Om öppna dörrar och snubbel i portgången

I sin iver att försvara sina tidigare intagna ståndpunkter i viktiga rättssäkerhetsfrågor har Ivar Arpi nu författat ännu en ledare i ämnet. Den är rätt lång. Jag motstår frestelsen att bemöta Arpis alla skevvända insinuationer och fattar mig därför kort och  hänvisar till mina tidigare inlägg.
Låt mig först konstatera att Arpi i stor utsträckning slår in öppna dörrar. Men likväl lyckas han snubbla på tröskeln. Arpi och jag är helt ense om att det i världen finns mycken ondska värd att bekämpa. Det kan handla om oacceptabel förföljelse av judar, om ISIS eller om annat.

Man kan välja att straffbelägga beteenden som man anser vara icke godtagbara. Men när man överväger detta bör man förstås beakta några viktiga saker. Behövs ny lagstiftning eller räcker den vi har? Om inte: Hur bör brottsrekvisiten utformas för att vara tillräckligt precisa och bevisbara? Om man sedan tycker att vi behöver ny lagstiftning och att denna kan ges en godtagbar utformning återstår att införa ny lagstiftning.

Men- och här kommer vi till det som Arpi inte riktigt tycks förstå – de brottsrekvisit som lagstiftaren angivit måste i det enskilda ärendet bevisas av åklagare inför en domstol. Och här är utrymmet för ”flexibilitet” mycket begränsat. För varje rekvisit krävs bevisning bortom rimligt tvivel. Det är när vi börjar tumma på beviskraven som de verkligt allvarliga problemen uppkommer från ett rättsstatligt perspektiv. De krafter vi vill bekämpa är vanligen inte så noga med sådana petitesser. Men det måste man i en rättsstat vara. Utrymmet för genvägar är litet.

När det gäller jämförelser med utländska rättsfall finns mycket att anföra. Inte minst att många av de exempel Arpi anför skulle också redan idag fällas i svensk domstol med gällande lagstiftning.
Så Ivar Arpi: Problemet med barnet och badvattnet drabbar oss ofrånkomligen med de raska initiativ som du – delvis med billiga retoriska grepp – propagerar för i din iver att framstå som kraftfull. Rättssamhället kräver mer än så. Det är detta som jag försökt att förmedla – hittills tydligtvis utan större framgång.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Om öppna dörrar och snubbel i portgången

  1. superhints skriver:

    det är ett problem att svenska journalister är dåligt bevandrade i juridik. Till skillnad från Alice Teodorescu i Göteborgs-Posten finns i allmänhet ingen juridisk examen alls. Det är dessutom sällsynt med utåtriktade jurister som Anne Ramberg. Hennes betydelse för klimatet i svenska offentligheten är enormt.

  2. LeoH skriver:

    Reblogga detta på Tankar i natten och kommenterade:
    Jag återger en artikel till av Anne Ramberg. Jag tror det är nödvändigt att försvara rättssäkerheten, när vi ser hur krafter vill relativisera vad som menas med rättssäkerhet.
    Håller också med Anne Ramberg, att visst kan det stiftas nya lagar, men att kraven på de lagarna kräver samma juridiska hantering av rättssäkerheten, som alla de nuvarande lagarna. Brotten skall vara bevisade och fastslagna i en oberoende domstol.

Kommentarsfältet är stängt.