I senaste utgåvan av tidskriften Fokus https://www.fokus.se/kronika/svenska-rattssakerheten-kraver-att-jurister-spelar-dumma/ har Johan Hakelius skrivit en krönika med rubriken ”Svenska rättssäkerheten kräver att jurister spelar dumma”. Hakelius ställer frågan varför Sveriges behov av skärpta lagar är så stor idag? Kanske beror det på svenska juristers bristande självkritik frågar han sig.
Det finns mycket att i sak säga om detta epos, vilket innehåller alla de kännetecken som brukar känneteckna de minde upplysta, de som hyllar populismen och andra Trumpistiska idéer.
Budskapet i Hakelius text är att Sverige har för stränga beviskrav. Han förefaller bejaka ett system där åklagaren inte ska ha till uppgift att styrka åtalet, åtminstone inte fullt ut Hakelius är inte jurist, och det märks. Men, Hakelius borde vara bekant med Sveriges grundlag, som föreskriver att all makt utgår från folket och att den utövas under lagarna. Domare och lagstiftare har att tillämpa svensk lag. Sverige är från alla utgångspunkter och i alla undersökningar ansett som en av världens främsta demokratier. Det är vi med utgångspunkt i vårt rättsväsende, vår brist på korruption och vårt engagemang för mänskliga rättigheter. I detta ligger att vi värnar rättsstatliga principer som bl a rätten till en rättvis rättegång. I dessa principer ligger att ingen skall dömas i ett brottmål med mindre övertygande bevisning föreligger. Denna princip gäller i hela den rättsligt civiliserade världen. Att tumma på den principen vore ytterst allvarligt för ett samhälle som anser sig vilja leva upp till de krav som sedan lång tid ställs på en rättsstat. Denna regel innebär bl.a. att skyldiga ibland frias. På rättsstatens altare har man ansett att detta är ett offer man får göra för att undvika ett värre ont – att en oskyldig döms till ansvar.
Svenska domare har lång utbildning, hög integritet och god förmåga att bedöma bevisning. För att kunna göra detta i ett brottmål krävs att man har bevistat rättegången. Det räcker inte med att tycka till från den bekväma fåtöljen. Att såsom Hakelius på ytterst lösa grunder gör ifrågasätta domstolarnas förmåga i detta avseende är rätt pretentiöst. Och vill man likväl göra detta bör man nog bekväma sig att åtminstone försöka formulera den alternativa principen. Från detta avstår Hakelius. Det är klokt. Men det gör hans bevisteoretiska försök rätt lättviktigt. Och förskräckande Trumpistiskt. Förvånande för att komma från en intellektuell.
Min tro och förhoppning är dock att även vår nya justitieminister kommer att upprätthålla rättsstatens principer.
Anne Ramberg 