Juridiken ska vara rättsstatens beskyddare

I en DN debattartikel den 2 januari varnas för juridikens ökade inflytande i samhället. Den förtjänar att bemötas.

Juridiken är själva grundvalen för samhällsbygget. Den reglerar samhällsordningen och utgör ramen för medborgarnas och statens agerande. Den rättsliga normbildningen bygger till stor del på etiska överväganden och moraliska principer.

Regeringsformen stadgar att den offentliga makten utövas under lagarna. Detta är ett uttryck för folksuveräniteten och lagbundenheten. Det bakomliggande syftet är bl.a. att tillfälliga opinioner och majoriteter inte ska tillåtas få sätta sig över lagarna. Maktens fördelning och utövning skall vara grundad på lag. Demokratin och parlamentarismen ska skydda grundläggande rättigheter. Dessa får inte åsidosättas alldeles oavsett hur gott syftet än må vara. Ändamålet helgar inte medlen.

Demokrati som den utövades av de gamla grekerna krävde kunskap. I Aten hade inte alla medborgare rösträtt. För att tillerkännas rösträtt och att delta i folkstyret förutsattes lärdom. I vår moderna demokrati med majoritetsstyre är det numera en självklarhet att alla medborgare oberoende bildningsnivå skall ha rösträtt. Det leder till att lagstiftaren riskerar att utsättas för starka, ofta emotionella opinioner med moraliska förtecken och krav på snabba åtgärder. Det är därför naturligt att politiker vill visa handlingskraft och att politiken i konsekvens härmed relativt sett riskerar att bli mer populistisk.

Även om innehållet och värderingarna skiljer sig åt över tid är etiken ändå fundamentet för rättsstatliga principer. Jurister har ett särskilt ansvar för upprätthållandet av dessa principer. Juristerna ska vara rättstatens beskyddare. Detta ansvar åvilar alla jurister oberoende i vilken befattning eller inom vilket område denne är verksam. Inom alla områden från universitet till polis, åklagare, domare eller advokat utgör etiska principer en nödvändig grundval för yrkesutövningen. Men det individuella ansvaret åvilar också de jurister som arbetar som lagstiftare eller rådgivare åt lagstiftaren på departement och i riksdag. Rättsstaten kan emellertid inte vare sig etableras eller upprätthållas av jurister ensamma eller av dess institutioner. Den förutsätter demokrati och en rättskultur som respekterar civila rättigheter.

Till de etiska krav som kan och bör ställas på ett rättssystem hör också krav på den verksamhet som utgör rättssystemet i praktiken. Polis, åklagare, advokater, domare och övriga jurister på myndigheter, inom statsförvaltningen och normgivningen, utför alla viktiga uppgifter inom rättsystemet. Ett system som inte är bättre eller etiskt mer högstående än dess svagaste länk riskerar att tappa i legitimitet. Inom samtliga dessa yrkesgrupper uppkommer en rad olika etiska frågeställningar och etiska krav kan och ska ställas på hur deras respektive arbetsuppgifter utförs.

En demokratisk rättstat kännetecknas av att den enskilde åtnjuter skydd mot statens maktutövning i de fall denna utövas på ett sätt som inte står i överensstämmelse med rättsordningens grundläggande principer. Dessa i sin tur vilar på ett systematiskt skydd för mänskliga rättigheter garanterade genom lagar och konventioner. Det kräver kvalitet på lagstiftningen såväl processuellt som materiellt. Lagstiftningen måste också tillämpas enligt vedertagna principer. Tillämpningen av lagstiftningen är oerhört viktig för att rättssystemet ska bli etiskt tillfredsställande; rätt och rättvisa måste så långt som möjligt gå hand i hand. Det är dock viktigt att understryka att det i rättsprocessen inte handlar om att till varje pris skipa materiell rättvisa, utan att döma efter vad som yrkats, anförts och bevisats inom ramen för de processuella spelreglerna.

När FN-deklarationen, Europakonventionen och den svenska grundlagen förklarar att integritet, yttrandefrihet och församlingsfrihet utgör mänskliga rättigheter, så är dessa några av de grundläggande livsvärden som rättssäkerheten ska garantera. I sambandet mellan rättssäkerhet och mänskliga rättigheter ligger att rättssäkerheten avser individens eller den enskilda organisationens skydd mot den politiskt – statliga eller kommunala – maktens anspråk och krav. Detta skydd är individen i behov av oavsett om den politiska makten är sprungen ur ett demokratiskt styrelseskick eller inte. Av det förhållandet att den politiska makten i en demokrati utgår från folket, följer inte att rättssäkerhet skulle vara obehövligt i en demokrati. Det finns alltför många exempel i historien, liksom i nutid, som påminner om motsatsen.

I en rättsstat ska människor emellertid inte bara åtnjuta rättssäkerhet. De ska också komma i åtnjutande av de mänskliga rättigheter som rättssäkerheten har att skydda, såsom integritet och yttrandefrihet. Inte sällan kolliderar också dessa rättigheter med varandra. Under vissa särskilt angivna förhållanden kan inskränkningar göras i dessa rättigheter.

Den enskilde individen liksom organisationen eller företaget har i en rättstat även ett befogat krav på rättstrygghet. Det är i denna skärningspunkt som den etiska konflikten ofta framstår som särskilt tydlig. Starka och ibland motstående intressen konkurrerar. Frågan om när och hur avsteg från rättigheter som personlig integritet, yttrandefrihet eller tryckfrihet ska kunna göras är svår. Inskränkningar i den personliga integriteten är ibland nödvändig och självklar. För att en sådan inskränkning ska anses förenlig med rättsstatliga grundprinciper, måste dock inskränkningen vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Det ska vidare finnas ett behov av inskränkningen, liksom att den ska bli effektiv och proportionell i övergripande mening. Här fordras en rad överväganden som inte alltid, ens för Sveriges del, alltid utfallit särskilt gynnsamt i betraktande av rättstatliga principer. Exempel på detta är den stora mängd repressiva straff- och straffprocessrättsliga lagar som följt efter 11 september 2001.

FN-stadgan liksom Europakonventionen om mänskliga rättigheter tillkom som resultat av de hemskheter som utspelat sig under två världskrig. Den bakomliggande tanken är att dessa rättigheter ska vara universella och utgöra minimiregler. Förbudet mot tortyr framstår som uppenbart.. Men likväl – i en för några år sedan genomförd undersökning bland tonåringar i USA visade det sig att så många som 61 procent tyckte att det var godtagbart att utöva tortyr. Hela 50 procent tyckte vidare att det var helt i sin ordning att döda en tillfångatagen krigsfånge om denne dödat en amerikan. Här har en markant förskjutning av balanspunkten ägt rum, uppenbarligen till det sämre. Bortsett från själva frågan om tortyr någonsin kan vara en effektiv förhörsmetod, är attitydförskjutningen oroväckande.

Således: Det handlar inte om att juridiken tar makt från folket. Det handlar om att också de folkvalda, hur illa vissa av dem må tycka om den tanken- är underkastade högre normer. De mänskliga rättigheter som rättssamhället har till uppgift att skydda kan och ska inte, med mindre än den högre normen ändras, kunna åsidosättas av politiker eller enskilda tjänstemännens. Det gäller även på kommunal nivå.

Advertisements
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.