktigaste organisationen som bedriver ett omfattande hjälparbete i Syrien. Det handlar om allt från nödhjälp till sjukvård, bostad och utbildningsstöd. Detta arbete är nödvändigt och förtjänt av allt vårt stöd. Jag är stolt över alla som är beredda att hjälpa alla de miljoner flyktingar som idag finns. Det inbegriper de advokater som med nit och omsorg väljer, att trots betydande uppoffringar, företräda människor på flykt. Unga som gamla. Advokater som åtar sig asylärenden har ett synnerligen svårt uppdrag. Därtill agerar de sedan lång tid bank åt staten. Vissa har fått vänta upp till ett år för att få betalt. Det är givetvis inte godtagbart. Advokater tjänar inte pengar på ensamkommande. Verkligheten är den att de får dåligt och sent betalt för sitt arbete. Att Timbros skribenter inte förefaller gilla grundläggande rättsstatliga principer är ett annat bekymmer.

Avslutningsvis skulle jag vilja rekommendera alla dem som låter sig luras av usel retorik att läsa UNHCRs chefstalesperson Melissa Flemings bok ”Doaas Flykt till Sverige Hopp”.

Doaa, en ung kvinna, flydde från Syrien till Sverige. Hon riskerade sitt liv på Medelhavet, där båten hon färdades i efter fyra dagar avsiktligt blev sänkt av en annan båt. Hon överlevde, knappt simkunnig, under flera dagar med en endast en simring runt midjan med två främmande små flickor som klämtade sig fast vid hennes hals. Hon kämpade för dem. Hon överlevde. Det gjorde också de mycket små barnen. Ett av dem dog dock bara efter några timmar i säkerhet. Idag lever Doaa i Sverige tillsammans med sina föräldrar och tre av sina syskon. Jag fick förmånen att träffa henne i samband med ett evenemang på Dramaten. Inför alla svarade hon med fast stämma att hennes dröm var att bli advokat.

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

Ledarskap under press

Idag har den årliga Rakelkonferensen för tolfte gången anordnats. Första gången var år 2007. Då var temat ”Kvinna – jurist, våga vara chef”.

Rubriken alluderade på nätverket Hildas ändamål, som är att stödja och uppmuntra kvinnor inom rättsväsendet och advokatkåren att vilja ta ökat ansvar och bli chefer och delägare – att vilja bli ledare.

Rakel handlade då för 12 år sedan, liksom idag, om ledarskap. Jag är mycket glad att så många erfarna och fantastiskt intressanta personer hade  tackat ja att medverka i dagens konferens, som samlade cirka 230 kvinnliga jurister från rättsväsendet och advokatkåren.  Dagens talare hade alla värdefulla erfarenheter av ledarskap om än från olika perspektiv. De  delade generöst med sig av sina erfarenheter och insikter.

Ledarskapsfrågor har det senaste året, inte minst i ljuset av # Metoo kampanjen, fått ökat uppmärksamhet. Det är bra. Till och med Svenska Akademien skakar i sina grundvalar.

Ett modernt och gott ledarskap innefattar bland annat fokus på jämställdhet och mångfald. Utvecklingen på detta område, har sedan Hilda bildades 2006,  varit positiv särskilt inom rättsväsendet. Men, också inom advokatkåren. Andelen chefer som är kvinnor har ökat väsentligt och framförallt har andelen kvinnor av de nya chefer och delägare som utses påtagligt ökat. Likaså är många av de största advokatbyråernas verkställande direktörer idag kvinnor.

Detta sagt finns mycket kvar att göra.

Sedan 70-talet har andelen kvinnor inom den juridiska tjänstesektorn ökat markant. Detta var en följd av globaliseringen som bland annat innebar en omfattande och komplicerad ny lagstiftning. Ett ökat behov av jurister uppkom. Man beräknar att den globala juristpopulationen växte från 1,1 miljon till 5 miljoner jurister under perioden 1970-2010. Det motsvarar en ökning med 348 procent. Samtidigt beräknas andelen kvinnor inom juristyrket under motsvarande tid ha ökat ännu mer- med 376 procent, från 7,5 procent till 35,7 procent. Den kvinnliga tillväxten var således 9,5 gånger snabbare än den manliga. Av detta skulle man möjligen, utan att vara överdrivet optimistisk, kunnan dra slutsatsen att därmed var glastaket krossat, en gång för alla. Men, ack nej.

