Minnet är farligt kort

Idag skriver Peter Wolodarski en tänkvärd ledare i Dagens Nyheter. Han pekar på det groteska i den öppna råa rasism som ledande företrädare för ett svenskt riksdagsparti ger uttryck för, utan synbarliga konsekvenser. De europeiska parlamenten innehåller idag odemokratiska och främlingsfientliga krafter. Så är även fallet i  Sveriges riksdag. Dessa mörkermän och kvinnor får också ett allt större inflytande. Det är i historiens ljus mycket skrämmande.

Det finns nämligen goda skäl att minnas hur det var i Tyskland 1928, då nazisterna kom in i riksdagen. De erhöll endast 2,6 procent av rösterna. I nästa riksdagsval 1930 blev de dock riksdagens näst största parti. 1932 fick de 37 procent av rösterna och blev därigenom största parti. Vid det nyval som följde samma år tappade nazisterna visserligen många mandat. Men, med stöd från de konservativa utsågs Hitler 1933 till rikskansler.

Redan på sommaren samma år hade nazifieringen inletts och alla andra politiska partier förbjudits. Judarna förföljdes. Diskriminerande lagstiftning infördes i syfte att fördriva judarna från arbetslivet inom juridik, på universiteten och inom medicinen. Detta kombinerades med våldsdåd och angrepp på judar och deras egendom. Redan 1935 kom Nurnberglagarna, varigenom judarna bland annat förlorade sina medborgerliga rättigheter. Under novemberprogomerna 1938 förstördes över 1000 synagogor och 7 500 judiska affärer. 30 000 judar arresterades och hundratals judar dödades. Oppositionen var för att uttrycka saken försiktigt svag.

Det blev tyst från dem som såg vad som höll på att hända. Det blev tyst av rädsla, av feghet och av likgiltighet. I Tyskland, men också i det neutrala Sverige. Inte ens medierna i Sverige tog sitt ansvar, med undantag för Torgny Segerstedt, huvudredaktören för  Göteborgs Handels – och Sjöfartstidning.

Åskådaren har faktiskt också ett ansvar. Ett moraliskt sådant. Idag sätts asylboenden i brand var och varannan dag i Sverige. Hatpropagandan breder ut sig. Upprördheten förefaller dock måttlig, på samma sätt som oppositionen i dåtidens Tyskland var närmast obefintlig. Detta inger starka betänkligheter.

Sverige firar i år att TF fyller 250 år och att PON fyller 100 år. De är båda milstolpar i vår närmast unika tryck-och yttrandefrihet och i vår vårt demokratiska samhälle. Tryck- och yttrandefriheten är till för att utnyttjas i demokratins och de mänskliga rättigheternas tjänst.

Det innefattar att påtala när demokratiska rättigheter åsidosätts och hatpropagandan sprids. I tider av framväxande rasism, nazism, främlingsfientlighet och antiziganism är journalisters och advokaters röster särskilt viktiga. Vi får inte riskera att bli lika tysta, som alltför många var före och under kriget. Låt oss inte glömma det när riksdagsföreträdare idag hetsar mot barn med mörkt utseende.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Minnet är farligt kort

  1. Örjan Jarvin skriver:

    Hej Anne,
    så sant det du skriver. Vestigia terrent. Ett demokratiskt dilemma. Detsamma kan sägas – fast på en något annan nivå – om det pågående spektaklet i USA.

    Allt gott / Örjan Jarvin

Kommentarsfältet är stängt.