Om asylrätt, humanitet och gatans parlament

Under de senaste dagarna har jag haft anledning att fundera kring dessa fenomen. Anledningen är de kommentarer som framkommit med anledning av mitt deltagande i Söndagsintervjun i Pl.

Vad gäller min syn på flyktingkatastrofen och asylrätten är jag, som torde framgått tidigare, av den bestämda uppfattningen att humanismen ställer krav på Sverige och på Europa i övrigt, så att vi så gott vi kan tar hand om människor på flykt. Det sätt på vilket Europa f.n. hanterar flyktingfrågan är ovärdigt. Att outsourca asylrätten till Turkiet och i ett första steg skicka med 30 miljarder är inget annat än en cynisk handel med människor på flykt. Individens rätt till asyl ställs åt sidan. Det är åsikter som jag är beredd strida för.

För Europas vidkommande skulle en solidarisk flyktingpolitik inte innebära någon oöverstiglig uppoffring. För Sveriges del har de många asylsökandena under förra året givetvis inneburit påfrestningar på samhället och välfärdssystemet. Det leder kortsiktigt till målkonflikter. Grupper riskerar att ställas mot varandra. Detta är något som populistiska partier och grupper också använder som argument för att hindra människor som flyr för sina liv att söka skydd hos oss.

Min poäng, vilken framgick för den som lyssnade (och förstod) radioinslaget, var att trots att målkonflikter kan uppkomma, är det  vår skyldighet att hjälpa. Det innebär att alla får vara beredda att under en kortare eller kanske längre tid sänka sina krav. Samtidigt är det inte konstigt att t.ex. äldre människor som bidragit till att bygga upp vår välfärd genom att ha arbetat ett långt liv och betalat sin skatt känner sig åsidosatta när samhällets resurser inte räcker för att möta förväntningarna. Detta är givetvis ytterst beklagligt för våra många fattigpensionärer och andra efterställda grupper. Men i resursernas knapphet är det dessvärre en oönskad realitet. Det betyder givetvis inte att bristerna i välfärdssystemet enbart är en följd av det stora antalet asylsökande. Men, i en konflikt mellan ett högt asylmottagande och välfärden är jag av uppfattningen att humanismen måste gå före värnandet om den generella välfärden. Jag anser givetvis inte att detta i första hand bör gå ut över de fattigaste i vårt land. Av dem finns intet att ta. Men vi är rätt många som inte faller i den kategorien. Och vi måste acceptera att våra skattemedel i ökad omfattning används till skyddsbehövande flyktingar. Det säger sig självt att detta innebär ett minskat utrymme för reformer, bl.a. för i sig mycket välmotiverade höjningar av stödet till de sämst ställda i vårt land. Därför uttryckte jag dubier över politikernas upprepade löften att vi, som det verkar, till varje pris ska värna välfärden. Om man därmed menar välfärden för alla svenskar kan löftet knappast infrias.

Det finns förstås de som inte delar mina åsikter. Det är givetvis alldeles i sin ordning. Att invandrarfientliga grupper och andra i den stora undervegetationen på sociala medier ägnar sig åt hot mot meningsmotståndare är däremot inte acceptabelt. Det hat som där framskymtar mot flyktingar och människor i nöd och mot dem som driver flyktingarnas sak är kväljande. Bruna råttor tittar alltför ofta upp ur sina hålor.

Bedrövligt är också att skåda hur en moderat riksdagsman väljer inte bara att ropa med gatans parlament utan att därtill, i många stycken, agera som dess taltratt. Hanif Balis samtalston hör hemma, inte i Sveriges riksdag, utan i rännstenen. Och debatten behöver hyfsas. Till fromma både för fattigpensionärer och asylsökande flyktingar.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.