Över hela världen är kvinnor i majoritet på juristlinjen. Kvinnor är också i majoritet på allt fler arbetsplatser inom, förvaltning och rättsväsendet, samt på advokatbyråerna. Detta till trots är andelen kvinnliga delägare på de stora byråerna jämförelsevis låg, trots mycket ambitiösa försök från i vart fall de stora svenska advokatbyråerna att locka kvinnor att stanna i yrket och bli delägare. Varför är det så?

Kvinnorna är ofta mycket skickliga jurister. Deras stora tillgång är det akademiska kapitalet. Problemet för kvinnor – ligger istället på det sociala planet. Strukturen på advokatbyråerna passar inte kvinnor lika bra som män så länge kvinnor väljer att föda barn och ta ett betydligt större ansvar för hem och familj.Trots att kvinnor på goda grunder har förtjänat status och respekt skiljer sig kvinnors och mäns arbete och ersättning på väsentliga punkter påfallande mycket åt. Det välkända glastaket finns alltjämt kvar.

Kvinnors arbetsvillkor är annorlunda än mäns. I en färsk undersökning från JUSEK konstateras att kvinnliga jurister i genomsnitt tjänar 3 200 kronor minde per månad än män i motsvarande grupp, efter att lönepåverkande faktorer rensats bort. Kvinnor utsätts därtill för diskriminering och sexuella trakasserier i en utsträckning som inte drabbar män. Detta gäller såväl inom rättsväsendet som på advokatbyråer. Andras orsaker till att det s.k. glastaket fortfarande är intakt, i vart fall inom den privata konkurrensutsatta advokatbranschen, tror jag kan hänföras till alltifrån ”billable hours”, teknikutvecklingen som kräver tillgänglighet dygnet runt, till avsaknaden av konkreta jämställdhetspolicises som tar sin utgångspunkt i kulturen och betingelserna på arbetsplatsen, istället för att som ofta fokusera på genusaspekten och se kvinnan som ett problem.

Man kan konstatera att utmaningarna, ifråga om jämställdhet mellan män och kvinnor inom rättsväsende, förvaltning och advokatbyråer, i princip är desamma över hela världen. Många undersökningar har gjorts. I början av året presenterade The Law Society of England & Wales en omfattande rapport där jurister tillfrågats om jämställdheten inom juristbranschen. Där konstaterades att 75 % av männen och 48 % av kvinnorna, motsvarande hälften av de svarande, ansåg att framsteg gjorts när det gäller jämställdheten för kvinnor på advokatbyråer de senaste fem åren. Skillnaden i verklighetsuppfattning mellan könen var dock besvärande tydlig!

De tre viktigaste faktorerna som motverkar att kvinnor uppnår seniora positioner inom advokatyrket ansågs vara omedvetna fördomar (52 procent), oacceptabla avkall på balans i livet för att kunna nå seniora positioner (49 procent) och att traditionella nätverk samt relevanta kontakter för befordran huvudsakligen är manliga (46 procent). Samtidigt var det bara 11 procent som uppgav att det förekom strukturerad utbildning om omedvetna fördomar på arbetsplatsen. Så många som 41 procent uppgav dock att de i sitt arbete genomgick återkommande utvärderingar och utvecklingssamtal. Härutöver redovisade 43 procent att de erhöll utbildning och träning i mångfaldsfrågor.
Vägen framåt var enligt 91 procent av de svarande en flexibel arbetskultur. I denna fråga rådde samsyn mellan män och kvinnor. Ytterligare jämställdhetsfrämjande initiativ uppgavs vara; nätverkande på olika nivåer, mentorskap, och sponsorship samt inte minst att engagera männen i jämställdhetsarbetet. Härtill framkom betydelsen av att i olika sammanhang öka synligheten av kvinnor på ledande positioner inom advokatsamfundet, rättsväsendet, förvaltning och advokatbyråer m.m. Det handlar om att skapa kvinnliga förebilder som får plattformar att sprida sin kunskap om och erfarenhet av den goda arbetskulturen. Hildas projekt inklusive Rakel är sådana plattformar.

