Om historisk återblick utan att rodna

Sverige har åter fått allvarlig kritik av Europarådet. I en färsk rapport från Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter kritiseras Sverige bland annat för att inte leva upp till sina åtaganden vad gäller mänskliga rättigheter för invandrare, asylsökande och flyktingar.

Det finns i sammanhanget skäl att minnas april 1947 när tiotusentals judiska tidigare lägerfångar förvägrades att gå i land i Palestina för att istället vidaretransporteras till överfulla flyktingläger på Cypern. Över femtusen judar samlades samma månad vid gränsen vid den rumänska gränsen mot Ungern. Då, som nu var landet inte berett att öppna sina gränser. Alla som tog sig över gränsen arresterades och skickades tillbaka. Listan kan göras lång, alltför lång.

I Elisabeth Åsbrinks mycket läsvärda bok 1947 behandlas temat hur man skulle kunna stoppa den illegala invandringen till Palestina. Det är ingen upplyftande läsning. På fråga ställd i en brittisk underhusdebatt om vilka åtgärder som vidtogs, svarar den biträdande ministern för utrikesfrågor att det kunde han inte svara på för då skulle effekten av åtgärderna minska. Men han försäkrade att de var ”kraftiga, omfattande och varierande till sin karaktär”. En parlamentsledamot, Mr Nutting, uttalade “Kan Ni säga vad det är för mening med att be andra länder, som Italien, att stoppa emigrationen när ni inte ber flyktingorganisationer sluta uppmuntra dem? Han fortsatte:” Det är ju uppenbart att italienarna inte vill ha dessa judar, och om de dumpas där måste herr minister inse att italienarna kommer att vara ytterst angelägna att bli av med dem”. Detta samtal fördes alltså två år efter andra världskrigets slut.

Minnet är kort. Det debatter som idag förs i Sverige, i övriga Europa och i andra delar i världen, när det gäller att erbjuda människor skydd, påminner i hög grad om debatten i det brittiska parlamentet 1947. Cynismen är ibland förklädd i termer av att man ska stoppa döden på Medelhavet, när det i själva verket handlar om att hindra flyktingar från att komma hit. I vårt intresse. Men inställningen är densamma och språkbruket ger uttryck härför. Ordvalet då som nu visar tydligt på en brist på medkänsla.

Europarådets kommissionär kritiserar på goda grunder Sverige för brister när det gäller de numera mycket begränsade möjligheterna till återförening. Han uttrycker förhoppning om att denna inskränkning i rätten till familjeåterförening ska upphöra under 2018, något som i ljuset av den politiska agendan ett valår inte förefaller realistiskt. Vidare framförs kritik mot de långa handläggningstiderna och då särskilt när det gäller ensamkommande barn. Kommissionären understryker nödvändigheten av att alltid beakta barnets bästa, något som följer av Barnkonventionen, en traktat som Sverige är bundet av. När det gäller åldersbedömningar fastslår kommissionären att Sverige inte kan förlita sig på medicinska åldersbedömningar och att barnet alltid ska vara tillförsäkrad ”the benefit of the doubt’”, något som alldeles uppenbart inte är fallet idag. När det gäller återsändandet av barn som fått sin asylansökan avslagen till Afganistan fastslås i rapporten att det inte får ske utan att ett ordnat mottagande föreligger och att barnet inte utsätts för risk att allvarligt skadas. Så är dessvärre inte fallet. Till detta kommer bristen på sjukvård, samt andra sociala rättigheter som bostad m.m. för de som fått avslag på sin asylansökan och kommit hit utan barn. Även avsaknad av lagstiftning och effektiv rättstillämpning när det gäller statslösa adresseras som ett problemområde.

Sverige har tagit ett stort ansvar, särskilt i jämförelse med övriga länder i Europa, Tyskland undantaget. Men det ursäktar inte de allvarliga tillkortakommanden och avsteg från mänskliga rättigheter som idag med riksdagens och regeringens goda minne tillåts äga rum. Detta rimmar illa med Sverige som en rättsstat med anspråk på en ledande internationell ställning på området mänskliga rättigheter och försvarare av därtill kopplade konventioner.

Advokatsamfundet har under flera år påtalat samma kritik som Europarådets kommissionär. Min personliga uppfattning är att Sverige trots de stora insatser landet gjort är förtjänt av Europarådets kritik. Och i likhet med Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter finns skäl att befara att den lagstiftning som tillkommit de senaste två åren kommer att permanentas, samtidigt som otillförlitliga och rättsosäkra åldersbedömningar kommer att fortsätta. På samma sätt som när jag skäms när jag läser Elisabeth Åsbrinks bok om 1947 kommer våra barnbarn nog göra när de i en framtid läser om 2018. Hur kunde vi?