Advokatetiken som varumärke

Att juristernas roll i det västerländska samhället ökar står alldeles klart. En orsak är den normharmonisering som utgör en viktig del av det europeiska projektet. Detta stärker den process som brukar betecknas som samhällets och det politiska livets judikalisering. Pådrivande i denna utveckling har varit inträdet i EU, inkorporeringen av Europakonventionen i svensk lag och nu senast Lissabonfördraget. En ny rättsordning har skapats.

En ansenlig del av central lagstiftning äger numera rum i Strasbourg och Bryssel. En tydlig förskjutning, har ägt rum från detaljerad lagstiftning och av förarbeten präglad rättstillämpning, mot övergripande normers ökade inflytande. Därav följer bl. a. större makt åt domstolarna. Såväl Europadomstolen som EU- domstolen utövar ett betydande inflytande över svenska domstolars rättstillämpning. Båda domstolarna har genom praxis och dynamiska tolkningsmetoder utvecklat normer och rättsliga standarder. Ett färskt exempel för svenskt vidkommande var när EU-domstolen ogiltigförklarade datalagringsdirektivet och senare fann den svenska lagen om datalagring inte vara förenlig med EU-rätten.

Rättighetsjuridiken har i likhet med flera rättsområden genomgått stora förändringar. Allmänna rättsprinciper som proportionalitetsprincipen betonas och lagförarbeten spelar inte någon egentlig roll. Samarbetet inom EU är från ett folkrättsligt perspektiv mycket långtgående. Man har tillskapat en ny rättsordning till förmån för vilken medlemsländerna har begränsat sina suveräna rättigheter på en rad områden.

I denna miljö har inte bara domstolarnas makt ökat, utan också betydelsen av att det finns oberoende advokater som professionellt, med nit och omsorg tillvaratar sin klients intressen, inom ramen för vad som följer av lag och god advokatsed.

Advokatyrket vilar på några allmänt vedertagna, i lag, konventioner och etiska regler, fastställda principer. Dessa är oberoende, lojalitet, tystnadsplikt och skydd mot intressekonflikter.

Oberoendet tar sin utgångspunkt i plikten att företräda klienten utan hänsyn till andra ovidkommande intressen.Det bygger på självreglering och effektiv självtillsyn, som i vårt fall står under direkt tillsyn av Justitiekanslern och indirekt av Högsta domstolen.

Lojalitetsplikten föreskriver att advokaten utan hänsyn till ovidkommande intressen ska eftersträva bästa möjliga resultat för klienten inom ramen för det anförtrodda uppdraget. Klienten ska kunna lita på advokatens lojalitet, samtidigt som advokaten inte får vara en klientens megafon mot bättre vetande.

Den lagstadgade tystnadsplikten förbjuder advokaten att till utomstående sprida uppgift som denne anförtrotts inom ramen för sitt uppdrag. Klienten ska med förtroende kunna tala med sin advokat och förmedla uppgifter, utan att riskera att dessa sprids. Härav följer bland annat att advokat inte kan tvingas att vittna och att beslag inte kan läggas på klienters handlingar som förvaras på ett advokatkontor. Vissa undantag finns, dels när det handlar om grov brottslighet som stadgar fängelse i lägst två år, dels med stöd av penningtvättslagstiftningen. En försvarsadvokat kan dock aldrig tvingas vittna.

För att kunna upprätthålla dessa yrkets kärnvärden oberoendet, lojaliteten och tystnadsplikten, krävs frånvaro av intressekonflikter.

Advokat och klient förfogar som huvudregel inte över jävet.  Det är absolut och drabbar alla på byrån. När en intressekonflikt väl uppstått kan den, annat än i undantagsfall, inte botas genom ett samtycke. Redan genom att be om samtycke riskerar ju advokaten själv att hamna i en intressekonflikt. Många frågor aktualiseras vid införskaffande av ett samtycke. Vad innebär det? Till vad skall klienten ge sitt samtycke? Klienten kan i Sverige i och för sig efterge advokatens tystnadsplikt, något som inte är möjligt i t.ex. Frankrike. För att klienten ska kunna grunda sitt samtycke på relevant information krävs inte sällan att advokaten avslöjar viktig info om andra klienter. Detta kräver samtycke från andra klienter. Om klienten accepterar att advokaten inte får eller kan informera härom saknar denne möjlighet att korrekt bedöma situationen.

Frågan om intressekonflikter mellan tidigare eller nuvarande klienter aktualiseras allt oftare i takt med att advokatbyråerna blir större och konkurrensen från utländska advokater ökar. Sverige har stora affärsjuridiska advokatbyråer i en jämförelsevis liten jurisdiktion. Men, reglerna om intressekonflikter är tillämpliga på alla advokater oavsett inriktning och storlek. Intressekonflikt eller risk härför medför normalt att advokaten inte kan åta sig uppdraget eller att advokaten måste frånträda befintligt uppdrag med åtföljande kostnader och besvär för klienten.