Som en personlig reflektion kan jag dessvärre konstatera att det var lättare på 70-talet att vara ung kvinnlig biträdande jurist. Då var advokatbyråernas klienter lojala och advokatbyråerna konkurrerade inte med varandra om klienterna. Klienterna är idag professionella köpare av advokattjänster och mycket mer krävande. Detta har inneburit en hårdnande konkurrens såväl nationellt som från utländska advokatbyråer. Här har enligt min mening de stora globala advokatbyråerna påverkat advokatyrket negativt. Man har – lite tillspetsat – i många stycken närmast övergivit vedertagna värderingsmässiga grundvalar för advokatyrket, till förmån för ett uteslutande konkurrenspräglat synsätt.

En avgörande faktor i detta sammanhang är det som kallas ”the billable hour”. På 1950 talet ansåg American Bar Association (ABA) att en advokat verksam på en affärsjuridisk advokatbyrå i USA kunde förväntas att faktura ca 1 300 timmar per år. På 1970-talet när kvinnorna började komma in på de stora affärsbyråerna i USA ansågs att en advokat skulle fakturera cirka 1 800 timmar årligen. 2002 uttalade ABA att en advokat skulle förväntas arbeta 2 300 timmar årligen, varav 1 900 skulle vara faktureringsbara. 2012 uppgick det genomsnittliga faktureringskravet per år till över 2 200 timmar årligen.
Denna utveckling som spridit sig långt utanför Amerikas gränser är allvarlig. Det påminner i hög grad om rovdrift på människor. Den gagnar varken kvinnor eller män och ännu mindre jämställdhet. De osunda förväntningar på debiterbar tid som kännetecknar många av de stora internationella advokatbyråerna har ännu inte fått fullt genomslag här hemma. Men trenden oroar.

Avslutningsvis; Samtidigt som vi talar om ledarskap och jämställdhet för välutbildade vuxna kvinnor ur ett juristbransch – perspektiv finns gigantiska utmaningar för världens 1,1 miljarder unga flickor, när det gäller grundläggande rättigheter och jämställdhet. Det handlar om allt från könsstympning, avsaknad av utbildning, barnarbete, barnäktenskap, hedersförtryck till unga kvinnor i konflikt. Vi har ett ansvar för att inte glömma dem. Jämställdhet är en mänsklig rättighet för alla.

Dagen inleddes med ett synnerligen uppskattat anförande av Anna Kinberg Batra på temat ”Ledarskap när allting förändras”. Hon talade mycket personligt med stor humor, distans och värme om sina erfarenheter som ledde fram till att hon inte blev Sveriges första kvinnliga statsminister. Därefter följde tre intressanta parallella seminarier på aktuella ledarskapsteman. Eftermiddagen avslutades med ett lysande anförande av stridspiloten och författaren till fyra böcker, Robert Karjel. Han talade om ledarskap under press. En erfarenhet som han fick anledning att erfara när han ledde en helikopterdivision i Adenviken försatt bekämpa pirater. Det berörde starkt.

Nästa år överväger jag allvarligt att bjuda in Sara Danius att tala på samma tema ”ledarskap under press”. Jag tror det har goda förutsättningar att bli spännande.

Publicerat i Uncategorized

Om saklighet och yttrandefrihet

Justieombudsmannen har i ett beslut den 20 mars riktat kritik mot rektorn vid en skola i Göteborg. Skälet till JOs kritik är att rektorn i ett meddelande till elevernas vårdnadshavare skulle ha brutit mot kravet på saklighet och opartiskhet enligt regeringsformen.

