Om målkonflikter och advoktens roll

I Sverige ska åklagaren bevisa att en misstänkt gjort sig skyldig till det brott som åklagaren har påstått. Åklagaren ska också styrka att den tilltalade har haft uppsåt att begå brotten. Detta gäller oavsett allvaret i det brott som åtalet avser. Åklagaren har bevisbördan. Det är det som kännetecknar en rättsstat. 

 Advokatens uppgift under förundersökningen och i rättssalen är att tillvarata den misstänktes intressen. Det betyder att advokaten ska se till att allt som talar till den misstänktes förmån kommer fram. Advokaten ska vara uppmärksam på att åklagaren iakttar sin plikt att vara objektiv. Advokaten ska i förekommande fall presentera alternativa händelseförlopp osv. Advokaten ska vara uppmärksam på att klienten behandlas korrekt och i förekommande fall ifrågasätta åklagarens bevisning. 

Domstolens uppgift är att pröva bevisningen, tillämpa lagstiftning och utdöma påföljd.

Dagens nyheters ledare redogör idag för en ny utredning som regeringen tillsatt. Enligt direktiven ska utredaren bl.a. se över förutsättningarna för ett eventuellt övergivande av principerna om omedelbarhet och muntlighet, som sedan närmare sjuttiofem år har styrt den svenska straffprocessen. Dessa principer betyder i korthet att domstolen endast kan lägga uppgifter till grund för domen som framkommit under själva rättegången. Det innebär bl.a. att en tilltalad inte kan dömas med p.g.a. uppgifter som denne lämnat under förundersökningen, utan endast p.g.a. uppgifter som framkommit under den muntliga rättegången. Dessa principer anses nu bidra till de långa häktningstiderna.
 Under en lång rad av år har Sverige vid upprepade tillfällen kritiserats av såväl FN som Europarådet för att personer sitter häktade under mycket lång tid och därtill med omfattande restriktioner. Domstolen har att pröva åklagarens häktningsframställning. Det är mycket sällsynt att domstolen inte bifaller häktningsyrkandet. Det är likaså ovanligt att domstolen inte bifaller åklagarens omhäktningsyrkande. Detsamma gäller åklagarens rätt att meddela restriktioner under lång tid. Om detta kan man ha starka synpunkter.

 Domstolen borde enligt min mening, i högre grad än vad som är fallet, ställa krav på att åklagaren redogör för vilka åtgärder som kvarstår att göra osv. De långa häktningstiderna är inte godtagbara och avsaknaden av en tidsbegränsning leder till att förundersökningarna drar ut på tiden i det oändliga. I flertalet andra länder accepteras inte ett system som det vi har i Sverige och där har tidsgränser införts. En utredning kommer glädjande nog inom kort att lägga fram förslag innebärande att tidsgränser ska införas.

 DN hyllar i dagens ledare regeringens initiativ och fastslår att det vore bättre om en misstänkt kunde avge rättsligt bindande förhör tidigt i processen, som senare kunde spelas upp i rätten. Några problem med en sådan ordning ser inte DNs ledarsida, med undantag för ”advokaternas ekonomiska intresse av långa och utdragna processer”. Alla vinner enligt DN på ett slopande av omedelbarhetsprincipen, utom möjligen advokaternas ”avräkningsnota”.

 Glädjande nog är inte inrikesministern lika aningslöst självsäker. Det finns nämligen ett antal inte okomplicerade målkonflikter, för att använda sig av DNs vokabulär, vid ett övergivande av omedelbarhetsprincpen. I den är inte advokaten huvudfigur, utan klienten, den för brott misstänkte som måste garanteras en rättvis rättegång. Av det skälet har också Advokatsamfundet en expert med i utredningen.

 Det kan finnas många skäl till att en person lämnar felaktiga uppgifter under förundersökningen. Misstänkta, vittnen och andra förhörspersoner måste också under rättssäkra former kunna höras och korsförhöras mot varandra m.m.

Att som den osignerade ledaren i DN ta heder och ära av de advokater som under svåra förhållanden försvarat misstänkta är faktiskt ett lågvattenmärke. Det är samma advokater som inte sällan framgångsrikt hävdat DNs och andra tidningars legitima rättigheter. Till skillnad från tidningen är jag i sakfrågan inte lika tvärsäker åt något håll, utan förlitar mig på att hovrättspresidenten Wersäll och hans experter kommer fram till ett klokt och välgenomtänkt förslag, dock efter en saklig analys som identifierar de verkliga målkonflikterna.

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.