Den blivande statsministern presenterade en ”Överenskommelse för Sverige”. Det är en rubrik som förpliktigar. Sverige har, som välfärdsstat, under lång tid varit en förebild för demokrati och mänskliga rättigheter. Vi har en av världens mest generösa tryckfrihets- och yttrandefrihetslagstiftning. Vi har haft en human kriminalvård, starkt stöd för brottsoffer och en sjunkande brottsstatistik. Vi har varit föregångare att lämna internationellt bistånd. Sverige har därigenom vunnit respekt och legitimitet hos såväl dess invånare som i omvärlden.
Den överenskommelse som nu ingåtts mellan SD, M, KD och Liberalerna lämnar i detta hänseende många frågetecken. Den handlar inledningsvis om sex centrala områden som hälso- och sjukvård, klimat-och energi, kriminalitet, migration och integration, skolan, tillväxt och hushållsekonomi. Därtill vissa ordningsregler som förbjuder att något av samarbetspartierna samverkar med andra partier i riksdagen. En bestämmelse som från demokratiska utgångspunkter kan ifrågasättas.
Minnet är ibland kort. Kritiken mot Decemberöverenskommelsen och Januariöverenskommelsen var högljudd.
Man kan givetvis ha olika legitima synpunkter i sak, i inriktning och i detaljer på de olika förslagen. När det till exempel gäller skolan innehåller överenskommelsen en del goda tankar.
För egen del finner jag det dock ytterst sorgligt att överenskommelsen gällande kriminalitet, migration och integration är helt främmande för en human, demokratisk rättsstats krav på rättssäkerhet och integritet. Det kommer sannolikt att visa sig när Lagrådet ska yttra sig över dessa anmärkningsvärt långtgående förslag.
Jag beklagar också frånvaron av tillbörlig respekt för klimatkrisen och avsaknaden av rimligt verkningsfulla åtgärder för förbättrad integration.
En central fråga är om det är förenligt med de demokratiska principer som ligger till grund för vår regeringsform att Sverigedemokraterna tilldelas den stora makt, utan formellt ansvar, som överenskommelsen med M, KD och Liberalerna vittnar om. SD:s inflytande med politiska tjänstemän i regeringskansliet är anmärkningsvärt. Lite egenartat är att det i överenskommelsen ingår att utvidga tjänstemannaansvaret, samtidigt som det politiska ansvaret på detta sätt kan åsidosättas.
Man bör inte i första hand gratulera Jimmy Åkesson. Man bör istället ställa frågan hur det möjligt att M, KD och framförallt Liberalerna kunnat låna sig till detta? Är det så att den politiska integriteten får offras på maktens altare? Jag vet inte, men misstänker att drömmen om symbolisk makt kan påverka den bäste. När den reella makten överlåtits till SD förefaller ekvationen dock mer svårförståelig.
Anne Ramberg 