Reglerna om intressekonflikter tar även sikte på förhållandet mellan advokat och klient. De innebär bl.a. att advokater är förbjudna att göra affärer med sina klienter. Advokater får bara ta betalt i sedvanliga betalningsmedel, dvs pengar. Advokater får inte heller ta betalt genom s.k. provisionsavtal där arvodet utgör en andel av det omtvistade värdet. Dessa regler syftar till att undvika att advokaten får ett egenintresse i saken. Vi vill inte ha s.k. ”ambulance chasers” i i advokatkåren. Vi ska stå för integritet. Då duger det inte att vara väskdängare. Det får andra vara.

Advokatetiken är vårt varumärke. Advokatens klienter åtnjuter förmåner som andra konsulters klienter inte har. Klientens rättigheter motsvaras av advokatens skyldigheter. Advokater är nämligen enligt rättegångsbalken skyldiga att följa god advokatsed. Advokatsamfundet ska enligt stadgarna garantera att det finns en advokatkår med hög etik och professionalism. Detta bygger inte minst på frånvaron av intressekonflikter.

Frågan om intressekonflikter är emellertid svår, ibland mycket svår. Detta gäller inte bara inom advokatyrket. Såväl Högsta domstolen som Högsta förvaltningsdomstolen har prövat frågan med utgångspunkt i domarjävet. Jäv ansågs i båda fallen föreligga. Avgöranden som jag har stor sympati för. Advokatsamfundets disciplinnämnd har nyligen prövat två ärenden som berör intressekonflikter. En oenig nämnd fällde i båda fallen advokaterna.

Men, det etiskt rätta kan ibland bli det godas fiende när reglerna om intressekonflikter allt oftare används som ett redskap att få bort ett motpartsombud eller för att misstänkliggöra en domare. Klienten riskerar att drabbas när advokaten efter ibland lång tid tvingas avgå. Jäv handlar dock inte bara om vad som faktiskt utgör en intressekonflikt. Det handlar i hög grad om skenbart jäv. Om vad som uppfattas som jäv och därför riskerar att leda till en allvarlig förtroendeskada. Advokater intar en särställning i samhället som förutsätter att tilltron till yrkesrollen är stark.

Advokatens ansvar går emellertid längre än att företräda sin klient enligt vägledande regler om god advokatsed. Advokater har ett ansvar för upprätthållandet av den goda rättsstaten. Den är en förutsättning för att advokaten ska kunna utföra sitt arbete. Det är min övertygelse att så länge Sveriges advokater fortsätter att upprätthålla hög integritet och yrkesetik kommer varumärket advokat att förbli starkt. Det gagnar inte bara advokaterna utan framförallt klienterna.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Advokatetiken som varumärke

  1. peterwestdahl skriver:

    Mycket läsvärt och bra. Som alltid. Förtjänar upprepas. En kommentar som säkert är med, eller underförstådd, men som jag inte nu finner.

    Jag önskar lyfta den rättspolitiska frågan om den hela tiden ökande juridifieringen av samhälls- och enskilda främst rättighetsfrågor.

    Oftast är det nödvändigt. Men ej sällan medför ökad juridifiering behov av nya lagar och regler, som i sin tur kräver nya lagregleringar m.m. Till slut kan lag- och rättsregleringen bli så komplicerad för främst enskilda, men även myndigheter, företag och organisationer, att man blir osäker på vad som är gällande rätt. Nya förtydliganden krävs.

    Jag redovisar nu inte ngn djupare tes om detta, grundat på vetenskap och beprövad praxis. Men jag är rätt övertygad institutet finns, men ej mkt eller nog mest ej alls kommenterats sedan långa tider.

    Jag har inte noterat ngn relevant debatt i ämnet.

    Skrämmande exempel finns inom bl.a. Skatteområdet. Men även inom en rad andra områden.

    En del i problematiken bedömer jag är att ”lagstiftaren” och berörda rättens aktörer använder ett ganska eller rätt så mkt stelt olovandes teoretiskt juristspråk. Ibland säger man kanslisvenska när man också vill vara ngt elak.

    För att ändra på detta måste flera tag tas.

    En är att släppa den hyllade ordknappheten. Texterna är så korta att de är svåra tolka. En del ej så liten lagtext kan inte förstås om man inte vet vad lagen säger. Jag analyser nu inte skälen bakom detta. Men jag kan konstatera att exempelvis mkn tryck från Regeringskansliet håller en hög kvalite och läsbarhet. Var tar den vägen och vem tar den ? Och varför hyllas den ordknapphet som medför lässvårigheter.

