Om historisk återblick utan att rodna

Sverige har åter fått allvarlig kritik av Europarådet. I en färsk rapport från Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter kritiseras Sverige bland annat för att inte leva upp till sina åtaganden vad gäller mänskliga rättigheter för invandrare, asylsökande och flyktingar.

Det finns i sammanhanget skäl att minnas april 1947 när tiotusentals judiska tidigare lägerfångar förvägrades att gå i land i Palestina för att istället vidaretransporteras till överfulla flyktingläger på Cypern. Över femtusen judar samlades samma månad vid gränsen vid den rumänska gränsen mot Ungern. Då, som nu var landet inte berett att öppna sina gränser. Alla som tog sig över gränsen arresterades och skickades tillbaka. Listan kan göras lång, alltför lång.

I Elisabeth Åsbrinks mycket läsvärda bok 1947 behandlas temat hur man skulle kunna stoppa den illegala invandringen till Palestina. Det är ingen upplyftande läsning. På fråga ställd i en brittisk underhusdebatt om vilka åtgärder som vidtogs, svarar den biträdande ministern för utrikesfrågor att det kunde han inte svara på för då skulle effekten av åtgärderna minska. Men han försäkrade att de var ”kraftiga, omfattande och varierande till sin karaktär”. En parlamentsledamot, Mr Nutting, uttalade “Kan Ni säga vad det är för mening med att be andra länder, som Italien, att stoppa emigrationen när ni inte ber flyktingorganisationer sluta uppmuntra dem? Han fortsatte:” Det är ju uppenbart att italienarna inte vill ha dessa judar, och om de dumpas där måste herr minister inse att italienarna kommer att vara ytterst angelägna att bli av med dem”. Detta samtal fördes alltså två år efter andra världskrigets slut.

Minnet är kort. Det debatter som idag förs i Sverige, i övriga Europa och i andra delar i världen, när det gäller att erbjuda människor skydd, påminner i hög grad om debatten i det brittiska parlamentet 1947. Cynismen är ibland förklädd i termer av att man ska stoppa döden på Medelhavet, när det i själva verket handlar om att hindra flyktingar från att komma hit. I vårt intresse. Men inställningen är densamma och språkbruket ger uttryck härför. Ordvalet då som nu visar tydligt på en brist på medkänsla.

Europarådets kommissionär kritiserar på goda grunder Sverige för brister när det gäller de numera mycket begränsade möjligheterna till återförening. Han uttrycker förhoppning om att denna inskränkning i rätten till familjeåterförening ska upphöra under 2018, något som i ljuset av den politiska agendan ett valår inte förefaller realistiskt. Vidare framförs kritik mot de långa handläggningstiderna och då särskilt när det gäller ensamkommande barn. Kommissionären understryker nödvändigheten av att alltid beakta barnets bästa, något som följer av Barnkonventionen, en traktat som Sverige är bundet av. När det gäller åldersbedömningar fastslår kommissionären att Sverige inte kan förlita sig på medicinska åldersbedömningar och att barnet alltid ska vara tillförsäkrad ”the benefit of the doubt’”, något som alldeles uppenbart inte är fallet idag. När det gäller återsändandet av barn som fått sin asylansökan avslagen till Afganistan fastslås i rapporten att det inte får ske utan att ett ordnat mottagande föreligger och att barnet inte utsätts för risk att allvarligt skadas. Så är dessvärre inte fallet. Till detta kommer bristen på sjukvård, samt andra sociala rättigheter som bostad m.m. för de som fått avslag på sin asylansökan och kommit hit utan barn. Även avsaknad av lagstiftning och effektiv rättstillämpning när det gäller statslösa adresseras som ett problemområde.

Sverige har tagit ett stort ansvar, särskilt i jämförelse med övriga länder i Europa, Tyskland undantaget. Men det ursäktar inte de allvarliga tillkortakommanden och avsteg från mänskliga rättigheter som idag med riksdagens och regeringens goda minne tillåts äga rum. Detta rimmar illa med Sverige som en rättsstat med anspråk på en ledande internationell ställning på området mänskliga rättigheter och försvarare av därtill kopplade konventioner.

