Om att stå upp för principer när det blåser

Stockholm Human Rights Award tilldelas i år Prins Zeid Ra’ad al- Hussein för hans mycket stora insatser för att främja internationell rättvisa och stärka respekten för mänskliga rättigheter. Han har under åren tagit strid mot sexuellt och könsrelaterade våld. Han har initierat och lett ett antal utredningar rörande misstänkta brott begångna av FNs fredsbevarande styrkor såsom våldtäkt, människohandel och illegal droghandel. Han har insisterat på nolltolerans för sådan brottslighet. Han var var en nyckelfigur i inrättandet av ICC domstolen. Härutöver har han bidragit till att dokumentera orsakerna till folkmordet i Srebrenica. Dessa är några av skälen för att tilldela prins Zeid priset.

Björn af Kleen skriver i dagens (14 nov) DN en nyhetskrönika med rubriken”Pris till FN-toppen visar Advokatsamfundets syn på principer”. Som jag förstår saken anser af Kleen att Advokatsamfundet inte förmår att ”hålla i principerna också när det blåser”. Bakgrunden till detta påstående uppges vara att prins Zeid skulle ha försökt tysta den svenske tjänstemannen Anders Kompass när denne till Franrike överlämnat en rapport om sexuella övergrepp mot barn i Centralafrika, vilka enligt af Kleen begåtts av franska soldater, som ingått i FNs fredsbevarande trupper.

Låt mig göra några nödvändiga tillrättalägganden i sak.

För det första. Rapporten om övergrepp handlade inte om FN-soldater, utan om Franska trupper, utan något FN-mandat. När övergreppen blev kända sammanställdes emellertid de skakande vittnesmålen av en FN-anställd i en rapport, som under sommaren överlämnades till MR-kontoret i Geneve. Dessförinnan informerades dock fransmännen om innehållet i anklagelserna av den FN-tjänsteman som författat rapporten.

För det andra. Prins Zeid tillträdde sin tjänst som FNs högkommissarie den 1 september 2014. Då hade Anders Kompass i sin egenskap av tjänsteman på MR-kontoret redan mottagit och vidarebefordrat den aktuella rapporten till Frankrike.

För det tredje. Frågan som uppkommit därefter handlar inte om huruvida det var rätt att överlämna uppgifterna om de vidriga övergreppen till fransmännen. Dessa hade ju redan muntligen framförts. Det handlar istället om tillvägagångssättet. Det sätt på vilket rapporten överlämnandes innebar att de barn mot vilka sexuella övergrepp begåtts, liksom de som avslöjat övergreppen, samt författaren av rapporten namngavs och därmed utsattes för livsfara. Detta var orsaken till att Kompass blev suspenderad med lön. Ett beslut som dock av formella skäl blev upphävt.

af Kleen avfärdar Högkommissariens kritik mot Kompass med att det eventuellt endast utgör ett brott mot protokollet och att överlämnandet av rapporten är att likställa med Snowdens avslöjanden. Nu handlar ju inte denna fråga om skyddet för s.k.  whistle-blowers, som avslöjar information om övergrepp eller andra allvarliga brister, som annars inte skulle kommit fram. Frågan är istället huruvida en anställd FN- tjänsteman brutit mot det interna regelverket, när det gäller att skydda brottsoffer och uppgiftslämnare.

Det pågår för närvarande en utredning som berör denna fråga. Den är tillkommen på initiativ av Högkommissarien själv, prins Zeid. Resultatet väntas komma inom kort. Jag menar, precis som af Kleen skriver, att det är en intern arbetsrättsligt fråga, som Sveriges advokatsamfund i dagsläget rimligen inte kan ha synpunkter på. Däremot är det givetvis av stort intresse att uppmärksamma vad som gäller för skyddet av brottsoffer och vittnen, hur medgivanden ska inhämtas och hur barn som brottsoffer ska behandlas. Förhoppningsvis kommer viss klarhet att uppnås i och med att utredningen presenteras.

Jag ifrågasätter vidare riktigheten av påståendet att Anders Kompass försatts med munkavle och är förhindrad att föra sin egen talan. Man ska inte tro på allt man hör. Det är en bra handlingsregel, också för en skicklig journalist. Björn af Kleen hänvisar bland annat till Inga-Britt Ahlenius och Pierre Schori. De uppges uppfatta det som stötande och groteskt att prins Zeid tilldelats årets pris. Inga-Britt Ahlenius skräder inte orden och menar enligt artikeln att Advokatsamfundets syn på visselblåsare är klandervärd och ynklig. Det är inte alldeles lätt att följa den tankegången. Särskilt inte i ljuset av vad Advokatsamfundet och jag själv, med kraft tidigare vid ett stort antal tillfällen, uttalat i dessa frågor, såväl i tidskriften Advokaten som på denna blogg.

”När det gäller våldtäkter på barnen finns inga interna ärenden” skriver af Kleen. Det är lätt att fångas av den retoriken. Men, den är rätt osmaklig i detta fall. Det saknas all grund för påståendet att FNs högkommissarie skulle vilja dölja brott begångna av franska soldater?

Advokatsamfundet har inga problem med att stå upp för grundläggande principer. Björn af Kleen är fel ute med sin kritik.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.