    Skall man skriva kort bör frågorna helst vara kasuistiska. Studera 1734 års lag i ursprungsform. Imponeras av författaren av det berömda språket. Riksrådet och greven Gustaf Cronhielm. Stänge ej öppnad grind. Böte två daler. Så i princip enkelt var det. Men skall man skriva kort och inte så kasuistiskt och mera generellt, får man se upp med språk och förståelse. Men det går att göra både och.

    Viktigast i denna fråga om ökande juridifiering och läsbarhet är att lagarna och annat uttryck för den gällande rätten i första hand enligt som jag tolkar Regeringsformen är till för den rättssökande allmänheten.

    Hur skall de kunna utöva sin grundlagsstadgade rättigheter och skyldigheter om inte ens jurisspecialister nöjaktigt kan bedöma vad som är gällande rätt.

    Men det tycks vara så att begreppet enskilt inflytande (ej bara enskilda människor, utan även företag och organisationer m.fl.) är ngt bland ngr inte så positivt laddat ord, om härmed menas verkligt inflytande för medborgaren m.fl.,medborgarrätten.

    För ordet och begreppet har alltför länge, för de som inte förstår och kan, varit ett negativt begrepp ! Ändå upp i högsta juristSverige.

    Det var inte så länge sedan medborgarrätten ansågs som dubiös och inte värd kämpa för. Inte ens rätt.

    Glöm inte en av vår tids största politiker, delade meningar hörs redan, Olof Palme, som orätt, men visste nog, han var säkert en ypperlig jurist, men ok rolig skämtsam politik, sökte driva med Gustaf Petrén i medborgarrättsfrågan och om Europakonventionen, ”Petréns lekstuga.”

    Men det bekom inte Petrén. Det vet jag. För Petrén var vän i familjen och sen med mig tills han dog. Jag har löst allt han skrivit. Från lärda avhandlingar till personliga brev till familjen och mig. Tack ! Ingen självhävdelse. Bara inget Fake.

    Det finns bevis och indicier på varför Petrén inte fått det eftermäle han förtjänar. Gult kort för höga jurister och andra med inhopp i politiken måste jag tyvärr utdela. Orätt stämplad som blå för han höll på med medborgarrätten. Ända in ngt i dessa dagar.

    Den ende som kort senast uttalade sig till mig i fråga om medborgarrätten och utan förkastelse satte in den i sitt rätta fack var professor Mårten Schoultz, Sthlm. För ngr veckor sedan. I samband med Vetenskapsfestivalen i Göteborg. Störst i Sverige nog. Nu äntligen är det en godkänd rättslig och inte blåpolitisk term.

    Däremot var kanske vissa negativa medborgarrättsaktörer ngt blåanstrukna. Inget fel i det. Vi har ju yttrandefrihet och åsiktsfrihet inom breda ramar.

    Man kan jämföra Medborgarrätten, Förvaltningsrätten och Miljörätten på sin tid. Inom juristvärlden och andra världar var miljörätten, medborgarrätten, mänskliga fri- och rättigheter och konstitutionell rätt länge, för länge, inte några särskilda viktiga rättsområden. Ngn slags icke-juridik. Förfärligt. Men idag är mkt annorlunda och ökande bättre.

    Den Petrenska Lekstugan visade sig vara o i vart fall bli en av grundvalarna för vår rättsstat.

    Men jag har så sent som i dessa dagar hört professor utan angivande av grund varna för för mkt medborgarrätt. Hen är nog inte ensam om det. På det området hade Sverige tyvärr och förvånande länge, ngr hoppas få alltjämt, en inställning till den enskildes inflytande som var gravt grundlagsstridig. Men idag och sedan en kanske längre tid är allt så mycket bättre annorlunda.

    Men det räcker inte att skriva och uttala ordet medborgarrätt. Den måste också tillämpas i den många ggr jobbiga politiska, rättspolitiska och rättsliga verkligheten.

    Vi måste alla, åtminstone så många som möjligt, komma till den insikten att medborgarrätten, enskilt inflytande eller hur benämna, är här sedan länge för att stanna och utvecklas.

    För att ”enskilda” skall kunna utöva sina rättigheter och utföra sitt viktiga samhällsarbete är det absolut nödvändigt att juridifieringen av rätten håller hög kvalite och läsbarhet. Och givet så mycket det går stämma överens med ”folkviljan” som enligt Regeringsformen är den som i grunden skall styra riket.

    Det här var bara ngr synpunkter. Jag har en rad förslag till ändringar, tillägg och borttagande som jag hoppas få möjlighet återkomma om. Jag har forskat och intresserat mig för dessa frågor i nu snart för många decennier. Jag hoppas få kunna slutföra min forskning i bland annat frågor ovan.