Rektorn ifråga hade i ett meddelande, som skickades genom Göteborgs stads officiella kommunikationskanal mellan skola och hem, bland annat skrivit följande:

” Under de senaste veckorna har vi på skolan upplevt något som vi aldrig någonsin tidigare varit med om. Därav detta meddelande.

Under föregående läsår tog Nordhemsskolan emot ett förhållandevis stort antal nyanlända ungdomar från bland annat Afganistan, Syrien och Somalia. I många fall var det ensamkommande barn som på olika sätt lämnat sin kaotiska tillvaro för att söka trygghet i Sverige. Svensk skola är en trygghet. Nordhemsskolan är en trygg skola. Efter månader på flykt landade de fysiskt och psykiskt trötta ungdomarna plötsligt i en trygg miljö, en tillvaro att återigen börja hoppas och tro. De blev elever här på Nordhemsskolan. Ambitionen, kraften och viljan hos de här eleverna är makalös! Samtidigt kan var och en förstå pressen och anspänningen hos ett barn som konstant funderar på om ens familj är i livet. Och om de är det, var befinner de sig i så fall?

Utöver detta så har den segdragna asylprocessen slitit på många. Det är inte lätt att konstant längta efter sin mamma, leva i ovisshet om man får stanna i Sverige samtidigt som man ska lära sig ett helt nytt språk. Ni läste rätt – om man får stanna. För många av våra elever så har asylprocessen pågått i 15 månader. Under denna period så har de bosatt sig i ett familjehem, fått en god man och en socialsekreterare. Vid sina intervjuer på migrationsverket frågas de ut i timtal. I vissa fall ifrågasätts deras utsagor och i flera fall har migrationsverket ansett att de historier man berättat inte varit tillräckligt detaljerade vilket därför har lett till avslag. Barnet får inte stanna i Sverige.

De senaste veckorna har något skett. Plötsligt en dag kommer inte en av våra elever till skolan. När vi väl fått kontakt visar det sig att eleven som igår var 16 år gammal fått ett beslut från migrationsverket om en ny ålder. En tjänsteman har beslutat att den nya åldern är 18 år. Därmed är man vuxen och fråntas sin familjehemsplacering, sin god man samt sin socialsekreterare. Eleven har blivit vuxen och tillsammans med detta beslut så får man också reda på att man fått avslag på sin ansökan om asyl. Barnet får inte stanna i Sverige och därmed inte på Nordhemsskolan.

Proceduren har upprepat sig. Fler elever har plötsligt gått från att vara barn till att bli vuxna.

Som rektorer och medmänniskor vänder vi oss mot detta förfarande. Att godtyckligt skriva upp en ålder på en människa, frånta denna människa stora delar av det sociala skyddsnätet och därutöver beröva, i detta fall, våra elever, rättigheten till att gå i skolan tar vi med all kraft avstånd ifrån. Vi skriver detta för att vi [inte, JO:s tillägg] kan tiga om det som just nu händer.

Hos oss kommer alla elever som är inskrivna på Nordhemsskolan att vara välkomna tills den dag de skrivs ut och detta oavsett ålder.

//Med vänlig hälsning BB

Rektor Nordhemsskolan ”

JO fastslår i sitt beslut att den som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen ska iaktta saklighet och opartiskhet. I detta ligger enligt JO att information som lämnas ska vara allsidig och objektiv. Att ge uttryck för ”sina personliga åsikter om asylförfarandet och de beslut som fattas där”  har enligt JO inte varit förenligt med regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet. Rektorn ska därför kritiseras.

Beslutet reser frågor om centrala rättsstatliga principer som legalitet, objektivitet och yttrandefrihet.

