Självregleringen fungerade – det var nödvändigt!

Medias påverkan på rättsprocessen kan inte bortses ifrån. Åtalen mot Martin Timell och Jean Claude Arnaud är båda uttryck för detta. Jag bedömer det som föga troligt att något av dessa åtal hade väckts om det inte varit för den mediala uppmärksamhet som följde i #metoo´s spår. Sociala medier tilläts sätta agendan. Inte bara för pressen utan likväl för rättsväsendet. Att något åtal inte väcktes mot Fredrik Virtanen, i anledning av den polisanmälan som en kvinna gjorde sex år efter det påstådda övergreppet, var ett alldeles korrekt och självklart beslut då. Och hade så också varit idag. Idag är den uppgivna gärningen emellertid preskriberad. Annars hade det funnits en uppenbar risk att också Virtanen hade åtalats som en följd av pöbelns blodtörst och det mediala haveri som följde i spåren av #metoo. Denna hörsamhet gentemot medialt drivna opinioner är allvarlig. Den riskerar att skada tilltron till rättsväsendets opartiskhet och att allvarligt undergräva pressens självreglering.

För de som har haft det blandade nöjet att läsa förundersökningarna mot Virtanen och Timell, liksom den friade domen mot Timell, kan konstateras att umgängesformerna uppenbarligen varierar. Må så vara. Detsamma kunde man konstatera när man läste New York Times publiceringar om Harry Weinstein. Den senare framstod som en högst motbjudande personlighet. Han hade uppenbarligen missbrukat sin ställning och därtill gjort sig skyldig till övergrepp. Tidningen hade enligt uppgift före sin publicering ägnat närmare ett år av att undersöka och kontrollera de uppgivna övergreppen. Det var en seriös publicering som innefattande en gigantisk publicitetsskada för den utpekade Weinstein. Men, som enligt min mening måste anses vara relevant och försvarlig. Annat förhåller det sig med svensk media.

När det gäller den svenska pressen, liksom SvT och kommersiella TV-kanaler saknades i många fall såväl faktakoll som eftertänksamhet, något som däremot kännetecknade New York Times arbete på samma tema. Uppdrag granskning visade på ett mycket bra sätt hur media fullständigt misslyckats med sin publicistiska uppgift när det gäller fallet Virtanen. Vad som var intressant att konstatera var dels den totala avsaknaden av självrannsakan hos de mediala företrädarna, dels den tystnad som följde på Uppdrag gransknings reportage. Från att under lång tid ha frossat i sexuella detaljer och uppgivna övergrepp, i allt från från badtunnor till Svenska akademins våning i Paris, sänkte sig nu en bedövande tystnad. Mediföreträdarna förklarade att de tidigare publiceringarna var helt i sin ordning. Detta var enligt min mening inte ägnat att stärka förtroendet för den mediala självsaneringen.

Utan att närmare kommentera alla felaktigheter och kränkande uppgifter som publiceringarna varit behäftade med var den omfattning och utformning med vilken publiceringarna skedde i vissa fall ett uttryck för inget annat än cyniskt och i vissa fall hänsynslöst frossande i människors motbjudande skvallerintresse. Det är något helt annat än det angelägna allmänintresse som brukar åberopas till stöd för namnpubliceringar och kränkande publiceringar. Det är glädjande att Pressens opinionsnämnd, PON nu fällt sex stora tidningar för tio publiceringar. En av dessa bedömdes av PON vara grov. Man kan givetvis diskutera om nämnden skulle kunna ha bedömt flera av aktuella publiceringarna som grova. Men, vad som är centralt är att PON i flera av besluten fastslår betydelsen av återhållsamhet och ansvarstagande vid namnpubliceringar. Det är inte bara bra. Det är nödvändigt.

Pressombudsmannen,PO och PON levde upp till den integritet som ska känneteckna ett självsanerande organ. Över detta är jag inte förvånad. Men, det gäller att tongivande tidningsutgivare och journalister också tydligt uttrycker sitt stöd för besluten. Reaktionerna hittills inger dessvärre inte tillförsikt härvidlag. Pressen kan vara farligt ute om man inte lever upp till de privilegier som den svenska demokratiska rättsstaten erbjuder bl.a. media. Tryck – och yttrandefriheten syftar ju ytterst till att garantera rättsstaten och mänskliga rättigheter. Det förutsätter att media respekterar den personliga integriteten. Och att åklagare inte påverkas av ovidkommande hänsyn.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Självregleringen fungerade – det var nödvändigt!

  1. peterwestdahl skriver:

    Delar Rambergs slutsatser. Mina synpunkter har inget samband med nu aktuella ärenden. Om lagstiftningen tillämpas rätt skall egentligen inga ärenden komma under POs o PONs granskning. En fråga för riksdagen att överväga är om vi har tillräckligt skarp lagstiftning och domstolspraxis för att undvika ”felaktiga” ”fällningar,” eller ”frianden.” Hur skall rättssamhället bedöma om det finns och kommer att bli fler fall där vederbörande frias i domstol, p.g.a. främst åklagarens skarpa bevisbörda, men det ”rättstekniskt” ägt rum som åklagaren påstår. Eller någon fälls ”oskyldig.” Det är minst en rättsteoretisk och rättspolitisk fråga. Skall allt förbli som det är ? Ett antal frias, som skulle fällts med annan lagstiftning och praxis. Omvänt; ett antal fälls som skulle friats med en annan lagstiftning och praxis. Sammantaget gäller frågorna att undvika fällningar eller frianden där verkligheten inte stämmer överens med den gällande rätten. Det är fruktansvärt att bli fälld för våldtäkt om man ”oskyldig”. Men det är inte mindre fruktansvärt att ha utsatts för en våldtäkt som den ”skyldige” frias ifrån. Fråga är om lagstiftare, domstolar och doktrin har tillräckligt grepp om dessa frågor. Det kan inte uteslutas att vi talar om ett flertal fall. Med tanke på alla de anmälningar som gjorts av kvinnor genom främst Metoo och ett kanske inte oväsentligt mörkertal av män som utsatts för sexuella överträdelser finns det kanske anledning överväga vidare utredning i frågan. Det handlar givet inte bara om paragrafer och domar utan också om sociala m.fl. värdegrundsfrågor, utbildning, kultur, bevissäkring och mkt annat. Man måste nog skruva på allt för att det skall bli en ändring. Att inte göra något kan jag inte se är ett ansvarsfullt förhållningssätt. Och frågorna handlar inte bara om beviskrav och bevisbördor, även om de också måste ingå i en eventuell utredning.

Kommentarsfältet är stängt.