Advokatsamfundet har under flera år påtalat samma kritik som Europarådets kommissionär. Min personliga uppfattning är att Sverige trots de stora insatser landet gjort är förtjänt av Europarådets kritik. Och i likhet med Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter finns skäl att befara att den lagstiftning som tillkommit de senaste två åren kommer att permanentas, samtidigt som otillförlitliga och rättsosäkra åldersbedömningar kommer att fortsätta. På samma sätt som när jag skäms när jag läser Elisabeth Åsbrinks bok om 1947 kommer våra barnbarn nog göra när de i en framtid läser om 2018. Hur kunde vi?

Annonser
Publicerat i Uncategorized

Om priset för populistiska lagstiftningsprojekt

Av den Nationella trygghetsundersökningen 2017 som Brottsförebyggande rådet presenterade den 29 januari framgår att förtroendet för rättsväsendets myndigheter sjunkit med hela sex procent i jämförelse med 2016. Förtroendet för Kriminalvården har sjunkit mer än för övriga myndigheter. Fram till för två år sedan ökade förtroendet. De senaste två åren har dock denna trend brutits. Förtroendet är nu tillbaka på 2006 års nivå. När förtroendet för demokratiska institutioner sjunker finns skäl att noga fundera över orsakerna.

Det är givetvis en komplex fråga att identifiera orsakerna. Det finns sannolikt flera förklaringar. Men, ett skäl till det minskade förtroendet för rättsväsendet, står tror jag att finna, i den politiska retoriken. Den tar inte sällan sin utgångspunkt i larmrapporter om krigszoner i förorterna eller medialt fokus på grova våldsbrott och då särskilt sexualbrott. Starka känslomässiga krafter sätts i rörelse. Detta i kombination med politiker som vill visa handlingskraft utgör enligt mitt förmenande en inte oväsentlig grogrund till det minskade förtroendet.

När hotbilder målas upp skapar det rädsla. Befolkningen kräver då åtgärder från politiskt ansvariga. Rättstryggheten ska värnas. Det är en rimlig utgångspunkt. Men inte till varje pris. De politiska partierna, med något undantag, bjuder ett valår som detta över varandra i repressiva lagförslag alltifrån frågor om utvidgning av det kriminaliserade området till strängare påföljder. Människor förleds att tro att dessa lagstiftningsinitiativ kommer att leda till förändring och ökad trygghet. När dessa förväntningar inte infrias leder det till ett oförtjänt minskat förtroende för rättsväsendet i allmänhet och för domstolarna i synnerhet.

Politiker bör besinna sig när de presenterar allehanda ogenomtänkta och publikfriande förslag. Alltifrån att sätta in militär i förorten till anonyma vittnen. Justitieministern har glädjande nog uttryckligen tagit avstånd från sådana attacker på rättsstatliga principer. Det är värt respekt.

Det råder idag stor samstämmighet i riksdagen avseende förslaget till införandet av en samtyckesreglerad sexualbrottslagstiftning. Ett förslag som utöver en rad brister även saknar ens lågt ställda krav på verklighetsförankring. Advokatsamfundet har framfört allvarlig kritik. Så har Lagrådet, som i klara verba avstyrkte förslaget. Denna kritik bör regeringen och riksdagens ledamöter nogsamt beakta när det är dags att votera. Mycket står på spel av politisk trovärdighet. Det har antytts att man inte skulle beakta Lagrådets kritik. Det återstår att se. Men, om regering och riksdag väljer att bortse från Lagrådets kritik är det allvarligt. Det skulle riskera att ytterligare undergräva förtroendet för de demokratiska institutionerna. Frågan om en författningsdomstol får då ny näring.

Publicerat i Rättssäkerhet, Samhällsansvar | 1 kommentar

En skamlig dom?

Gårdagens dom från Södertörns tingsrätt, i det uppmärksammade målet där fem åtalade män frikändes från grov våldtäkt respektive medhjälp till grov våldtäkt, har väckt reaktioner. Det är inte konstigt. Det handlar om misstanke om vidriga övergrepp som varit föremål för mycket skriverier i media och på sociala medier.