Enligt regeringsformen har varje medborgare rätt att i tal och skrift meddela upplysningar och uttrycka tankar, åsikter och känslor. Detta innefattar även rektorer. Den grundläggande förvaltningsrättsliga objektivitetsprincipen innebär samtidigt ett förbud för myndigheten att låta sig vägledas av andra intressen än dem myndigheten, i detta fall skolan, är satta att tillgodose. Inte heller får myndigheten grunda sina avgöranden på hänsyn till andra omständigheter än sådana som enligt tillämpliga författningar får beaktas vid prövningen av ett ärende. Denna princip sträcker sig längre än vid rent beslutsfattande och anses vara tillämplig i faktiskt handlande och även när det gäller ren service. Legalitetsprincipen och objektivitetsprincipen är viktiga att upprätthålla i syfte att åstadkomma en enhetlig rättstillämpning. De utgör ett skydd mot godtycke i rättstillämpningen. De utgör också en förutsättning för tilltron till den goda förvaltningen.

Ibland kan dock goda rättsstatliga principer, i det enskilda fallet, komma att framstå som det godas fiende. Då är det tur att det finns rektorer med humanitet och integritet.  I detta fall finner jag, för egen del, JOs kritik, om än formellt korrekt, så djupt orättvis.

 

 

Publicerat i Uncategorized

Barnkonventionen – en nödvändig utmaning

Den rättsliga ställningen för barn behöver stärkas i Sverige. Barn är utsatta, på ett helt annat sätt än vuxna. En inkorporering av Barnkonventionen är det bästa, snabbaste och mest effektiva sättet att säkerställa de fri- och rättigheter som stadgas för barn i Barnkonventionen. En inkorporering av barnkonventionen innebär att barns rättigheter får en mer framskjuten plats och på ett tydligare sätt än idag kan tillämpas i de situationer där barnets rättigheter åsidosätts i annan lagstiftning. Barn ses trots lagar och konventioner  i huvudsak som objekt istället för rättighetsinnehavare. Eftersom barnkonventionen blir direkt tillämplig innebär det en klar förstärkning av barnrättsperspektivet. Det blir ett ökat fokus på barnets bästa som mål och metod. Barnets bästa är nämligen såväl en materiell rättighet som en rättslig rättslig tolkningsprincip.

Även om FN:s Barnrättskommitté, liksom UNICEF och Advokatsamfundet, förordar inkorporering som det bästa sättet att uppfylla de krav som barnkonventionen ställer på konventiponsstaterna, finns det problem med en inkorporering av en internationell konvention när det gäller  tillämpning. Det är därför viktigt med en proportionalitetsprövning vid bedömning av de rättigheter som barnkonventionen stipulerar i förhållande till annan lagstiftning som aktualiseras i enskilda mål och ärenden. Det finns också behov av kompletterande analys i ett antal frågor däribland barnkonventionens förhållande till EU-rätten.

Sverige har varit folkrättsligt bundet av Barnkonventionen sedan vi ratificerade konventionen år 1990. Vi har därigenom åtagit oss att garantera dessa rättigheter. Domstolar och andra myndigheter är således redan idag skyldiga att så långt som möjligt tolka nationella rättsregler i enlighet med konventionen och principen om ”barnets bästa”. Det innebär också ett förbud att stifta lagar som är konventionsstridiga. Något som den svenska regeringen och riksdagen enligt min mening valt att bryta mot bland annat genom antagandet av den tillfälliga utlänningslagen.

Alternativet till en inkorporering skulle vara att i enlighet med gällande praxis (Europakonventionen undantagen) transformera relevanta konventionsartiklar till relevant befintlig eller ny lagstiftning. En inkorpororering av Barnkonventionen utesluter dock inte transformering av relevanta artiklar. Tvärtom, kommer det vara nödvändigt för att öka förutsebarheten och underlätta för myndigheters, men även domstolars rättstillämpning. Domstolarna är dock numera jämförelsevis vana att pröva övergripande normer. Den stora utmaningen ligger istället ute i kommuner och landsting, samt hos myndigheterna. Därför kommer det att krävas ett betydande kunskapslyft innefattande stora utbildningsinsatser. Detta ansvar åvilar inte bara stat och kommun.

