EBM trampar fel igen

Ekobrottsmyndigheten inledde året med att upprätta en allmän handling benämnd ”Om ersättning till försvarare i samband med rättegång” med underrubriken ”Aktuella rättsfrågor”, ARF 2019:1. Det är en verklighetsfrämmande och skrämmande läsning. Dokumentet uppges syfta till att ge åklagare stöd för bedömningen av om yrkad ersättning från försvarare i de större ekomålen är skälig, samt vad som kan göras i ekonomiskt avseende för att motverka oönskat beteende från försvarare i samband med förundersökning och rättegång!
I EBMs dokument upplyses bland annat: ” Det händer dessutom emellanåt att försvarare agerar på ett sådant sätt att processen försvåras”. Som exempel anförs att inställningen till åtalet lämnas i ett sent skede eller att ny bevisning åberopas i ett sent skede. Det kan, enligt EBM, också handla om att försvararen obstruerar. Men, detta behöver enligt myndigheten inte betyda att advokaten agerar avsiktligt i syfte att förhindra eller försvåra rättegången. Det är till och med så att EBM i vissa fall kan ha full förståelse för att vissa åtgärder kommer sent. Men, det saknar, såvitt man kan förstå, betydelse också det. Det räcker enligt dokumentet med att det inverkar menligt på lagföringen. Det är nämligen ”angeläget att kunna motverka icke önskvärda processuella hanteringar från försvarare. ”
Rätten till ett försvar är garanterad i lag och i en rad internationella konventioner. En försvarare skall med nit och omsorg tillvarata den misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning. Försvararen har en aktivitetsplikt. En advokat ska i sin iaktta god advokatsed. I vägledande regler om god advokatsed föreskrivs att advokatens främsta plikt är att, inom ramen för vad lag och god advokatsed bjuder, efter bästa förmåga tillvarata klientens intressen. Detta förefaller inte vara bekant för EBM.
I uppdraget som försvarare ingår att förbereda försvaret tillsammans med klienten. Försvararen ska då se till att allt som talar till klientens förmån kommer fram. Försvararen ska vara en garant för att den tilltalade får en rättvis rättegång. Försvararens ansvar omfattar bl.a. att granska om bevisningen är tillräcklig för att åtal ska kunna väckas och bifallas. Det är således försvararens skyldighet att kritiskt granska utredningen. Detta kan exempelvis innefatta att försvararen pekar på brister i utredningen, anvisar alternativa hypoteser och angriper åklagarens bevisning. Det kan även innebära att försvararen själv måste företa utredning. Ekobrottsmyndigheten verkar dock inte vilja känna till att det är åklagaren som har bevisbördan och att åklagaren har en objektivitetsplikt.
Försvararens granskning kan, som nyss nämnts, få till följd att omständigheter framkommer, som medför att utredningen måste kompletteras. Detta är i sig inget konstigt. Utredningsbrister kan i komplicerade och svårbedömda mål vara mycket väl dolda. Oftast fordras att ett betydande arbete läggs ned av försvararen för att sådana brister ska kunna identifieras, inte minst gäller detta i stora och omfattande mål. Vid det förtroliga samtalet mellan klienten och försvararen kan utredningsbrister uppdagas och lyftas fram. Genom att föra fram och belysa den misstänktes invändningar tillvaratar advokaten klientens rätt. Detsamma gäller vid försvararens bevisanskaffning. Vidare har försvararen ett ansvar för att argumentera i påföljdsfrågan. Den övergripande plikten för försvararen är således att inom ramen för vad lag och god advokatsed anger, låta sig vägledas av klientintresset och att stå fri från andra intressen.
