FN – Den nödvändiga gemenskapen

För en månad sedan antog FN Agenda 2030 som innehåller 17 globala mål för hållbar utveckling. Dessa ska ersätta de tidigare millenniemålen. Agendan är en ambitiös plan för att skapa en hållbar, jämställd och säker värld utan fattigdom. De uppställda målen definierar vad som krävs för att uppnå detta. Vad som återstår är det mycket svåra och målmedvetna arbetet med att uppfylla dem. För att uppnå målen måste därför alla medverka. Regeringar har givetvis ett särskilt ansvar. Men civilsamhället måste och kan bidraga. Företag och enskilda har alla en moralisk plikt att medverka om målen ska kunna uppfyllas. Det är en förutsättning för att lyckas.

Målen innefattar en rad åtaganden. Fattigdomen ska utrotas och god hälsa för alla ska säkerställas. Alla barn ska få gå i skolan. Jämställdhet för kvinnor ska uppnås. Tillgången till rent vatten och energi ska garanteras. Ekonomisk tillväxt och arbete för alla ska främjas. Infrastruktur, industrialisering och innovation ska prioriteras. Den bristande jämlikheten inom och mellan länder ska minskas. Städer och samhällen ska göras trygga och hållbara. Hållbara konsumtions – och produktionsmönster ska säkerställas. Klimatförändringarna ska bekämpas. Haven ska bevaras och nyttjas på ett hållbart sätt. Ekosystem, skogar och den biologiska mångfalden ska skyddas samt ökenspridning och markförstöring stoppas. Fred, rättvisa och ansvarstagande institutioner ska upprättas. För att uppnå dessa mål ska medlen för genomförandet av en hållbar utveckling stärkas och det globala partnerskapet vitaliseras.

Dessa mål kan synas högt ställda i ljuset av att 43 procent av världens fattigast människor bor i svaga stater som inte kännetecknas av demokrati eller välfärd. 2030 räknar man med att denna andel ska ha ökat till två tredjedelar. Ett av många tragiska exempel är Syrien som var på god väg att uppfylla flera av millenniemålen. Efter att kriget utbrutit lever enligt FN mer än hälften av Syriens befolkning i extrem fattigdom. Över hälften av befolkningen är arbetslös. Över hälften av barnen har slutat skolan. Nästan hälften av alla sjukhus är förstörda. Nittio procent av landets industrianläggningar har stängts.

Kostnaderna för att uppnå de i Agenda 2030 uppställda målen beräknas komma uppgå till 4000 miljarder dollar per år. Det motsvarar 30 gånger världens samlade bistånd. Finansieringen är tänkt att i första hand komma via skatter, investeringar och bistånd. Biståndet är en liten del. Vad som på sikt krävs är en effektiv skattefinansiering, investeringar och uppbyggnad av lokal infrastruktur.

Ett av de allvarligaste hindren mot en hållbar utveckling är skatteflykt och korruption. De fattigaste får betala ett mycket högt pris. De undanhålls utbildning, hälsa, bostad och en värdig levnadsstandard. Detta är oacceptabelt. Den senaste FIFA skandalen visar också hur mutor synbarligen obehindrat kan överföras i det finansiella systemet. OECDs slutliga förslag för reformering av det internationella skattesystemet är därför i detta perspektiv välkommet. Att det finansiella systemet tillåter människor och företag att bilda hundratals bolag runt om för att dölja sin identitet är egenartat.

FN brukar kritiseras, ibland med rätta. Säkerhetsrådet har vid upprepade tillfällen misslyckats med sitt uppdrag att skapa fred och säkerhet. I Syrien konflikten är detta uppenbart. Men det är inte FNs fel. Det är Kina och Ryssland som missbrukar sin vetorätt för egna politiska syften. Exemplen är dessvärre fler. Vetorätten har även missbrukats av andra medlemmar av säkerhetsrådet. Legitimiteten för de fem permanenta ländernas användande av vetorätten är för länge sedan överspelad. Arbete pågår i syfte att reformera regelverket. Ett arbete som inte är lätt. Men detta oaktat, är FN den enda plattform som finns för att samla världens länder. De som ifrågasätter FNs roll måste betänka att FN skulle aldrig kunna bildas idag. Även om det finns tillkortakommanden och till och med allvarliga brister i systemet är detta inte skäl att undergräva legitimiteten för FN som organisation. Betänk alternativen. Vi bör istället verka för att eventuella brister rättas till och att nödvändiga förbättringar genomförs. Den tilltagande kritiken mot FN utgör i sig ett hot mot organisationen, som är större än de brister som förekommer. När västländer drar in bistånd till FN för att de kritiseras för brott mot mänskliga rättigheter är det ännu allvarligare. Därför är jag fullt övertygad om att vi med kraft ska värna FNs auktoritet.

Advertisements
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.