Om det otillständiga drevet mot Margareta Åberg

DN har de senaste dagarna haft en artikelserie om Riksrevisionen, som fått starkt genomslag i övrig media. Grävande journalistik är utomordentligt angelägen. Den utgör en av grundvalarna i en demokratisk rättsstat. Peter Wolodarski och hans medarbetare är värda respekt för det sätt på vilket DN och dess journalister tar ansvar för den publicistiska uppgiften. Detta gäller också rapporteringen om Riksrevisionen.

Detta sagt, finns dock skäl att i sak invända mot beskrivningen av Riksrevisor Margareta Åbergs agerande i sin tidigare roll som ledamot av Domarnämnden. Domarnämnden är en statlig myndighet under regeringen. Nämndens huvudsakliga uppgift är att till regeringen lämna förslag på kandidater att utses till ordinarie domare, chefsdomare samt högre domartjänster däribland justitieråd. Det är alltså inte Domarnämnden som angivits i dagens artikel som utser justitieråd. Det är regeringen. I Domarnämnden sitter ett antal erfarna domare, vice Riksåklagaren och jag själv, samt två av riksdagen utsedda ledamöter, med ersättare. Regeringen är bunden av de namn som föreslås, men kan ändra rangordningen. Om regeringen önskar utse någon som inte föreslagits av Domarnämnden måste ärendet återremitteras till nämnden. Regeringen följer regelmässigt Domarnämndens förslag.

I det tillsättningsärende som nu är aktuellt fattades först beslut av enig Domarnämnd, att ta ut ett antal sökande till intervju. Vid det sammanträdet var inte Margareta Åberg närvarande och deltog således inte i beslutet. Efter att intervju- och testförfarande genomförts med de sålunda uttagna kandidaterna beslutade Domarnämnden enhälligt vid efterföljande sammanträde att sätta upp och rangordna bl.a. en dåvarande advokat. Vid detta möte deltog Margareta Åberg.

För ordningens skull vill jag påpeka att mina synpunkter nedan inte framförs i min egenskap av ledamot av Domarnämnden.

Margareta Åberg ifrågasätts nu, som det får förstås, för att hon medverkade vid Domarnämndens efterföljande beslut om att rekommendera regeringen att utse en god väns advokat till justieråd och att hon i vart fall inte informerat oss övriga i nämnden om det förhållandet att hon till advokaten, i dennes egenskap av ombud för en god vän i ett skattemål överlämnat ett intyg och därefter uppträtt som vittne i samma skatteprocess. Det kan härvid konstateras att vittnesplikt råder för alla. Vittnen förutsätts också tala sanning. Att avlägga vittnesmål konstituerar dock inte jäv.

Under braskande rubriker bibringas läsaren uppfattningen att Margareta Åberg skulle ha varit jävig eller i vart fall uppträtt olämpligt då hon inte informerat nämndens ledamöter om förhållandet. Till stöd för denna, enligt min mening direkt felaktiga, tolkning av relevanta regelverk, åberopas anonyma röster som i svepande ordalag framför kritik. Men, också bl.a. en f.d. riksrevisor, med viss benägenhet att från åskådarbänk kritisera allt från tidigare arbetsgivare, till sina efterträdare hos Riksrevisionen uttalar sig med känslomässig övertygelse och kräver Margareta Åbergs avgång. Detta föranleder några tillrättalägganden.

Av regeringsformen följer att myndigheter ska vara objektiva. Denna objektivititetsplikt förutsätter att personer som t ex har att besluta i ärenden i Domarnämnden måste vara opartiska. Till undvikande av att ovidkommande hänsyn och godtycke tillåts få betydelse, har det därför i lag uppställts jävsregler. Dessa fyller en preventiv funktion. För statliga myndigheter regleras jävsfrågorna i förvaltningslagen. Den enda jävsgrund som enligt förvaltningslagen skulle kunna vara aktuell i detta fall är vad som brukar benämnas s.k. delikatessjäv. Av denna generalklausul följer att jäv kan föreligga, om det utöver de speciellt angivna- här ej aktuella jävsgrunderna- finns någon särskild omständighet som är ägnad at att rubba förtroendet till handläggarens/beslutsfattarens opartiskhet i ärendet.

Denna bestämmelse har inte till uppgift att lätta på förutsättningarna för någon av de specifikt angivna jävsgrunderna. Det krävs istället att något ytterligare föreligger, en särskild omständighet, som innebär att handläggarens opartiskhet kan ifrågasättas. Tanken bakom denna generalklausul är att identifiera andra situationer, utöver de som uppräknats. Som exempel har i förarbetena till förvaltningslagen angivits att handläggaren är uppenbar vän eller ovän med, eller ekonomiskt beroende av part eller intressant, eller där han av någon anledning är engagerad i saken på sådant sätt att misstanke lätt kan uppkomma att det brister i förutsättningarna för en opartisk bedömning. Justitieombudsmannen har i flera fall haft att pröva dessa frågor.

Jävsfrågor ska beaktas av myndigheten på eget initiativ. En handläggare/beslutsfattare som misstänker att han skulle vara jävig ska självmant anmäla detta till myndigheten. Men bara då.

Margareta Åberg har inte haft anledning att anmäla den ifrågavarande omständigheten. Margareta Åbergs kontakt med advokaten har enligt vad som framgår av artikeln i DN ägt rum uteslutande inom ramen för advokatens uppdrag för sin klient. Något vänskapsförhållande mellan advokaten och Margareta Åberg har veterligen inte förelegat. För den händelse Margareta Åberg hade valt att på oklara grunde ändock anmäla kontakterna med advokaten, hade nämnden såvitt jag kan bedöma, inte kunnat finna att ett jävsförhållande på någon som helst grund förelegat.

Grunden för jävsreglerna är, som jag redan nämnt, i första hand att garantera upprätthållandet av objektivitetsplikten. Reglerna är absolut inte avsedda att tillämpas som en ursäkt för att inte vilja deltaga i ett beslut av andra skäl, än de i lagen uppställda jävsgrunderna. Hur skulle det annars fungera i praktiken?

Frågan om jäv handlar endast om sådana yttre faktorer som kan försätta beslutsfattaren i situationer där risk föreligger för att ovidkommande hänsyn skulle kunna få betydelse för beslutet. Någon sådan omständighet föreligger inte i detta fall. Att identifiera advokaten med dennes klient strider för övrigt mot grundläggande rättsstatliga principer.

Jag har haft anledning att under många år träffa Margareta Åberg i en rad olika professionella sammanhang. Jag saknar dock grund att närmare bedöma ansvarsförhållande på Riksrevisionen. Det ska den särskilde utredaren professorn i konstitutionell rätt vid Uppsala Universitet, HG Axberger göra.

Men, de som hävdar att det ålegat Margareta Åberg att anmäla advokatkontakten ifråga, har fel och är ute i ogjort väder. Inom parentes kan nämnas att Margareta Åberg är en högt respekterad domare med synnerligen hög integritet och gott omdöme. Om detta kan många vittna. Det är också förklaringen till de många höga förtroendeposter hon innehaft.
Det nu pågående drevet bör inte krönas med framgång.

Advertisements
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.