En diskussion har på goda grunder uppkommit rörande polisens beslut att ge provokatören, extremisten och advokaten Rasmus Paludan tillstånd att på flera platser i Väst-Sverige hålla allmänna sammankomster med det uppgivna syftet att bränna koranen.
Varför har då polisen lämnat tillstånd till denna fåntratt till extremist att provocera med sitt budskap?
Regeringsformen ger gentemot det allmänna, var och en rätt att demonstrera på allmän plats, alldeles oavsett vilka åsikter demonstranterna må hysa. Det betyder att också extremister och tokstollar omfattas av denna rättighet. Begränsningar kan i princip endast göras om det föreligger hot om ordningsstörningar eller av trafikhänsyn. Tillståndsprövningen får inte vara beroende av omgivningens gillande. I realiteten måste polisen identifiera att det föreligger en konkret fara för brottsliga handlingar för att kunna förvägra tillstånd. Europakonventionen kräver vidare att rättighetsinskränkningen är nödvändig och att den är proportionerlig. Högsta domstolen har i ett antal avgöranden rörande hets mot folkgrupp också fastslagit detta. Högsta domstolen fastslog att vid bedömningen om en gärning utgör hets mot folkgrupp ska hänsyn tas till det innehåll som ett yttrande förmedlar, syftet med yttrandet, till vem det riktar sig, i vilket sammanhang det spridits och i vilken egenskap någon spritt yttrandet. Noteras kan dock att i tre av målen har ledamöterna inte varit eniga. Något som illustrerar komplexiteten i frågan om rättighetsskyddet.
Den fria opinionsbildningen är en grundval i en demokratisk rättsstat. Den förutsätter bland andra yttrandefrihet, mötesfrihet och demonstrationsfrihet. Dessa rättigheter är emellertid inte obegränsade. Det finns gränser för hur långt de sträcker sig. Men, beivrandet av överträdelser äger rum först när en eventuellt brott ägt rum. Någon förhandsgranskning av innehållet i yttrandet eller budskapet äger inte rum inför tillståndsgivning vid demonstrationer, lika litet som vid utgivande av tryckta skrifter och böcker.
Polisen ska tillämpa lag och ingenting annat. Polisen får enligt nuvarande lagstiftning inte vid sin prövning lägga något annat till grund än de omständigheter som framgår av lag. I detta fall hänsynen till upprätthållandet av ordning och säkerhet samt trafikhänsyn. Dessa rekvisit ligger också till grund för bedömningen om tid och plats för den ifrågavarande demonstrationen. Även om polisen har långtgående befogenheter, att uppställa villkor och anvisa alternativ plats, får polisen inte till grund för sitt beslut lägga vilka åsikter demonstranterna må representera. Det är för övrigt en upplysning som man inte är skyldig att redovisa som sökande av demonstrationstillstånd.
Det var fram till 1970 straffbart att genom ord eller handling kränka vad som för vissa uppfattades som heligt. Detta skydd av religionsfriheten fick då vika för skyddet av yttrande-och tryckfriheten.
Flera har ifrågasatt varför polisen inte med stöd av Paludans historik av upplopp i samband med hans koraner-nsningar har stoppat hans begäran och avvisat hans önskemål att hålla allmän sammankomst. Det är en högst relevant fråga. Polisen har hävdat att man har vidtagit de åtgärder som är motiverade för att kunna upprätthålla ordning och säkerhet. Jag saknar kunskap och grund för att påstå att den bedömningen inte skulle vara korrekt. Jag hoppas att den är det.
Det demokratiska skyddet för individens rättigheter, däribland yttrandefrihet, mötesfrihet och demonstrationsrätten gäller mot det allmänna. Att inskränka detta utöver vad som gäller idag är förenat med stora problem. Dessa rättigheter är till för att skydda också obekväma åsikter och till och med även odemokratiska åsikter. Alla ska också ha rätt att ge uttryck för sådana, så länge de inte inskränker annans skyddade rättighet eller utgör brott, t ex hets mot folkgrupp. Paludans koranbränningar uppfyller sannolikt inte ensamt kraven härför. Det är en god ordning. Eller i vart den minst dåliga. Alternativen är sämre.
I det civila samhället ska vi dock inte acceptera rasister och extremister. Där ska vi istället med kraft resa oss upp och unisont stödja och skydda de grupper som utsätts för Paludans och andra odemokratiska krafters provokationer. Och därtill ska vi tydligt reagera så fort någon vid middagsbordet, på kontoret eller i andra sammanhang, ger uttryck för den inhumana och intoleranta människosyn som kommit att breda ut sig i samhället. Vi kan inte överlåta på de utsatta, i detta fall muslimer, att ensamma försvara våra demokratiska värden. Det betyder att vi alla har en skyldighet att reagera när vi hör kommentarer som normaliserar en diskriminerande eller rasistisk människosyn, även när det kan kännas obekvämt och särskilt då.
Anne Ramberg 