EBM förefaller inte vara bekant med denna i lag fastlagda syn och har istället kommit på lösningar mot advokater som fullgör sin plikt som försvarare. Ett effektivt sätt för åklagaren att angripa en försvarare som agerat på ett sätt så att rättegången fördröjs är enligt myndigheten att hävda försumlighet vid utövandet av försvararuppdraget. Och detta torde gälla, såvitt kan utläsas av texten, även när det funnits fog för försvararen att vidta viss åtgärd. Fördelen med detta är enligt myndigheten att det kan leda till avdrag på ersättningen från staten och dessutom ersättningsskyldigheten. Hotet att bli ”stämplad” ska uttryckligen påverka försvararens arvodesyrkande.
EBM har även ideér rörande förhandlingstiden och den tilltalades roll i brottsligheten som grund för bedömning av skäligheten av yrkat arvode. I dokumentet fastställs i detta sammanhang att ”En allmän uppfattning hos försvarare torde vara att ”flera sidor ger mer pengar””.
EBM lanserar också en för några av oss ny teori. För att vara berättigad till förhöjt timarvode måste enligt myndigheten hänsyn tas till om det finns kostnadsbesparande inslag. Det är en tolkning som torde vara en nyhet för de flesta, inklusive lagstiftaren. Enligt 21 kap. 10 § andra stycket RB får timersättningen avvika från timkostnadsnormen, om den skicklighet och den omsorg som uppdraget utförts med eller andra omständigheter av betydelse ger anledning till det.
När man läser vidare i EBMs promemoria kan man förvånas av andra överväganden av det mer ovanliga slaget. Åtgärder som att gå igenom slasken, kontakta vittnen, vidta egna utredningsåtgärder eller besöka klienten på häktet, när det inte är fråga om förhörssituationer, ska särskilt motiveras i det enskilda fallet och inte som huvudregel vara ersättningsgrundande.
Det finns skäl att upplysa om att advokaten har en lagstadgad tystnadsplikt. Försvarare kan aldrig tvingas att vittna. Ifall denna grundläggande princip skulle kunna åsidosättas genom föreskrifter eller genom krav från EBM på innehållet i advokats arvodes- och kostnadsräkning, skulle det strida mot övergripande rättsstatliga principer som dessa kommer till uttryck i rättegångsbalken och Vägledande regler om god advokatsed. Det som framkommer vid det förtroliga samtalet mellan en försvarare och en klient omfattas alltid av advokatens tystnadsplikt. Detta påverkar inte sällan möjligheten för advokaten att i sin kostnadsräkning på ett detaljerat sätt redovisa olika omständigheter. Vissa av de åtgärder som en försvarare haft i uppdrag av klienten att vidta är inte heller möjliga för försvararen att redovisa. Så kan exempelvis vara fallet om åtgärderna inte givit det resultat som klienten hoppats på. Detta medför att prövningen av advokaters ersättningsanspråk måste präglas av generositet och att vissa avsteg från sedvanlig motivering av vidtagna åtgärder ibland måste vara möjliga att godta.
En offentlig försvarare har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för det arbete, den tidsspillan och de utlägg som uppdraget krävt. Ersättningen för arbete ska bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till målets art och omfattning och med tillämpning av en timkostnadsnorm. Vad som måste anses starkt betänkligt ur rättsäkerhetssynpunkt är om advokat riskerar att inte få skälig ersättning för utfört arbete, som advokaten på rimliga grunder bedömt nödvändigt att utföra för att tillvarata klientens rätt. Ersättningen till advokaten måste täcka en aktiv försvararinsats såväl under förundersökningen som under huvud-förhandlingen. Att advokater som åtar sig uppdrag som offentliga försvarare riskerar att inte få ersättning för utfört arbete riskerar leda till att de inte lägger ner den tid som är erforderlig, för att på ett fullgott sätt tillvarata klientens intresse. Detta kan få till följd att den misstänkte inte kommer i åtnjutande av den rättssäkerhet som han eller hon har rätt till i en rättsstat.
