När saklighet och fakta sätts på undantag

En vildvuxen och aggressiv debatt har präglat den rättspolitiska samtalet i sommar. Den har handlat om strängare minimistraff för våldtäkt. Den har handlat om bevekelsegrunderna för att vägra en ung kvinna plats på en buss. Och den har handlat om busschauffören som under sin stadgade rast bad en bön. Oproportionerligt stort utrymme har ägnats åt ett gatuslagsmål med en rappare och en person som ofredade honom och hans sällskap. Dessa inslag handlar förvisso om olika frågor, men de har en sak gemensamt. De engagerar populister och de bekräftar det dystra förhållande att fakta inte verkar spela någon överdrivet viktig roll för den upphetsade diskussionen.

Den mediala diskussionen får extra uppmärksamhet när tongivande riksdagsmän och andra med stora följarskaror med populistiska anslag agerar på sociala medier. Om detta skrev Dagens nyheter ledare häromdagen i anledning av en utmärkt artikel i New York Times om hur mörka krafter försöker splittra det demokratiska Sverige.

När islam pekas ut som en ideologi som är farlig i det offentliga rummet och när enskilda hånas för sin religion finns det skäl att bli djupt bekymrad. Intoleransen och den hatfyllda retoriken håller på att bli normaliserad i den meningen att såväl riksdagsledamöter som normalt sansade personer blir en del av det förakt som sprids på nätet. Antingen genom att de inte kritiskt granskar de vilda spekulationerna eller att de av feghet eller, lika illa, av likgiltighet väljer att titta bort. Än värre är det förstås när politiker söker vinna partipolitiska poänger med en dubiöst förenklade budskap. Av typen krav på hårdare straff. Ty sådant anses visa på handlingskraft.

Den kriminalpolitiska debatten har kommit att användas som slagträ i en partipolitisk kontext. Kriminalpolitiken var tidigare föremål för en betydande samsyn. Idag utnyttjas den i smala partipolitiska syften. Den göds av undergångsteorier som bekräftar de inte sällan förekommande överdrifter och vanföreställningar som sprids på sociala medier och i andra sammanhang. Statistik används ofta på ett medvetet missvisande sätt. Det är en utveckling som riskerar att försvåra ett adekvat och effektivt bemötande av de allvarliga problem som finns i samhället med bland annat grov organiserad brottslighet. Straff som döms ut ska stå i proportion till den brottsliga gärningens allvar och lika allvarliga brott ska behandlas lika. Bedömningen av gärningens allvarlighetsgrad skall ske individuellt. Det finns trots allt grader i helvetet. Det bör i en rättsstat inte genomföras straffskärpningar, om inte starka skäl talar för ett behov av sådana åtgärder för att minska brottslighet och för öka människors trygghet. Straffrättsliga sanktioner är, som väl känt, ofta ineffektiva för att förhindra brott. Straffets avskräckande verkan kan starkt ifrågasättas. USA, som har en av världens största fängelsepopulationer per capita är ett exempel på detta.

Även de oproportionerligt många och omfattande publiceringarna ifråga om ett gatuslagsmål i Stockholm uppvisade inslag där det rådde hård konkurrens om vem som skulle ta priset ifråga om osaklighet innefattande vilda spekulationer om rasism och nedsättande jämte irrelevanta kommentarer om allt från åklagarens klädsel till offrets bakgrund. Det är olyckligt när känslorna tillåts ta överhanden. Det kan leda till att en oinformerad och faktaresistent publik felaktigt bibringas uppfattningen att det råder allvarliga problem inom rättsväsendet. I själva verket har rättsväsendet såvitt jag kan bedöma i Rapparmålet agerat precis så som polis, åklagare och domstolar ska göra. De har enligt vedertagna principer tillämpat lag, prövat bevisning och utdömt påföljd. Dagens dom bekräftar detta.

När något trendar på sociala medier finns det skäl att vara på sin vakt. Ofta har då det ändamålsenliga och civiliserade samtalet upphört. De debattörer som tar tillfället i akt att medvetet och i oförsvarligt högt tonläge misstolka det som sägs, sprida falska, hotfulla och hatiska meddelanden skadar ett civiliserat rättspolitiskt samtal. Detta reser för många frågor om meningen med att delta i den offentliga debatten, vilket i sin tur riskerar att leda till självcensur och en begränsad demokratisk debatt. Kvar blir de mest högljudda och deras trollsvans av missnöjda. Det vore olyckligt. För egen del ser jag fram emot att fortsätta att delta i det civiliserade offentliga samtalet.