Varför denna brist på saklighet?

I tider av kriser är det naturligt att människors känner oro och rädsla inför vad som med rätta uppfattas som skrämmande. Detta gäller kanske särskilt när krisen inte var förutsebar. I vart fall inte precis nu. Och när den uppträder i form av ett helt nytt virus. Vi vet ju egentligen, om man får tro forskarna, fortfarande jämförelsevis litet om dess orsak, egenskaper och följder.

Efter en kortare tids borgfred mellan de politiska partierna framträder nu skilda partier i olika försök att visa sig på styva linan. Pandemin har obegripligt nog kommit att bli något av en vänster-höger fråga. I denna miljö har medierna fått en alldeles särskild roll. Man driver inte sällan närmast alarmistiska konspirationsteorier med stor emfas. Man blir närmast aktivist i sin övertygelse. Alla halmstrån som kan användas och tala till förmån för tesen att den valda vägen är fel åberopas. Igår hånades utrikesministern för sin ”enkla engelska”. Exemplen är många.

När sociala medier fylls av fake news, oreflekterade alarmistiska påståenden och hatpropaganda, när partiledare anklagar regeringen för att med berått mod ha låtit äldre dö och att till och med ha iscensatt en massaker, samt näst intill varje presskonferens med Folkhälsomyndigheten eller regeringen går ut på att sätta dit den som blir intervjuad, finns skäl att stanna upp och fundera.

Ingen har ännu svaret på de många frågor som pandemin föranleder. Alla forskare har inte heller samsyn i frågan om hur viruset bäst bekämpas eller vilka åtgärder som borde ha vidtagits. Sannolikt hade vissa saker kunnat göras annorlunda. Det kommer att visa sig. För egen del saknar jag erforderliga kunskaper för att kunna ha någon välgrundad åsikt i frågan. Men, en sak borde alla kunna vara överens om. Folkhälsomyndigheten och dess tjänstemän är hårt arbetande människor som, mot bakgrund av forskning och beprövad erfarenhet, gör vad de tror vid var tid är rätt. De förtjänar vår respekt. Att regeringen väljer att lyssna på expertmyndigheten är inte bara klokt. Det är en naturlig följd av Sveriges förvaltningsrättsliga tradition, som har gagnat oss väl.

Rädslan är nämligen en dålig rådgivare.