Domen är utomordentligt välskriven och ovanligt pedagogisk. Jag föreslår att alla som uttalar synpunkter i frågan dessförinnan läser domen. Den är en skolbok i straffprocessens grunder. Chefsrådmannen Erica Hemtke gav också en upplysande och förklarande presskonferens i omedelbar anslutning till att domen meddelades.

Det grundläggande rättssäkerhetskrav som föreskriver att åklagaren har bevisbördan innebär att åklagaren måste styrka att brottet för vilket åtal väckts har begåtts av den tilltalade. Åklagaren ska inför åtalsbeslutet bedöma det sannolikt att de åtalade kommer att fällas till ansvar. I detta fall verkar åklagaren i vart fall när det gäller tre av de tilltalade vid pläderingen inte själv ha varit övertygad om att bevisningen skulle vara tillräcklig. I ljuset av detta och att åklagaren instämde i den kritik som tingsrätten riktar mot polisens arbete förefaller det inte invändningsfritt att åtal ändock väcktes i de fallen.

Vad som dock framstår som en undermålig förundersökning av polisen och förundersökningsledaren förtjänar granskning och möjligen allvarlig kritik.

Det har från vissa håll hävdats att tingsrättens dom skulle utgöra en skam för det svenska rättssystemet. Det är ett inkorrekt påstående som på felaktiga och orättfärdiga grunder riskerar att skada tilltron till domstolarna. Det har i sammanhanget också gjorts gällande att vissa klienter skulle vara dömda på förhand och alla inte är lika inför lagen, samt att den rättsliga prövningen är ett lotteri.

Jag är av uppfattningen att alla som verkar inom rättsväsendet, inklusive advokaterna, har ett betydande ansvar inte bara för att rättsväsendet fungerar på ett rättssäkert sätt, utan också att såväl rättens aktörer som allmänhet, samt media uppfattar att så sker. Detta innefattar att på ett ansvarsfullt och sakligt sätt påtala fel som begås. De som nu med högt tonfall argumenterar för att grundläggande rättsprinciper ska överges bör besinna alternativen.

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Lagstiftning för syns skull

Regeringen har idag meddelat att en ny lag med krav på samtycke inom kort ska presenteras för riksdagen. Jag har inte sett den lagrådsremiss som ska föregå ett sådant beslut. Men, av statsministerns presskonferens framgick att ”Sex ska vara frivilligt. Annars ska det vara olagligt. Vi stiftar en ny lag om samtycke.

Vice statsministern har enligt uppgifter i media vidare sagt något om en historisk lag som ska ändra bevisbördan, att inte offret ska bevisa att hon sade nej utan att den som gjort det här ska bevisa att hon sa ja.. Ett yttrande hon tagit avstånd ifrån och på twitter förtydligat:

”Jag uttryckte mig olyckligt på fråga om samtyckeslaglag sätter mer fokus på offrets beteende. Jag anser inte att bevisbördan ändras med denna lag, däremot är min förhoppning att fokus i högre grad läggs på vad gärningsmannen gjorde för att säkerställa att det fanns samtycke.”

Båda uttalandena inger dock stark oro.

Det är mycket lätt att ansluta sig till statsministerns allmänna moralförklaring. Kravet på att sex ska vara frivilligt gäller redan idag, enligt nuvarande lagstiftning. Man får inte ha sexuellt umgänge med andra om det inte är frivilligt. Därför är behovet av och reklamen för den nya lagstiftningen försiktigt uttryckt, överdriven. När det gäller vice statsministerns uttalande inger det allvarliga betänkligheter, oaktat de kan bero på okunnighet. Advokatsamfundet har  sedan länge varnat för riskerna med sänkta beviskrav i dessa hänseenden.

Möjligen kan man förlåta politiker, även en statsminister och en vice statsminister för ogenomtänkta eller förflugna, kanske till och med okunniga uttalanden. Men, när det gäller strafflagstiftning ställs höga krav på lagstiftaren, att förstå och att hålla sig till rättsstatliga principer, oaktat det synes råda stor samstämmighet i riksdagen. Och särskilt då!