Advokatsamfundet och enskilda advokater har enligt UN Guiding Principles on Lawyers en plikt att informera människor om sina rättigheter. Det följer också av våra stadgar att samfundet ska se till advokaters erfarenheter kommer rättssamhället till del. Vi gör detta i olika sammanhang. Inte minst genom deltagande i lagstiftningsprocessen genom medverkan som experter och genom remissarbetet. I det sammanhanget har vi de senaste åren haft anledning att tillsammans med andra påtala att olika lagförslag inte beaktar barnets bästa. Den s.k. tillfälliga utlänningslagen är bara ett av många sådana exempel.

Advokatsamfundet kan och ska verka för att konventionens grundläggande allmänna principer kommer till allmänhetens och barnens kännedom genom information och utbildning. Det handlar i huvudsak om kravet på jämställdhet mellan barn, om att barnets bästa ska beaktas vi alla beslut som berör barn, om rätten till överlevnad och utveckling, samt att barns åsikter ska komma fram.

Det är i första hand den enskilde advokaten i sin egenskap av offentligt biträde, målsägandebiträde eller särskild företrädare för barn som har att verka för att alltid se till att barnets bästa utreds i asylärenden, liksom i socialtjänstutredningar och att barnet hörs och ges tillfälle att framföra sina åsikteri de olika processerna. Barns rättigheter enligt konventionen innefattar som bekant alla aspekter i ett barns liv. Advokaten har här en mycket viktig uppgift.

2014 års vårdnadsutredning föreslog nyligen att ökat fokus läggs på barnet och barnets bästa i vårdnadsfrågor och att barnet ska få sina åsikter beaktade (SOU 2017:6). Utredningen föreslog att det i förvaltnings- och förvaltningsprocesslagen införs en ny bestämmelse enligt vilka barnets bästa ska utredas och särskilt beaktas. Ett barn ska även enligt förslaget få relevant information och ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Förslaget i denna del kommer innebära svårigheter i fråga om att avgöra när barnets åsikter ska inhämtas och tillmätas särskild vikt.

På ett allmänt plan måste vi – inte bara i lagar och konventioner – börja se barn som rättighetsinnehavare. Barn har idag stora problem att göra sina rättigheter gällande. Barn måste bli sedda som människor och barns rättigheter måste bli sedda från ett MR perspektiv. Vi måste också verka för att universialiteten inte urholkas. Konkret ser jag stora brister i asylprocessen. Barn kommer inte till tals. Barnrättsperspektivet måste få genomslag i utlänningslagen och i rättstillämpningen – inte minst i asylutredningar. Barns asylskäl prövas i realiteten inte. Från materiella utgångspunkter är den tillfälliga utlänningslagen mycket oroande ur ett barnrättsperspektiv, särskilt när det gäller tillfälliga uppehållstillstånd, avsaknaden av möjligheter till familjeåterförening för alternativt skyddsbehövande, godtyckliga åldersuppskrivningar, oklarheter om och tidsutdräkt vid utseende av gode män. Till detta kommer kommunernas agerande. Många bortser från att beakta barnens bästa när de säger upp barnfamiljer från sin anvisade bostad efter två år.

Inkorporeringen av konventionen kommer att kräva omfattande informations- och utbildningsinsatser hos domstolar, myndigheter och allmänheten. Måltillströmningen kommer likaså sannolikt att öka rejält och medföra en ökad arbetsbörda och ökade kostnader för domstolarna. En inkorporering kan även riskera att leda till mer komplicerade processer, ökade krav på muntlig förhandling, längre handläggningstider i framför allt migrationsärenden och kan därmed äventyra rätten till avgörande inom skälig tid (”justice delayed is justice denied”). Detta ställer krav på rättens aktörer att vara pedagogiska och på politiker att tillföra resurser.

Nu har regeringen lagt en proposition att inkorporera barnkonventionen. Jag tycker, trots de problem som bland annat påtalats av Lagrådet och ett antal remissinstanser, att det är en klok åtgärd att göra barnkonventionen till svensk lag.

Publicerat i Uncategorized