Ett medialt haveri

 

Metoo uppropet kidnappades av oheliga allianser. Det var synd. Grundidén var angelägen. Tystnadskulturen ska brytas. Brott ska beivras. Men, Metoo kom att i ett hänseende bli det godas fiende. Publicister och journalister tappade bort sin uppgift. De blev aktivister och månglare.

Kraften i Metoo rörelsen var närmast unik. Den påminner om en revolution. Där tillåts inte några avvikande meningar. Inga tillåts föra besinningens talan. Revolutionen kräver sina offer. Ändamålet helgar medlen. Det är ett skrämmande perspektiv.

Att det i en rättstat som Sverige, med en av världens mest omhuldade tryck-och yttrandefrihet, kan ske sådana övergrepp som ägde rum i kölvattnet efter Metoo inger oro. Att media plötsligt konkurrerade med sociala medier på de senares villkor är minst sagt sorgligt. Alltför många var de som oförtjänt offrades på Metoos altare. Personer har på oklara grunder och ibland felaktigt pekats ut som brottslingar, förövare och allmänt omoraliska. Människors liv har ödelagts. Media var ansvarslösa och borde be Fredrik Virtanen och många andra drabbade om ursäkt.

Att publicera påståenden om våldtäkt m.m. på sätt som skett är oursäktligt. De som läst förundersökningen om den påstådda våldtäkten inser lätt att det skulle varit tjänstefel av åklagaren att väcka åtal. Det handlar inte om, att rentvå, som någon skrev på twitter, Virtanen, men väl om grundläggande pressetiska principer.  Det handlar ytterst om att ta ansvar inför den publicistiska uppgiften. Detsamma gäller alla de okontrollerade rykten där människor lätt kunde identifieras. I tider av fake news borde svensk media när det gäller nyhetsförmedling värna saklighet.

Svensk media är i ett internationellt perspektiv bra härvidlag. Men, det är farligt att överskatta sig själv. Det hade varit klädsamt med viss ödmjukhet. Med något undantag lyser den dessvärre med sin frånvaro.

Oberoende media är en av de absolut viktigaste grundvalarna i en demokratisk rättsstat. Oberoendet innebär ett krav på integritet. Min personliga uppfattning är att media tappade den i samband med rapporteringen av Metoo. Exemplen är många. Kvällens reportage i Uppdrag granskning är en bekräftelse på det.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Ett medialt haveri

  1. villacalifornia skriver:

    Jag är glad över #metoo att det startat och gett en talan för många av de kvinnor (och män) som blivit drabbade av denna vidriga kultur. Men när media började gotta sig i namnpubliceringar så gick det över ända. Fokus blev på vissa män var svin och fokus försvann på att problemet var så mycket större.
    När SVT gick ut med namnet på SR-profilen försvann mycket av min tilltro till SVT, tyvärr…
    De personer som gjort något skall dömas men det räcker med Sveriges domstolsväsende och jag avstår gärna folkets domstol.

  2. Per Leander skriver:

    Problemet när folk tar ”saken” i egna händer är att det inte alltid är för den goda sakens skull. Ibland blir det kristallnätter av det, ibland hängda ”slavar” i närmsta träd, ibland nerbrända moskéer, synagoger eller korsfarartåg. Allt i den rätta ”tankens och moralens” tecken. Ibland skapar det grupperingar som de ”galna mödrarna”, skärholmsfruarna, eller dödsföraktande personer på Himmelska fridens torg. Eller Metoo för att lyfta fram diskutabla strukturella och tvivelaktiga slentrianmässiga beteenden.
    Vi i Sverige har dock idag alla rimliga möjligheter att kunna lita på vår demokrati, och att vårt rättsväsende klarar av att hantera de mest pressande utmaningarna utan att vi ska behöva hänge oss åt godtycke och vigilantism. Man kan inte skylla på ”den goda” saken för att ursäkta ”bonde offer”. Utan spelregler urholkar vi fundamentet i vår demokrati. Spelregler kan alltid utmanas och justeras. Men utan dem blir vi bara en godtyckets ”pöbel”. Att övervaka och ifrågasätta utan själva ryckas med är ÄR medias uppgift och en medial skyldighet.

  3. farmorgun skriver:

    Tack för detta inlägg! Vid sidan av effekterna av denna av internationella fackliga organisationer riggade kampanj, som ledde till denna tsunami av berättelser, sumpade de etablerade medierna att ta tillfället i akt att berätta om det system, som finns i vårt land sedan i början av 1990-talet med lagar och avtal för ett systematiskt bedrivet arbetsmiljöarbete via arbetsplatsträffar och med Arbetsmiljöverket som ansvarig för tillsyn av att systemet fungerar som det är tänkt. Har luftat min frustration med olika inlägg på bloggen Farmor Gun i Norrtälje sedan den 27 november 2017, då jag inspirerades av Aftonbladets intervju med Dig, och därefter vartefter som jag funnit kampanjens källor och dess olika flöden, det senaste inlägget den 11 maj 2018 rubricerat #metoo i journalistik och politik. Pionjären Kerstin Hesselgren är min förebild för kvinnors kamp – hon lyckades med stordåd genom att tålmodigt tolka och tillämpa dåtidens lagar och regler och lyckades bli Sveriges första kvinnliga yrkesinspektris -idag skulle hon ha varit en yrkesinspektör vid Arbetsmiljöverket.

  4. peterwestdahl skriver:

    Bra skrivet. Få har vågat ens ifrågasätta Metoo rörelsen. Man har gjort mkt bra. Men det är oursäktligt att åsidosätta för vårt välfärdssamhälle viktiga grundvalar som demokrati, rättsstat och mänskliga fri- och rättigheter. Det är absolut förbjuden mark, om än i det godas namn, som man tycker, att att agera domstol för vare sig Uppdrag Granskning eller Metoo. Även om gränsen kan vara svår att se och organisationerna varit ute i som man tycker sina goda syften.

Kommentarsfältet är stängt.