Högsta domstolen godtar tandmognadsundersökningar som underlag vid åldersbedömning i brottmål

Högsta domstolen har idag meddelat en principiellt viktig och klarläggande dom. Den handlar om påföljdsbestämning när det råder oklarhet om vilken ålder den tilltalade har.

Domen fyller ett behov. Skälet är att lagstiftningen utgår från att den tilltalades identitet är känd och därmed dennes ålder. Så är dock inte alltid fallet idag. Det saknas vägledande avgörande från Högsta domstolen. Detta har inneburit att rättstillämpningen varit inkonsekvent. En enhetlig rättstillämpning är dock nödvändig. Dagens avgörande ger därför vägledning för underinstanserna hur de ska gå tillväga vid påföljdsbestämningen när oklarhet råder om den åtalades ålder.

Särsklilda bestämmelser gäller för unga lagöverträdare. Åldern har stor betydelse vid bestämning av påföljd. Barn under 15 år är inte straffmyndiga och kan därför inte heller dömas till ansvar för en i och för sig brottslig gärning. För unga mellan 15 och 21 år gäller t ex olika regler när det gäller vilket straff som kan utdömas. För att döma någon som inte fyllt 18 år till en frihetsberövande påföljd krävs synnerliga skäl och då det gäller den som inte fyllt 21 år krävs särskilda skäl. Flera andra specialbestämmelser finns där hänsyn skall tas till åldern. Följaktligen ställs domstolarna inför svåra bedömningsproblem vid oklarhet om en tilltalads ålder.

Högsta domstolen fastslår att det inte krävs samma höga beviskrav när det gäller bedömning av ålder, som när det gäller åklagarens skyldighet att styrka åtalet, dvs själva skuldfrågan och därtill anknytande faktiska omständigheter. Det krävs inte att det är ställt utom rimligt tvivel för att kunna dömas som vuxen. HD säger istället, att beträffande omständigheter av betydelse för påföljdsbestämningen, kan man inte ens hävda att åklagaren har en bevisbörda. Härtill åläggs den tilltalade ett utredningsansvar.

I de fall när, som i det aktuella, det är klarlagt att vederbörande fyllt 15 år vid brottet, ska domstolen enligt HD istället göra en bedömning vilken ålder som är mest sannolik. Om utredningen skulle tillåta olika slutsatser får den bedömning som är förmånligast för den tilltalade väljas. I utredningen kan en rad olika omständigheter vägas in.

HD fastslår vidare att när det gäller att bedöma huruvida den tilltalade har fyllt 15 år eller påföljden kan komma att bli livstid, ska kravet på utredningen dock ställas högre. I dessa fall måste det vara klarlagt att reglerna inte hindrar den tilltänkta rättstillämpningen.

HD fann vidare att i avsaknad av annan utredning av värde, s.k. tandmognadsundersökning som grundar sig på tänder som är fullt utvecklade, kan användas som underlag för påföljdsbestämningen.

Åldersbedömningar har sedan länge tillämpats inom Asylprocessen. Inom asylprocessen är det den asylsökande som har bevisbördan för påståendet att han är under 18 år. Det betyder att han ska göra sannolikt att han är under 18 år. De olika medicinska metoder som använts vid åldersbestämningar inom ramen för asylprövningen har kritiserats för att vara alltför oprecisa bl.a. av Svenska Barnläkarfäreningen och av Advokatsamfundet. Detta gäller särskilt skelett- och tandmognadsundersökningar, som inte har bedömts vara tillförlitliga. HD har nu funnit att dessa visst kan utgöra underlag för åldersbedömningen.

En reflektion i sammanhanget är att HD fastslår domstolens ansvar för beslutsunderlaget. Man kan undra om domstolen på eget initiativ i framtiden kan komma att föranstalta om medicinsk åldersutredning. Det väcker i sådana fall flera frågor. Och vad händer om den den tilltalade inte medverkar ?

Man kan på ett övergripande plan säga att dagens utslag i HD torde vara i harmoni med Migrationsministerns och Migrationsverkets syn på åldersbedömningar. I avsaknad av vägledande praxis på detta område är HDs klarläggande ändock välkommet.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.