Om regeringens lagrådsremiss Covid-19-lag

Regeringen har idag skickat en lagrådsremiss med förslag till lagstiftning innefattande särskilda begränsningar för att sprida Covid-19. Den överensstämmer i allt väsentligt med en promemoria som remitterats till ett stort antal remissinstanser under december månad.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ska med stöd av lagen kunna vidta olika åtgärder för att motverka trängsel eller på annat sätt förhindra smittspridning. Om det är nödvändigt ska begränsningar som innefattar betydande inskränkningar i våra grundlagsskyddade och av Europakonventionen skyddade rättigheter kunna vidtagas. Sådana beslut ska underställas riksdagens prövning inom två veckor (en förbättring i förhållande till promemorian som föreslog 30 dagar) från datum för beslutet. Endast vissa beslut av länsstyrelsen respektive polismyndigheten ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd ska krävas i Kammarrätt. Lagstiftningen ska träda ikraft redan den 10 januari 2021 och upphöra att gälla vid utgången av september 2021.

Frågan om regeringen ska ges en utökad makt vid nödsituationer har diskturats i olika sammanhang. Grundlagsutredningen (SOU2008:125) föreslog med hänvisning till SOU 2008:61 att en särskild reglering skulle införas som innebar att regeringen vid nödsituationer under vissa förutsättningar får meddela föreskrifter som enligt grundlag ska meddelas av riksdagen. Bakgrunden var att även om regeringsformen innehåller relativt omfattande möjligheter till delegation av normgivningsmakt inom det offentligrättsliga området bedömdes delegationsreglerna inte vara tillräckliga för att hantera behovet av snabb normgivning i nödsituationer. En väsentlig brist som uppmärksammades var delegationsbestämmelsernas inom det civilrättsliga området. I en nödsituation kan behov uppkomma att meddela föreskrifter med kort varsel som t ex rör kommunikation och finansiella marknader. Förslaget gick ut på att ge regeringen ett generellt bemyndigande, med vissa undantag, att meddela förskrifter som enligt grundlag ska meddelas av riksdagen. I förslaget skulle en sådan av regeringen utfärdad föreskrift upphöra att gälla senast tolv dagar efter utfärdandet. Föreskriften skulle så snart som möjligt efter utfärdandet underställas riksdagen för prövning. Om riksdagen godtog dem skulle de utfärdas genom lag. Grundlagsutredningens förslag kom inte att genomföras. Det ansågs inte föreligga något behov. Verkligheten har genom Covid 19 visat på behovet av en enhetlig och adekvat reglering av delegering av normgivningskompetensen.

Detta ledde i våras till att ett tillfälligt bemyndigande i smittskyddslagen infördes. Detta förslag kritiserades av en rad remissinstanser och av Lagrådet i yttrande 6 april 2020. Bemyndigandet förlängdes inte och upphörde att gälla 30 juni 2020. 

Grundlagen och Europakonventionen är till för att skydda den demokratiska rättsstatens principer och grundläggande rättigheter. Detta gäller alldeles särskilt i tider av oro och kris. Det är inte, som vissa aningslöst synes förespråka, att dessa kan åsidosättas bara för att det råder en pandemi. Det är precis tvärtom. Något som tydligt framgår av Lagrådets yttrande från i våras. 

I sak kan invändningar riktas mot förslaget när det gäller beredningen, lagens giltighetstid, tillämpningsområdet, omfatttningen av föreskrifter och beslut, proportionalitetsbedömningen, underställning till riksdagen, överklagande m.m. Jag föreslår läsning av JO s yttrande som på ett pedagogiskt sätt adresserar de svåra problem som är förenade med denna typ av reglering. Att överlämna åt regeringen att fatta mycket långtgående beslut som annars skulle fattas av riksdagen kräver noggrann analys. 

Risken för missbruk måste motverkas genom begränsad giltighetstid och att föreskrifterna underställs riksdagen så fort som möjligt. Det var därför klokt av regeringen att i ljuset av remisskritiken förkorta tiden för underställande till två veckor. Jag skulle dock ha föredragit att det stod snarast och senast inom två veckor.  Till detta kommer att det återstår att ha en kortare giltighetstid än vad som föreslagits, även om giltighetstiden förkortats. Om behov skulle föreligga finns alternativet att istället förlänga giltighetstiden.