Gangsterromantik styr inte försvarsadvokater

Senioråklagare Lisa dos Santos har i en debattartikel i Aftonbladet idag den 28 oktober gått till hårt angrepp på försvarsadvokater. Jag är övertygad om att Advokatsamfundet och advokater som är försvarare kraftfullt kommer att bemöta detta. Men, efter att under många år, i min tidigare egenskap av generalsekreterare för Advokatsamfundet, ha engagerat mig i frågan om försvararrollen vill jag här för egen del lämna några personliga kommentarer.

 Skribenten blandar och ger friskt i artikeln. Den inleds med uppgiften att staten betalade ut 1,5 miljarder till försvarare under 2018 och att denna siffra ökat med en halv miljard under en tioårsperiod. Den uppgiften är möjligen korrekt. Bakgrunden till kostnadsökningen för polis, åklagare försvarare och domstolar är väsentligen de många och mycket stora brottmål med ett stort antal tilltalade, som ägt rum på senare år. Advokaternas ersättningar kontrolleras som bekant minutiöst av domstolarna och Justitiekanslern.

Sedan beskriver åklagaren de gängkriminellas försvarare som ”attribut”, en handfull män som ”lyckats knyta stora delar av nätverksbrottsligheten till sig. Inte sällan står en försvarare för ett och samma gäng.” Långa utredningar och efterföljande åtal som ogillats i kombination med svindlande hög försvararnota är enligt åklagaren en jackpot ur ett försvararperspektiv. Det är, försiktigt uttryckt, ett tendentiöst påstående om alla de advokater som utför ett försvararuppdrag. I det ligger att lojalt företräda sin klient. Alla, också den mest förhärdade brottsling har rätt till ett försvar. Det är just det som kännetecknar en rättsstat.

När det gäller advokaternas marknadsföring glider, påstås det, etiken ”allt längre från arenan”. Särskilt på sociala medier. Med tanke på hur mycket pengar det finns att tjäna har det enligt åklagaren blivit värt för försvararna att vara lite extra till lags. Försvararbranschens manliga advokater påstås därtill raljera över kvinnor och manliga försvarare påstås inte vara intresserade av sexualmål och relationsvåld. Åklagaren vänder sig vidare mot advokaternas jargong och att de ägnar sig åt ”fokusförskjutning” i syfte att förlänga processen. Allt för att ytterst tjäna pengar, får man förstå. Artikeln avslutas med frågan ”Predikar försvararbranschen så mycket om allas rätt till bästa möjliga försvar, att den blivit blind för sin egen kursändring?”

Om detta är en hel del att säga.

Om man, som  de flesta advokater eftersträvar, vill värna advokatrollens integritet och respekt, finns emellertid skäl att reagera mot vissa alltför entreprenöriella avarter. Här delar jag åklagarens kritik. Det finns exempel som jag personligen tar starkt avstånd ifrån. Advokater ska uppträda på ett sätt så att förtroendet för advokatyrket upprätthålls.  

Av Sveriges cirka sextusen advokater uppger sig trettiofem procent vara huvudsakligen sysselsatta med brottmål. Till en början tycker jag att det är olyckligt att en statens rättstjänare i generella termer beskriver en stor grupp advokater såsom varande påfallande oetiska. Jag skulle trots enskilda åklagares i vissa hänseenden allvarliga tillkortakommanden inte ens överväga att ifrågasätta åklagarkollektivets integritet och etik. Jag håller den högt.

Om åklagaren hade begränsat sin ilska till den handfull personer som hon inledningsvis talar om hade framställningen varit sakligare. Om åklagaren därtill hade uppmärksammat läsaren på de ärenden i vilka Advokatsamfundets disciplinnämnd fällt advokater för olämpligt uppträdande på sociala medier hade det likaså varit bra för förståelsen. Den disciplinära övervakningen av advokater fungerar väl. När det så gäller regelverket för advokaters reklam är det i första hand reglerat av marknadsföringslagen, som gäller alla. Begränsningar i möjlighet att ingripa följer också av grundlagsskydd.

Sverige har under lång tid i jämförelse med flertalet Europeiska länder, Finland undantaget, haft en mycket liberal hållning till advokaternas möjligheter att göra reklam. I många länder har det varit strängeligen förbjudet att alls ägna sig åt  reklam. EU, vars huvudsakliga mål är att öppna upp marknader och öka konkurrensen, har dock ställt krav på uppluckring av den typen av hinder. Sverige har tillsammans med Finland ansetts vara bäst i klassen, när det gäller frånvaron av monopol och andra konkurrensbegränsade regler som förbud mot reklam och annan marknadsföring.

Tidigare ansågs det inte förenligt med god advokatsed att ens utge sig för att vara specialist eller särskilt skicklig inom ett visst område. Var man advokat skulle man i princip kunna allt. Detta är idag inte en realistisk förväntan. För detta är regelverken alltför komplicerade. Specialisering måste till. Upplysning om detta är till gagn för klienten. Det ansågs förr inte heller fint, att likt vilken bilhandlare som helst, nedlåta sig till att försöka skaffa nya klienter på annat sätt än genom rekommendationer och i bästa fall kontakter. Det är en i och för sig tilltalande, om än något otidsenlig tanke.

Advokater får inte utge sig för att vara experter eller kunniga på områden som de inte behärskar. Inte heller får advokater åta sig uppdrag inom ämnesområden som de inte har kunskap i eller relevant erfarenhet för. 

Att advokater idag måste kunna göra reklam och bedriva marknadsföring är självklart. Många gör det också, på ett för advokatbranschen ibland annorlunda, men inte desto mindre uppfinningsrikt och effektivt sätt. Det är bra och värt att uppmuntra. Formerna för reklam och marknadsföring skiljer sig väsentligt åt mellan advokatbyråerna. Målgrupperna skiftar och därmed också inriktningen av reklamen och marknadsföringen. Detta sagt finns det mycket som förenar. Advokatyrkets kärnvärden är desamma. Advokater bedriver näringsverksamhet och måste själva ytterst ansvara för ackvisition av klienter allt inom marknadsföringslagens ramar.

Advokatens främsta plikt är att vara lojal mot sin klient. Detta innebär dock inte att vara megafon åt klienten.  Advokaten bör inte vara något bättre betalt skrivbiträde. En advokat bör avstå från att i media söka profitera på sina klientuppdrag. Och det är  absolut inte tillåtet att opåkallat misstänkliggöra eller driva saker mot enskilda.  Att mot bättre vetande polisanmäla personer och därefter i media hänvisa till polisanmälan är inte en självklar metod för att uppfylla lojalitetskravet mot klienten. Sådant bör inte förekomma. 

Det finns många advokater som på ett mycket förtjänstfullt sätt uppträder i media  och där informerar om juridiska frågor i allmänhet, skriver böcker och bidrar till ökad kunskap i rättspolitiska frågor. Det är också  många advokater som i försvaret av sin klient sakligt redovisar dennes ståndpunkt i media. Inte sällan är det nödvändigt. Men, ibland handlar det inte om klientens bästa, utan mer om en egen stund i strålkastarljuset. Det är då som advokatens integritet och respekten för advokatrollen riskerar att komma på skam. Klient betyder skyddsling. Sådana är i allmänhet i olika grad utsatta. Advokater ska därför inte använda sina skyddsobjekt i reklamsyfte. 

Åklagarens uppdrag innefattar krav på objektivitet och saklighet. Alla lever inte upp till det. Vissa uppvisar stora brister. Men, detta till trots ifrågasätter jag inte alla integra och professionella åklagare.