Trettio miljoner barn på flykt söker en framtid

I världen pågår den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget. Sextio miljoner människor är på flykt. Hälften av dessa är barn. Av alla världens flyktingar sökte 650 000 skydd hos de femhundramiljoner människorna i Europa. Av dessa kom 81 000 till Sverige, varav 32 000 fick uppehållstillstånd här.

Dessa barn och deras föräldrar är berättigade till vårt skydd. Och detta alldeles oavsett om det skulle kräva inskränkningar i vår välfärd. Vår skyddsplikt följer av åtaganden som vi har iklätt oss i avtal med andra länder. Men, vår skyldighet att hjälpa följer framförallt av en humanistisk människosyn. En sådan bygger på att man ger skydd åt medmänniskor som är i behov av hjälp och skydd. Särskilt stark är vår moraliska plikt mot de svaga och värnlösa. Sverige beviljade förra året asyl åt motsvarande tre flyktingar per tusen invånare. Det har vi råd med.

Inom flera länder i Europa pågår på en rad olika områden en djupt illavarslande utveckling. Rättssäkerheten är satt på undantag och mänskliga rättigheter åsidosätts. Asylsökande frihetsberövas. . Antisemitismen, liksom förtrycket av romer, tar sig förfärande uttryck. Och, inom EU höjs röster för införande av visumtvång för enskilda befolkningsgrupper. I Ungern uppförs en flera meter hög rakbladskantad taggtrådsmur för att hindra flyktingar att ta sig in i landet. Flyktingar med sina barn möts av tårgas. Traditionerna från pilkorsarnas tid tycks dessvärre ännu levande i Ungern. Historien borde ha lett dem till andra slutsatser vad gäller behandlingen av dagens utsatta grupper. Att tvinga lidande och utsatta människor – män, kvinnor och barn – på långa fotvandringar borde inte vara möjligt i dagens Europa. Allra minst i länder som tillhör Europiska Unionen. Skammen drabbar oss alla.

Men, det är, som flera påpekat den sista tiden, däribland Hans Rosling, oerhört cyniskt att inte se till att det finns lagliga möjligheter att ta sig till Europa och Sverige för att söka asyl. Smugglarna gynnas av våra visumtvång och en rättsosäker ordning där transportörerna ålagts ett ansvar långt utöver vad de förmår. En sådan ordning är om än inte från det yttre lika brutal ordning som uppförande av taggtrådsstängsel. Men, konsekvenserna är desamma.

Främlingshat och extremism är symtom på ett samhälle i kris. När det högerextrema partiet Gyllende Gryning tillskansade sig ett inte oansenligt antal platser i Greklands parlament för några år sedan och när det högerpopulistiska partiet Jobbik i Ungern vann stora framgångar bl.a. genom att förslå registrering av alla judar inställde sig frågan vart är vi egentligen är på väg. Skall det som alla de flesta trodde var en absurd omöjlighet åter bli verklighet i Europa? Högerpopulistiska och främlingsfientliga partier vinner stora framgångar i snart alla Europeiska länder. Så även i Sverige. Järnrörsmännen kastar sin skugga över vår samtid.

Människor blir upprörda om de utpekas som främlingsfientliga därför att de vill begränsa flyktingmottagandet och invandringen. De känner sig oftast kränkta. De brukar hänvisa till den uppgivna bristande integrationen. Innan vi löst integrationsproblemen, måste man, brukar det hävdas, begränsa volymerna. Människor ses inte som individer i behov av skydd, utan som en enhet i en mängd som, menar man, blivit alltför stor. Det är enligt min mening nästan lika illa som att vara uttalat främlingsfientlig: Ty integrationsargumentet leder i verkligheten till samma resultat, nämligen att flyktingar inte får det skydd de är berättigade till.

Den fokusförskjutning som under sommaren ägde rum i media och i det politiska samtalet, från hur vi på bästa sätt ska göra för att kunna hjälpa dem som flyr med risk för sina och sina barns liv, till hur vi ska förhindra att så många kommer hit var djupt obehaglig.

Mycket av denna åsiktsförskjutning har nog med den ekonomiska krisen att göra. Den påverkar samhälleliga grundvärderingar. Så var det på trettio-talet och så är det idag. Men flyktingfientligheten i delar av Europa utgör inte bara ett hot mot rättssamhället, utan på sikt också mot EU som union. Hela idén med EU är ju att den vilar på en gemensam historia med gemensamma värderingar, inspirerade av franska revolutionens ideal; frihet, jämlikhet och broderskap. Det var dessa värderingar som ursprungligen ledde till att suveräna stater frivilligt gav upp sin suveränitet för den goda saken och att Kol och Stålunionen skapades. För freden. Alla skulle vara jämlikar. Och människorna skulle leva i samhällen uppburna av humanitetens grundprinciper, däribland skyddet för människor på flykt från krig och utsatthet.

Den ekonomiska krisen och den tilltagande flyktingsituationen har vänt upp och ner på hela grundtanken med EU. Eurozonen har blivit en hierarkisk organisation som präglas av allt annan än frivillig sammanhållning. EU har kommit att präglas av ökande motsättningar mellan grupper och mellan länder. Det handlar bl.a. om låntagare mot långivare, och om flyktingmottagande länder mot länder som stänger sina gränser för skyddsbehövande flyktingar.

I kölvattnet av den ekonomiska kris med nedskärningar och obefintlig eller negativ tillväxt, med upp till 25 procents arbetslöshet och stora ekonomiska lidanden i kombination med stora flyktingskaror, skapas en grogrund för missnöje,antiislamism , antisemitism, hat, främlingsfientlighet och annan extremism. Den politiska radikaliseringen är tydlig. Det behöver inte påpekas att denna utveckling är mycket farlig. Den motverkar hela grundtanken med EU som en sammanslutning för solidaritet och samarbete. Den hotar EU som koncept och den hotar det demokratiska rättssamhället. Man kan med behållning läsa George Orwells i hans debutroman ”Nere för räkning i Paris och London” som kom ut under den djupa depressionen 1933. Den åskådliggör på ett mycket trovärdigt sätt konsekvenserna av djup fattigdom. Som Per T Ohlsson skrev i en utmärkt ledare i Sydsvenskan för några år sedan; Människor utan framtid har inget intresse av reformer för framtiden.

Nu är det ju inte så att Europas medborgare riskerar djup fattigdom till följd av asylinvandring. Det är förmodligen tvärtom. Utan dessa handlingskraftiga och modiga människor kommer Europa att få mycket svårt att behålla sin jämförelsevis höga välfärd.

Jag beundrar personligen Angela Merkel för hennes mod, integritet
och klokskap i dessa frågor. Kanske är det minnena från hennes barndom i krigets Tyskland och erfarenheterna från ett delat land som gör att hon och Tyskland tar ett stort ansvar för många av de flyende barnen med sina föräldrar.
Det gör Sverige också. Det tycker jag att vi ska fortsätta med. Men vi ska även göra det med engagemang och stolthet. De utsatta och förföljda ska känna sig välkomna. Flyktingbarnen och deras föräldrar är allas vårt ansvar. De är också en viktig del av vår framtid.

Advertisements
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.