Svea hovrätt arrangerar imorgon den 16 februari ett seminarium om gränsen för domstolarnas maktutövning och hur domstolarnas oberoende bäst kan skyddas i tider av politisk oro. Temat är synnerligen aktuellt. Det är nog mer aktuellt än vad hovrättspresidenten Fredrik Wersäll kunde ana när han redan för flera månader sedan inbjöd till diskussionen.
Regeringsformens stadgande att all offentlig makt utgår från folket och att den offentliga makten utövas under lagarna är som alla vet ett uttryck för folksuveräniteten och lagbundenheten. Det bakomliggande syftet är bl.a. att tillfälliga opinioner och majoriteter inte ska tillåtas få sätta sig över lagarna. Maktens fördelning och utövning ska vara grundad på lag. Demokratin och parlamentarismen ska skydda grundläggande rättigheter. Dessa får inte åsidosättas alldeles oavsett hur gott eller ont syftet än må vara. Ändamålet helger inte medlen.
Den senaste tidens utveckling reser onekligen frågor om t.ex. Sveriges riksdag i sin lagstiftning följt denna princip. Legalitetsprincipen och grundläggande rättsstatliga principer har, hävdar många, i det närmaste övergivits när det till exempel gäller övervakning och hemliga tvångsmedel. EU-domstolen underkände nyligen den svenska lagstiftningen om datalagring. På samma sätt har den den tillfälliga lagen på asylrättens område ifrågasatts.
Enligt min mening är domstolarnas yttersta uppgift just att försvara rättsstaten och de principer som ligger till grund för denna. Att skydda den demokratiska rättsordningen genom en effektivt och rättssäker rättstillämpning.
Demokratin är som bekant inte ensam en garant för rättsstaten och dess kännetecken. Exemplen på mer eller mindre genomtänkta lagförslag kan göras lång. Det senaste i raden är idén att låta polisen besluta om zonförbud under tre månader för ”den som är kriminell eller har uppvisat ett särskilt otrygghetsskapande beteende, att befinna sig i ett bestämt område inom en radie om 500-1000 meter från den plats där beteendet ägt rum, till exempel ett torg eller köpcentrum”.
Det finns tyvärr goda skäl att sakna tillit till den tillfälliga politiska maktens förmåga att balansera de många olika, i och för sig, ofta legitima intressen som gör sig gällande i ett lagstiftningsärende. När lagstiftaren inte av olika skäl fullgör sitt ansvar genom underlåtenhet att lagstifta eller genom att lagstiftningen är ofullständig eller otydlig, samt när lagstiftningen strider mot grundlag eller internationella konventionsåtaganden måste utrymmet för domstolarna bli större. Det ställer stora krav på domarna.
Domaryrket har alltid vilat på medborgarnas förtroende. Det bygger på att det för den gode domaren inte spelar någon roll vem som vinner och vem som förlorar. Ett argument som brukar anföras är att om lagstiftningen lämnar alltför stort utrymme åt domstolarnas tolkning ökar risken för godtycke och politisk styrning. Att domaren har personliga värderingar är självklart och ofrånkomligt. Men, han måste förstå och respektera de allmänt etablerade normer som ligger till grund för lagstiftningen. Domaren måste i det enskilda fallet kunna bortse från sina egna övertygelser och erfarenheter. Han måste ha integritet.
En klassisk bild av den nordiska ämbetsmannens/domarens självständighet och integritet gentemot statsmakten finner vi som bekant i Fänrik Ståls sägner. I dikten Landshövdingen. Det finns flera exempel på hemmaplan.
Under andra världskriget kriget lär landets utrikesminister Christian Gunther ha ringt upp rådmannen Cervin i Göteborgs rådhusrätt med önskemål att denne skulle fatta beslut om att upphäva en kvarstad avseende norska handelsfartyg som under andra världskrigets hetaste dagar, i strid med tyska intressen, hållits kvar i Göteborgs hamn på begäran av fartygens rätta norska ägare. Propån lär av rådmannen ha besvarats med frågan: ”Är det utrikesministern eller jag som är rådman i Göteborgs rådhusrätt?
Samma integritet visade den federale domaren James Robart som nyligen ensam stoppade President Trumps exekutiva order att stoppa all invandring från sju muslimska länder. Beslutet bekräftades senare av en enig appelationsdomstol. Detta är ett utmärkt exempel på nödvändigheten av oberoende domstolar och opartiska domare. Det handlar inte om makt i första hand utom om ansvar.
Det är när lagstiftaren eller den verkställande makten använder sin makt till att ”Rule by law”, i stället för att tillämpa ”the Rule of law” som domarens ansvar för upprätthållandet av den enskildes fri – och rättigheter, och därigenom den demokratiska rättsstatens principer, blir särskilt tydligt. Det är, som jag ser det, i den skiljelinjen som gränsen för domstolarnas ansvar och maktutövning går.
Anne Ramberg 