Förslaget till ny sexualbrottslagstiftning, som detta presenterades av den parlamentariska utredningen under ledning av justitierådet Marie Heidenborg, fastslog att skyddet för den sexuella integriteten är uppfyllt genom nuvarande lagstiftning, att åklagarens bevisbörda fortsättningsvis ska gälla och att ett krav på samtycke inte kommer att leda till att fler blir lagförda.

Vän av ordning måste då från juridiska utgångspunkter ifrågasätta behovet och effektiviteten av förändrad och utvidgad lagstiftning.

En lagstiftning som den statsministern flankerad av vice statsministern och justitieministern idag presenterade är faktiskt inget annat än plakatpolitik.

Ett krav på samtycke är ineffektivt och kommer sannolikt inte att leda till att fler blir fällda. I likhet med utredaren förutsätter jag att domstolarna kommer att upprätthålla det grundläggande rättsstatliga kravet på att åklagaren ska styrka åtalet. Förslaget riskerar   emellertid ändock att leda till en förskjutning av bevisbördan och av beviskravet. Rättstillämpningen vid en lagstiftning som såväl innehåller ett krav på uttryckligt samtycke, som ett oaktsamhetsbrott riskerar på sikt att förskjuta bevisbördan och urholka beviskravet. Den tilltalade åläggs en förklaringsbörda, något som vice statsministern förtydligat.

Vad som också är illavarslande är att såväl målsäganden som den tilltalade kommer att bli utsatta för ingående och integritetskränkande förhör om djupt personliga sexuella erfarenheter och preferenser. Fokus riskerar att komma riktas mot offret. Detta är ytterst problematiskt.

När lagstiftaren så bombastiskt går ut med en ny lagstiftning som uppges lösa problemen med att jämförelse få blir fällda till ansvar reser det förhoppningar hos offren för sexuella övergrepp. När dessa förhoppningar i vart fall  inte på kort sikt infrias är risken stor att förtroendet för domstolarnas rättstillämpning skadas.

En lagstiftning som kräver att personer som medverkar i en sexuell akt vid varje moment ska ge uttryck för sitt samtycke har lämnat verkligheten. En sådan lagstiftning kan inte tillämpas på ett rättssäkert och trovärdigt sätt. Det har anförts att sexualbrottslagstiftningen är normativ. Den ska påverka människors beteenden. Jämförelsen med lagstiftningen mot barnaga har anförts som exempel. Det är ett dåligt exempel. Dåtidens lagstiftning fyllde ett behov. Barn saknade lagstiftarens skydd. Så är inte fallet när det gäller sexuella övergrepp. Dagens lagstiftning ger erforderligt skydd för den sexuella integriteten. Däremot innehåller rättstillämpningen en rad utmaningar.

Tron på lagstiftarens förmåga att komma till rätta med missförhållanden på detta och andra områden är därför överskattad. Problemet med sexuella övergrepp kan inte lösas med ytterligare och därtill försämrad lagstiftning. Det kan bara lösas genom bättre polisarbete och bättre förundersökningar.

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

#medvilkenrätt

Uppropet #medvilkenrätt bland kvinnor inom juristbranschen berör många olika yrkesgrupper, däribland advokatkåren. I uppropet i SvD den 14 november redovisades  djupt förnedrande berättelser från kvinnor som trakasserats av advokater. Dessa innefattar allt från olämpliga kommentarer till sexuella ofredanden.

Advokatsamfundet publicerade samma dag ett uttalade på hemsidan:

” Med anledning av Metoo-uppropet för juristbranschen gör Advokatsamfundet följande uttalande. I uppropet vittnar en stor mängd kvinnor om trakasserier de utsatts för på advokatbyråer och andra juristarbetsplatser.

Som vi sett hända i andra branscher kommer det säkerligen att leda till att ännu fler kvinnor vågar träda fram och ge sin bild. Det är viktigt att så sker.

Det är mycket angeläget att advokatbyråerna med full kraft verkar för att denna typ av oacceptabla beteenden upphör.

Primärt är det advokatbyråerna som arbetsgivare som måste vidta åtgärder. Men även för Advokatsamfundet finns det anledning att agera. Vi kommer initialt att genomföra en enkätundersökning och dessutom ta upp frågan inom ramen för den fortlöpande dialog som vi har med advokatbyråerna”.