    Bl.a. i boken ”Att offra västkusten, några politiska och rättsliga kommentarer kring Scan Link och motorvägsbygget genom Ljungskile”, Rabe’n & Sjögren förlag, 1991, medförfattare, numera prof sen Gunnar Falkemark och undertecknad, sista sidan handlar om ”En annan tingens ordning”.

    Där belyses som den sista men kanske viktigaste frågan om behov av och risk för ökande juridifiering, grundat bl.a. på uttalande av en av vår tids största författningsjurister m.m., Stig Strömholm. Har inte boken tillgänglig just nu o inte på nätet, varför jag i förekommande fall får återkomma med exakt källhänvisning. Strömholm fäste uppmärksamheten på riskerna med den ökande juridifieringen, som i sin tur efter en tid kräver ytterligare regleringar, som försvårar förståelsen av regleringen. Han efterfrågade också forskning i ämnet,msom jag jobbar med.

    I en Twitter i går skrev just min m m Morgan Johansson att nu hade Regeringen för lagreglering m.m. skickat in 100 propositioner. Jag skrev i en kommentar, bra, men frågade på tema ovan om och hur Regeringen bedömt frågan om konekvenser av den allt ökande juridifieringen. Hoppas jag får ett svar på det.

    Det finns många sätt att nå dit lagstiftaren vill. Det behöver nödvändigtvis inte vara t.ex. kompletterande och tydlig lagstiftning. Särskilt inte i de fall som bristerna i rättstillämpningen beror av bristande kunskaper och erfarenheter om t.ex. den makt och rätt reglering som Regeringsformen stadgar.

    T.ex. trodde Regeringen nog att man kunde ändra i grundarna för assistansersättning genom regleringsbrev. Ministern sa uttryckligen att antalet assistenttimmar måste minska, ”men att man inte härmed gjorde ngn lagändring.” Det var ju inte rätt. Det var olaga ministerstyre. Om än mkt pressad av journalisten i TV sändningen. Säger inget om det. Hon borde haft med sig ngn statssekreterare eller bäst, om än inte politiskt korrekt, en advokat med specialisering i författningsrätt. Han eller hon hade petat ministern på skon och hon hade förstått hon var ute på djupt vatten utan författningsenlig flytväst. Nu har man förstått och gått in med lagändring. Men myndigheterna följde snällt med. Det blir för alla berörda, ink journalisten, IG i Konstitutionell rätt. Om man nu har rätt ställa det kravet. Nog inte.

    Med detta vill jag visa att det inte är ngn bra väg att gå, att försöka lagstifta om sådant som redan framgår av i detta fall Regeringsformen.

    Slutligen vill jag nämna frågan om rättskultur. Den är inte lagreglerad. En udda fågel. Men den är kanske en av det tyngsta faktorerna bakom rättstillämpningen. Få lagar och regler är så klara att det inte finns utrymme för annorlunda tolkningar. En rättskultur kan skapas av politiska och rättsliga aktörers uttalanden i aktuella frågor, men vilka inte stämmer med den gällande rätten. Aktörer kan vara alla kategorier av politiker och jurister, stats- och rättsvetare, forskare m.fl. Här finns mängder med exempel. Egendomsrätten. Expropriationsrätten. Förvaltningsrätten. Miljörätten. Den konstitutionella rätten. Processrätten m.fl. Jag kan inte i detta forum nämna dem alla och exemplifiera. Men vi måste jobba mera med rättskulturer. Skapa de bra. Bekämpa de felaktiga och olämpliga.

    Jag kan ta ett för mig som pilot i Frivilliga Flygkåren under drygt 4 decennier kärt ämne. Ett mkt svårt och krävande yrke. Den kanske mest reglerade verksamhet som finns. Men ändå funkar det. Ändå har flyget den lägsta olycksstatistiken alla kategorier hela världen. Vad beror det på på. Någon ? Jo, just det. Flygsäkerhetskulturen. Alla inom flyget är beskälade av den. Den diskuteras och utövas ständigt. Varje minut, timme,dag, månad och åratal. Vad sitter kulturen. Mkt att säga. Men en del är att flygsäkerhetskulturen bygger på utredning om olyckor, vad fel, brist och vad åtgärd för att det inte skall hända igen. Inte som i juridikens värld, där för många, ej sällan alla, riktar in sig på typ medeltida tänk, straff och påföljd. Som alla vet hjälper föga bra för att undvika brott nästa gång. Jag passar i frågan och återkommer i lämplig form och på lämplig arena. Men jag kan avslöja att om flyget använde de rättsliga påföljdssystemen hade vi årligen haft säkert många olyckor med många döda och skadade. Ngt att fundera på.

    Mkt mer och stringent finns att nämna i dessa ämnen.

    Peter Westdahl
    Advokat

Kommentarsfältet är stängt.