Tidskriften Fokus fel på det igen

I förra veckan hade tidningen Fokus en raljant artikel om Högsta domstolen och justierådens bisysslor. Artikeln innehöll en rad sakfel. Detta föranledde mig att skriva ett blogginlägg under rubriken ” Om Fokus faktaresistenta granskning av Högsta domstolen”. I senaste numret har tidningen återkommit i frågan. Åter bekräftar man frånvaron av elementär kunskap om grundläggande sakförhållanden. Denna gång har samme journalist intervjuat en väl ansedd juridikprofessor som för sin del ställer sig avvisande till att justitieråden får ta uppdrag som skiljemän. Underrubriken till artikeln är ”Jurister förstår inte varför justitieråd får extraknäcka. Anne Ramberg förstår inte juristerna.” Den klatschiga rubriken saknar emellertid förankring i såväl text som verklighet.

Som jag skrev i mitt förra blogginlägg finns skäl som talar emot att domare innehar vissa typer av bisysslor. Det finns emellertid argument också för. Avvägningen av dessa argument beror på vilken typ av bisyssla det är frågan om. Vad gäller just skiljeuppdrag anser jag, i likhet med många andra jurister att förbudslinjen inte bör göras till regel. Skälen för att tillåta den typen av sidouppdrag överväger. Jag har i mitt förra inlägg berört några av de frågeställningarna och skall här inte upprepa den argumentationen. Men några ytterligare påpekanden kan göras.
Allmänt bör sägas att invändningarna mot bisysslor inte bör begränsas till justierådens skiljeuppdrag. Invändningarna gäller i än högre grad när domare deltar i lagstiftningsarbetet som utredare på uppdrag av regeringen. Man kan på goda grunder till och med ifrågasätta att justitieråden sitter i Lagrådet och agerar advokat åt regeringen rörande lagstiftning som de senare ska tillämpa. Men, den diskussionen träder inte i förgrunden, antagligen därför att den i det närmaste är obetald. Nej, det tycks vara det faktum att skiljedomare får betalt, ibland bra betalt, som utlöser lusten att kritisera.

Frågan om sidouppdrag gäller nu närmast om just skiljemannauppdrag kan vara förtroendeskadliga för Högsta domstolen och justitieråden. Det kan då konstateras att den nuvarande ordningen fungerat mycket väl under snart femtio år. Den har varit till gagn för samhället och parterna. Skiljeförfarande har i vårt land gammal hävd. Det är en av lagstiftaren anvisad tvistlösningsform. Näringslivet i Sverige har sedan lång tid valt att lösa sina tvister på detta sätt. Skälen för detta är flera.

Effektivitet, anpassning av proceduren till tvistens natur, snabbhet och möjligheten för parterna att välja lämpliga domare, är skäl som ofta anges. Till detta kommer skiljeförfarandets konfidentiella natur. Näringslivet vill, på goda grunder, helst undvika den offentlighet som följer av en domstolsprocess. Till detta kommer att domstolsväsendet saknar resurser och kompetens att ta hand om de stora antalet komplicerade affärstvister, som skiljeförfarandet nu hanterar.

Skiljeförfarande är reglerat i särskild lagstiftning. Det utgör en judiciell tvistlösningsform, som måste uppfylla höga kvalitetskrav både vad gäller parts rätt att utföra sin talan och likabehandling av parterna. Fråga är således inte om någon halvkorrumperad verksamhet där skumma typer i hemlighet ägnar sig rättsosäkerhet rättsskipning – påståenden som okunniga debattörer senast fört fram i fråga om de nu avsomnade förhandlingarna om det transatlantiska TTIP-avtalet. Visar det sig att tvistlösningen inte gått rätt till kan skiljedomen klandras i allmän domstol. En skiljedom är, till skillnad från en dom meddelad av allmän domstol, i princip också verkställbar över hela världen. Skiljetvisterna rör ofta mycket stora värden.

Vi kan i Sverige berömma oss av ett i skiljedomssammanhang internationellt mycket gott anseende. Det beror både på våra höga kvalitetskrav på skiljedomsverksamheten, på en okorrumperad rättslig miljö och på tillgången på en kader av skickliga skiljedomare. Till detta har justitieråden verksamt bidragit med sin höga kompetens, sin oväld och sina stora erfarenhet.

När det gäller argumentet att förtroendet för domstolarna skulle sjunka till följd av att domare  medverkar i en skiljeprocess där det råder sekretess, är inte övertygande. Även i allmänna domstolar förekommer i ökad omfattning sekretess, inte minst i kommersiella tvister. Sekretess inrymmer en känslig fråga särskilt då det handlar om statens maktutövning mot sina medborgare och särskilt i brottmål samt administrativa tvångsmål. Men det starka intresse av offentlighet som föreligger i sådana mål saknar bäring på skiljetvister.

Vad gäller den tidsutdräkt som all tvistlösning medför har Tidskriften Fokus åter blandat ihop begreppen. Man skriver nämligen att ett argument för skiljeförfarande är ”att gå till allmän domstol har sina nackdelar. Tiden mellan åtal och lagakraftvunnen dom i hovrätten kan bli utdragen”. Så kan det säkert vara. Men påpekandet saknar all relevans i detta sammanhang. Åtal förekommer i brottmål. Och sådana går aldrig till skiljeförfarande. Så långt bär, enligt min mening, argumenten mot justitieråden skiljeuppdrag inte.

Advertisements
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.