För för lite mer än 250 år sedan föddes Tryckfrihetsförordningen. Det finns goda skäl att vara stolt över denna. Yttrande – och tryckfriheten är enligt min mening nämligen den viktigaste förutsättningen för värnet av en demokratisk rättsstat. Utan en vidsträckt yttrande- och tryckfrihet kan det öppna samtalet och meningsutbytet inte fungera. Åsiktsfriheten och religionsfriheten kan inte upprätthållas. Transparensen urholkas. Populismen och korruptionen firar triumfer. Det leder till att demokratin undermineras. I tider av fake news, ett krympande civilsamhälle och ökad nationalism är oberoende och seriös journalistik en oumbärlig komponent. Den utgör en nödvändig och effektiv kontrollmakt vid sidan av institutioner som JO, JK, KU och domstolarna. Men, inte bara det. God journalistik fyller en angelägen uppgift som informations- och kulturbärare.
Det finns många exempel under senare år, där journalister varit instrumentala i att gräva fram information som fått nödvändiga och allvarliga konsekvenser för politiker, fackpampar och näringslivsföreträdare. Många har missbrukat sin makt eller i vart fall det förtroende som makten vilar på. Journalistens betydelse i synliggörandet av maktmissbruk och i avslöjandet av sprickor i den rättsstatliga fernissan kan inte överskattas.
Förutsättningen att professionellt verka som journalist har på många håll allvarligt beskurits. Det fria ordet tystas. Också i vår närhet. Det kan vara bra att komma ihåg att det även i vårt land finns politiska krafter som ser journalister som ett hot. Jimmi Åkesson vill stänga P3 och Ebba Busch Thor talar om statstelevisionen och statsradion i en retorik som för mitt personliga vidkommande inger oro.
I samband med firandet av 100 årsjubileet av Advokatsamfundets bildande instiftades 1987 ett journalistpris. Syftet var att uppmärksamma betydelsen av journalisters centrala roll i rättssamhället.
Priset utdelas årligen till en journalist som på ett sakligt, engagerande och skickligt sätt behandlat förhållanden inom rättsväsendets och rättssäkerhetens område.
Årets pristagare är en mycket framstående journalist och författare, verksam på Dagens Nyheter – Niklas Orrenius. Han behöver egentligen inte någon presentation. Han är en av vår tids megastjärnor inom journalistiken. Han har också fått en rad välförtjänta utmärkelser.
Han har under en lång rad av år gjort ett fantastiskt arbete inom den det rättspolitiska området. Han har avslöjat Skånepolisens Romregister. Han har skrivit flera böcker om extremism, rasism och nationalism, senast Skotten i Köpenhamn som handlar om islamistisk extremism och antimuslimska hatgrupper. Han berättar sakligt och engagerat om de stora samhällsfrågorna. I närtid har han skildrat mardrömslägren i Syrien och Irak.
Priskommitténs motivering för valet av Niklas Orrenius lyder: Niklas Orrenius får priset ”för sin förmåga att uthålligt och med både känslomässig närvaro och saklig distans återge fasansfulla situationer och berättelser, såsom intervjun med kvinnorna inifrån ISIS-lägret”.
Vi borde alla vara tacksamma för att Dagens Nyheter och Peter Wolodarsky så målmedvetet satsar på journalistik av hög kvalitet.
Anne Ramberg 