Advokatkåren sysselsätter nästan 8000 advokater och biträdande jurister. Dessa hade alla, redan innan uppropet, mottagit en anonym enkät, som bland annat innehöll frågor om förekomsten av sexuella trakasserier och negativ särbehandling på grund av kön. Resultatet av denna undersökning och den fördjupade enkät som skickades ut i omedelbar anslutning till uppropet #medvilkenrätt kommer att redovisas i tidskriften Advokaten i januarinumret.

Jag har i anledning av uppropet, inbjudit de femton största advokatbyråerna, med vilka vi har en kontinuerlig diskussion om aktuella yrkesfrågor, till samråd på måndag den 4 december. Den nu uppmärksammade kampanjen är en fråga av stor betydelse för alla inom advokatyrket. Det handlar om att advokatbyrån ska vara en trygg, professionellt och etiskt högtstående arbetsplats, som attraherar och behåller de bästa talangerna inom yrket. Det är en självklarhet att ingen kvinna eller man oavsett arbetsuppgift ska diskrimineras i någon form på sin arbetsplats. Det är ytterst en arbetsmiljöfråga. För att nå framgång krävs ett starkt och gott ledarskap. I det sammanhanget finns skäl att understryka att många advokatbyråer sedan länge arbetar aktivt med denna typ av frågor. Man har genomtänkta system och metoder i syfte att fånga upp trakasserier av olika slag. Men, svaren på vår enkät antyder att det finns ett stort mörkertal som kräver ytterligare åtgärder. Dessa saker och vad Advokatsamfundet kan göra ska vi prata med byråerna om.

Jag har också kallat till ett extra Hildamöte samma eftermiddag den 4 december. Då kommer ett trettiotal av landets kvinnliga chefer inom rättsväsendet, förvaltningen och advokatkåren att diskutera vad vi kan göra inom ramen för den verksamhet som Hilda sedan tolv år bedriver i det uttalade syftet att stärka kvinnor i sin yrkesroll. Under de år som Hilda verkat har vi genomfört omfattande mentorskapsprogram, ett mycket stort antal seminarier om ledarskap, liksom en årlig ledarskapskonferens. Tusentals är de unga kvinnor som medverkat.

Advokatsamfundets huvudstyrelse kommer att behandla frågan vid sitt sammanträde den 8 december.

Det finns skäl att snarast återkomma i denna angelägna fråga.

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized

Gratulationer till Finland 100 år

I år firar Finland 100 år som fritt land. I anledning därav inbjöd Finlands justitieminister Antti Häkkänen till ett endagsseminarium på temat Finland 100 år och rättsstaten. Jag hade förmånen att få medverka i en mycket namnkunnig panel bland annat tillsammans med kommissionären för rättsliga frågor, konsumentfrågor och jämställdhet Věra Jourová, samt Finlands och Estlands justitieministrar, under rubriken Judicial Systems, Rule of Law and Economic Growth. Det är ett angeläget ämne, inte minst i ljuset av den synnerligen allvarliga utveckling, som äger rum inom vissa medlemsländer inom EU. Ungern och Polen utmärker sig. Men de är inte ensamma. Slovakien och andra länder uppvisar också olycksbådande tendenser. Demokratin och rättsstaten är i grunden hotad. Minnet är uppenbarligen mycket kort.

En sak som det rådde enighet om var behovet av att engagera civilsamhället. Jag tror också att det är nödvändigt att inte samtalet om demokrati, parlamentarism och rättsstatliga frågor stannar hos en liten grupp inom rättsväsendet, medier och den politiska världen. Som den svenska regeringsformen stadgar utgår all offentlig makt från folket.

