Igår kunde man i veckotidningen Fokus ta del av en artikel under rubriken ”Räknemissen – Historisk dundertabbe av Högsta domstolen. Är det extrajobben som spökar?”. Det underliggande budskapet var att ett räknefel i en dom var att tillskriva det faktum att en del justitieråd har uppdrag vid sidan av den ordinarie tjänsten. Detta fångade mitt intresse.
Att HD rättat ett räknefel i en nyligen avkunnad dom var ingen nyhet. Det har tidigare även nämnts i media. Det nya var det rätt illvilliga misstänkliggörandet av domstolens ledamöter som var artikelns egentliga tema.
Det är givetvis lätt att förstå den frustration som parterna och de ansvariga justitieråden kände när det upptäcktes att man räknat fel. Men den upphetsning som detta föranledde är förvånande. Domstolar, också de högsta domstolarna, ägnar sig åt mänsklig verksamhet. Det innefattar givetvis en möjlighet att fel kan uppkomma. Men att så sker är ovanligt. Jag är snarast förvånad att det inte förekommer fler fel och misstag än vad som är fallet.
Denna felräkning var dock utgångspunkten för Fokus granskning. Utifrån en redogörelse om bakgrunden följde sedan något som var ett slarvigt försök till att återge HDs sammansättning och vilka sidouppdrag de sexton justitieråden har.
Men, det var också något annat som var konstigt med artikeln. Av 16 justitieråd skulle på en fråga om sidouppdrag 12 ha svarat och 3 inte ha svarat. Bortsett från att 12 plus 3 blir 15 hade jag svårt att tro att ett justitieråd inte svarar på en sådan fråga. Dessutom kunde man läsa att justitierådet Lars Edlund inte hade några sidouppdrag. Men jag visste ju att Lars Edlund var skiljeman då och då. Hade man tagit del av HDs hemsida hade man kunnat konstatera att det var annat som inte stämde. Exempelvis skriver Fokus att HDs ordförande, Stefan Lindskog, ägnar sig åt skiljeuppdrag medan det på HDs hemsida står att han åtar sig enstaka medling (dvs hjälper parter att komma överens). Och jag råkar veta att justitierådet Stefan Johanson faktiskt inte sitter i Carnegiestiftelsen eller i Edward Roséns stiftelse. Detta gjorde mig nyfiken.
Jag kontaktade därför Stefan Lindskog och frågade hur det förhöll sig. Han berättade då att HDs kansli på begäran av Fokus, för samtliga justitieråd, hade skickat över de förteckningar över ledamöternas skiljeuppdrag som finns hos HD. De som enligt tidningen inte hade svarat hade helt enkelt inte tillfrågats. De i artikeln uppgivna uppdragen hade inte stämts av med den som berördes. Inte heller hade Fokus berett någon av de ledamöter som kritiserades för felräkning att kommentera de fantasifulla och helt verklighetsfrämmande spekulationerna om sambandet mellan felräkningen och sidouppdrag.
Fokus antyder att förklaringen till felräkningen skulle vara att justitieråden ”inte är på jobbet” och frågar insinuant om det är extrajobben som spökar. Därefter konstateras att HD kan skadas då domarna lägger ned så mycket tid åt bisysslor att det påverkar kvalitén i dömandet. Fokus ifrågasätter om förklaringen till felräkningen är att ” de springer på stan och tjänar pengar på att vara domare i skiljeförfarande istället för att sköta sina jobb”. Om detta bör följande sägas.
Det torde aldrig ha förekommit att arbetet i HD blivit eftersatt på grund av bisysslor. I själva verket torde det närmast vara ett notoriskt faktum att kvalitén på HDs domar väsentligen har förbättrats under senare år. Detta gäller inte minst det faktum att domstolens domar numera innehåller mycket mer av öppen redovisning för hur ledamöterna resonerat. Detta ger en bättre bredd och djup åt domstolens avgöranden. Vid ett seminarium på HD i förra veckan avhandlades prejudikatbildningen på förmögenhetsrättens område. Det rådde stor enighet bland de närvarande att begripligheten, transparensen och därmed kvalitén ökat avsevärt.
När det gäller justitierådens och övriga domares bisysslor är detta noga reglerat. Många av de bisysslor som justitieråden ägnar sig åt är alls inte välavlönade skiljeuppdrag. Många arbetskrävande uppdrag är närmast av ideell karaktär. Bland dessa märks justitierådens uppdrag som utredare åt regeringen.
Huruvida det är lämpligt att justitieråden innehar bisysslor har diskuterats länge. Det finns skäl för och emot. Min uppfattning är att samhället liksom HD vinner på att justitieråden tillför samhället värdefull kunskap när de utför sina bisysslor. Till detta kommer att justitieråden genom medverkan som ordföranden i skiljeförfaranden får viktig kunskap om näringslivet och dess förhållanden. Det behövs ett deltagande från alla domares sida i samhällslivet för att bygga en välfungerande och verklighetsanpassad rättslig miljö. Ingen har med fog kunnat påstå att justitieråden i sitt dömande otillbörligen låtit sig påverkas av att de haft kontakter med andra aktörer i det svenska rättslivet. Justitieråd i elfenbenstorn är ingen bra idé.
Vad gäller kommersiell tvistelösning finns skäl att påminna om att näringslivet i vårt land sedan många år i allmänhet föredrar skiljeförfarande framför allmän domstol för att lösa uppkomna avtalstvister. Skälen för detta är många. Här skall endast sägas att näringslivet önskar en effektiv och konfidentiell tvistlösningsmetod och skiljedomare som är väl förtrogna med det aktuella rättsområdet. En nackdel med denna ordning är att den leder till viss prejudikattorka på förmögenhetsrättens område. Men det är ett annat problem. Det bör i sammanhanget också nämnas att det i stora kommersiella tvister ofta är svårt att finna lämpliga ordförande. Advokater har inte sällan intressekonflikt som omöjliggör ett ordförandeskap. De justitieråd som vill ställa sig till förfogande för sådan uppgifter fyller en viktig roll. Enligt min mening tar fördelarna med att domare kan ta skiljeuppdrag klart över. Farhågorna om jäv eller misskötsamhet beträffande det ordinarie arbetet är, vad gäller jäv, mest teoretiskt, och vad gäller misskötsamhet, helt ogrundade.
Är det inte fint nog att vara domare i Högsta domstolen frågar sig artikelförfattaren avslutningsvis. Något svar ges av naturliga skäl inte. Landets högsta domare sitter inte i de högsta domstolarna för att det är fint. De har ett ytterst kvalificerat arbete som de brinner för och som ytterst handlar om att genom god och framsynt rättstillämpning värna den goda rättsstaten.
Om man som Fokus gör anspråk på att granska makten så är det klokt att vara lika omsorgsfull som man kräver att domarna i HD ska vara. Det duger inte att så slarva med fakta som Fokusartikeln gör. Det duger inte heller att sprida ogrundade och felaktiga uppgifter om justitierådens bisysslor med spekulationer om orsakerna till en felräkning. Frågan om domares bisysslor är inte oviktig. Men, den förtjänar en mer balanserad debatt. I detta fall har Fokus inte levt upp till sitt anspråk på att vara en seriöst samhällsgranskande tidskrift. Man har istället valt att ägna sig åt dålig sensationsjournalistik.
Anne Ramberg 