Försvararens främsta plikt är att visa trohet och lojalitet mot sin klient. Det är enbart advokaten som kan avgöra huruvida möjlighet finns att underlåta klientens krav på åtgärder. Försvararens uppgift och plikt är att ta tillvara klientens intressen inom ramen för vad lag och god advokatsed kräver. Denna plikt bestämmer ramen för det arbete för vilket advokaten bör ha rätt till ersättning. Om en åtgärd i efterhand framstår som onyttig innebär detta inte att kostnaden inte bör vara ersättningsgill. Det ankommer på advokaten att, i den omfattning som kan anses rimlig vid en förhandsbedömning vända på alla stenar. Först när försvararen har gjort det kan slutsatsen dras att en viss åtgärd inte varit behövlig. Det innebär emellertid inte att kostnaden för att vända på stenen bör anses vara icke ersättningsgill med mindre det framstår som uppenbart att undersökningen inte bort företas.
En annan av flera nymodigheter som EBM lanserar är att i fall med flera försvarare för samma person ska kostnaderna inte överstiga vad som varit fallet om det endast varit en försvarare. Det är oklart i vad detta påstående har sin grund. Det kan i många svåra mål vara högst berättigat med flera försvarare – liksom det kan vara motiverat med flera åklagare.
När det gäller anmärkningen i dokumentet om 1 200 timmar som normal debiterbar tid skulle det innebära att en advokat inte skulle vara berättigad till ersättning om advokaten faktiskt utför debiterbart arbete som överstiger 1 200 timmar per år. Denna av åklagarsidan bedömda arbetsvolym har vanligen mycket lite att göra med de enorma arbetsinsatser som många försvarare tvingas göra. Och därtill: När denna arbetsvolym har uppnåtts ska tydligen advokaten upphöra med sitt uppdrag och begära sitt entledigande som försvarare eller, alternativt, arbeta utan ersättning. Det framgår inte vilket alternativ EBM tänkt sig. Den misstänkte skulle med detta resonemang riskera att plötsligt stå utan biträde av sin försvarare och därmed betas möjligheten till en rättvis rättegång, såvida advokaten inte förklarade sig villig att utföra arbete utan ersättning för den tid som översteg 1 200 timmar per år. Utgångspunkten för EBMs anmärkning är, även i detta hänseende, fullständigt verklighetsfrämmande. Advokater är inga tjänstemän med reglerad arbetstid. De tillhör ett fritt yrke och arbetar ofta avsevärt mer än 1 200 debiterbara timmar. Dessa advokater ska självklart tillerkännas ersättning för det faktiskt antal arbetade timmar som uppdraget krävt, förutsatt att detta är rimligt med hänvisning till målets art och omfattning.
Ekobrottsmyndighetens nyårs epos avslöjar en syn på advokatrollen och rättssäkerheten som jag inte förväntade mig finna hos en brottsbekämpande myndighet i Sverige. Rätten till en rättvis rättegång synes inte vara ett koncept som EBM uppskattar. Men denna rätt är faktiskt en grundläggande princip i en rättsstat. Det följer av lag och konventioner. I detta ligger att den tilltalade ska ges möjlighet att bemöta de anklagelser som läggs honom till last. Rätten till försvar innefattar också rätten att få kostnaderna ersatta för ett rättegångsbiträde när den enskilde saknar tillräckliga medel och rättvisans intresse så fordrar.
Ekobrottsmyndighetens epos ”Om ersättning till försvarare i samband med rättegång” visar på allvarliga brister när det gäller förståelsen för grundläggande rättssäkerhetsprinciper och synen på försvararrollen. Det bär tydlig hemslöjdskaraktär. Jag utgår ifrån att myndigheten reviderar dokumentet och därvid anlägger ett synsätt som bättre överensstämmer rättsstatens principer, som dessa kommer till uttryck i konventioner, lag och praxis. Det handlar dessvärre inte bara om innehållet i ett dokument. Det handlar om en osund och för varje rättsstat främmande kultur som måste ändras. Den nu aktuella promemorian hör bäst hemma i papperskorgen.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.