Det räcker dock inte att regeringsformen fastslår denna grundläggande demokratiska princip. Folket måste också känna att de förtroendevalda politiker som representerar folket också för deras talan. Detta kan förefalla självklart. Men, om folket inte vet sitt eget bästa – hur gör man då? Brexit och det amerikanska presidentvalet är två färska och omtumlande exempel på när folkets röst fått allvarliga konsekvenser för demokratin, rättsstaten och mänskliga rättigheter. Populistiska krafter i USA, Storbritannien, Ungern och Polen vädjar framgångsrikt till de missnöjdas skara. Så också i Sverige. När folkets röst ställs mot, vad vissa uppfattar som en elit, hjälper inte sakliga argument. Dessa är sedan länge förlorade. Då uppstår en farlig situation. Då är demokratin i dess äkta form i fara.

Min övertygelse är att alla goda krafter måste samverka för att återvinna demokratin. Vi måste gemensamt få med det civila samhället i den rättsstatliga och konstitutionella diskussionen. Vi som är jurister, journalister eller politiker har ett särskilt ansvar. Vi måste tillsammans informera och utbilda människor i deras rättigheter, som bara den demokratiska rättsstaten kan skydda. Människor måste förstå vad en demokratisk rättsstat är. Vi behöver börja tidigt, redan i skolan.

Det berörde när kommissionären Věra Jourová och Estlands justitieminister Urmas Reinsalu delade med sig av sina personliga erfarenheter från att växa upp i totalitära kommunistregimer. Man önskar att fler får del av deras och andras berättelser.

Publicerat i Uncategorized

Möten med världens advokater

Den gångna veckan har jag, tillsammans med över fyratusen advokater från hela världen, deltagit i International Bar Association’s (IBA) årliga möte, som detta år hölls i Sydney. Det är alltid lika lärorikt och inspirerande att möta kolleger från världens alla hörn. Jag förundras över, att trots att vi alla kommer från mycket skiftande rättskulturer och befinner oss i olika stadier av samhällsutveckling, så är många av frågorna desamma och samsynen påtaglig. Det saknas samband mellan det geografiska avståndet och viljan att förstå och respektera varandras åsikter. Samhörigheten kan vara väl så stark med kolleger i ett utvecklingsland långt borta som med grannlandet. Det är helt andra saker som spelar in.

Bristen på rättskultur, rättsövergrepp och korruption förekommer i såväl utvecklingsländer, som inom EU. I sådana länder har IBA ett särskilt ansvar att värna grundläggande rättsprinciper som advokaters och domares oberoende, ytterst i syftet att skydda den enskildes rättigheter. Hoten mot rättsstaten och hoten mot advokaters och domares oberoende förekommer på många ställen och finns som bekant numera också på mycket nära håll i Europa. Utvecklingen i Ungern, Slovakien och Polen förfärar, för att inte tala om Ryssland. På många håll fängslas och torteras advokater för att de utför sitt arbete.

Årets mottagare av IBAs Human Rights Award var den kurdiske advokaten Ramazan Demir från Turkiet. Styrkan och modet hos denne unge advokat, som höll en gripande och känslosam föreläsning om situationen i Erdogans Turkiet, tjänar som förebild för oss alla som hade förmånen att lyssna på honom. Priset överlämnades av IBAs ordförande, Martin Solc, som är är en affärsadvokat från Tjeckien. Han vet vad det innebär att leva i ett socialistisk, icke demokratiskt samhälle. Han vet skillnaden på rule of law och rule by law. Han förstår vikten av att för allmänheten förklara betydelsen av att värna rättsstaten och de mänskliga värden den ska skydda, innan populistiska och nationalistiska krafterna tar över och det är för sent. Det känns angeläget.

IBA spelar nämligen en stor och viktig roll särskilt i länder med ett dysfunktionellt rättsväsende. Jag är tacksam över att få delta i detta arbete och har glädjen att sedan flera år ingå i styrelsen för IBA Human Rights Institute. Vi är mycket aktiva när det gäller att bidra till uppbyggnaden av rättsväsendet i länder som varit i krig och konflikt och i försvaret av mänskliga rättigheter över hela världen. Detta innefattar allt från rättegångsbevakning, utbildning av domare, åklagare, advokater och allmänhet, tillhandahållande av kunskapsstöd i olika former, produktion av expertrapporter och ett nära samarbete med bland annat FN, OECD, ILAC och andra internationella organisationer. Institutet har till exempel under det senaste året varit verksamt i länder som Burma, Venezuela, Turkiet, Tunisien, Azerbadjan, Tajikistan och Mexico. I dessa länder är advokaters och domares oberoende under stark press.

Under veckan höll en av Storbritanniens kanske mest kända barristers, den vältalige australiensaren Geoffrey Robinson QC, ett insiktsfullt anförande om dagens hot mot domarens oberoende och integritet. En polsk advokatkollega och en australiensisk domare från Högsta domstolen bidrog med intressanta erfarenheter och synpunkter på bland annat utnämningsförfarandet. I jämförelse med många andra västerländska demokratier har Sverige ett effektivt, transparent och professionellt system i Sverige när det gäller utnämningen av ordinarie domare. I tider av populism och fake news, framstår det amerikanska systemet med domare och åklagare som på delstatsnivå väljs genom allmänna val, som extra betänkligt . Och inte bara det. Dessa ska också omväljas av folket. Då gäller det att man följt folkopinionen i sina avgöranden. Annars är risken uppenbar att förordnandet inte förlängs. Det kan man inte med bästa vilja i världen kalla oberoende.

Veckan innehöll många möten och seminarier av allehanda slag. En stort antal
yrkesfrågor diskuterades givetvis, liksom frågor om migration, terrorism och övervakning. Advokatens roll som rättssamhällets vakthund blev tydlig när flyktingfrågan diskuterades vid ett välbesökt seminarium. Australiensiska advokater framförde allvarlig och högst befogad kritik mot sitt eget land för det konventionsstridiga och uppenbart inhumana sätt som Australien behandlar flyktingar och andra. Australien tillämpar nämligen principen att sätta alla, inklusive barn och gravida kvinnor, som inte har giltigt visa i förvar på obestämd tid. Sedan 2012 deporteras de asylsökande till Papua Nya Guinea och Nairu. Den senare ön beskrevs till storlek som mindre än Melbournes flygplats av en av paneldeltagarna. Förhållandena på ön är vedervärdiga och människor dör till följd av att de inte erhåller nödvändig sjukvård. Australien uppges också, i syfte att stoppa flyktingar att ta sig till landet, betala människosmugglarna för att föra dem tillbaka dit de flydde ifrån. Australiens flyktingpolitik har varit effektiv i den meningen att man lyckats förhindra asylsökande att ta sig till Australien, något som premiärministern uppgav sig vara nöjd med. Australien gör sig skyldigt till brott mot mänskligheten och borde enligt flera deltagare ställas till ansvar inför den internationella brottmålsdomstolen i Haag. Jag tycker att kravet på ansvarsutkrävande, också av västerländska så kallade demokratier som inte uppfyller sina folkrättsliga åtaganden, är högst rimligt.

Advokatyrkets framtida utmaningar var förstås ett annat centralt tema. Vad är det som driver förändringen av advokatyrket? Globaliseringen och teknikutvecklingen är självklara parametrar. Men, min övertygelse, som delvis bekräftades av en analys gjord av en spansk professor, är att kvalitet, kunskap, klientstöd och advokatetik är minst lika, om inte starkare påverkansfaktorer än många andra mer exotiska förklaringsmodeller som robotar, betalningsmodeller, Multidisciplinary partnerships eller ekonomiska kriser. Advokatyrket handlar nämligen om förtroende. Klient betyder skyddsling. Detta gäller såväl den klient som ska förhandla ett avtal om köp av ett utländskt företag, som den klient som står åtalad misstänkt för ett brott. Då hjälper inga robotar. Då krävs människor av kött och blod med erfarenhet och kunskap. Detta sagt kommer också advokatyrket i likhet med alla andra samhällsfunktioner att förändras och påverkas, inte minst av teknikutvecklingen.

Slutsatsen efter en vecka på andra sidan jordklotet är att det inte bara är en förmån att möta erfarna och skickliga kolleger från andra länder. Det är nödvändigt i den globaliserade värld som vi lever och verkar i. För egen del ser jag det också som en möjlighet att kunna försäkra mig om att den världsbild jag har är någorlunda verklighetsförankrad. Och, så känns det faktiskt, efter en vecka med världens advokater.

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar