Ledarskribenten Arpi på villovägar

Ivar Arpi har på en punkt helt rätt i sin ledare i dagens SvD: ”Det är för jobbigt att kriga mot terrorism”. När man som Arpi kastar sig in i en svår jurdisk-teknisk diskussion om straffbarhet och lagföring av allvarliga brott är det alldeles nödvändigt att man klarat ut en del grundläggande begrepp. En fråga gäller vilka handlingar vi skall anse såsom brottsliga och hur vi bestämmer brottsrekvisiten. En annan fråga är vilka krav vi skall ställa för att en domstol skall kunna anse det styrkt att de uppställda rekvisiten föreligger för att en viss tilltalad person skall kunna dömas för brottet. I Sverige gäller att brottsligheten skall vara styrkt bortom allt rimligt tvivel. Kan det allmänna inte bevisa att personen begått brottet (genom att alla de enskilda brottsrekvisiten är styrkta) skall åtal inte väckas, alternativt frikännande ske. Intill dess den misstänkte är dömd skall han betraktas som oskyldig. Det är när man börjar tumma på dessa principer som avgrunder öppnas. Detta, principiellt enkla, tycks Arpi inte riktigt ha greppat.

Terroristlagstiftning är komplicerad. De frågor lagstiftaren och rättstillämparen har att överväga är många. Vad är terrorism? Hur definieras en terrorist? Vad skiljer en frihetskämpe (som vi gillar) från en terrorist (som vi inte gillar)? Vad skiljer en beväpnad krigare från en terrorist? Terrorbrott kan, enligt gällande svensk rätt vara allt från en enkel skadegörelse till ett massmord. Avgörande för brottsrubriceringen är det politiska syftet. Ska det vara brottsligt att åka och strida för ISIS men inte för kurdernas eller för Ukrainas sak? Och hur skulle vi betrakta de svenskar som under det senaste världskriget åkte till Finland för att slåss mot ryssen eller till Spanien under inbördeskriget där? Och nog måste de som under apartheidtiden stödde ANC i Sydafrika med detta synsätt kunna betraktas som straffbara terroristsupporters? Som vanligt jäklas verkligheten, juridiken och grundläggande principer med den som vill åstadkomma raska förändringar i brottsbekämpningen.

Såvitt jag förstår är Arpis lösning på problemet, att angripa terrorismen och lagföra terrorister, genom att utvidga det straffbara området. Han vill att det skall räcka med att man har samröre med en viss organisation. Javisst, så kan man göra. Men åtskilliga problem uppkommer. Vad innebär det att ”tillhöra” eller ”stödja” en viss organisation? Vilka organisationer gäller saken och när uppkommer en sådan organisation? Räcker det med att uttrycka åsikter till stöd för en viss ideologi? Hur skall stödjandet komma till stånd för att vara straffbart? Genom att aktivt kriga, genom att sälja vapen, genom att i ord eller tanke stödja organisationen? Mycket av det Arpi vill åt är redan straffbart. Men det krävs som sagt också bevis. Arpi tycks inte inse att även vid en utökad straffbarhet och vid terrorbrott måste brottsrekvisiten styrkas i en rättvis rättegång, inför laga domstol. En utvidgning av det straffbara området måste för att vara effektiv innebära att straffskärpningen också kan tillämpas. Annars är det just bara populism.

Man kan som Arpi, tydligt omedveten om de svåra juridisk-tekniska problemen, ropa på lagändringar. Men när man gör det har man ett ansvar, i varje fall om man är ledarskribent på en stor och ansedd dagstidning, Det ansvaret tar man bl.a genom att med viss ödmjukhet inför den svåra uppgiften avstå från att med lätt demagogisk stil kräva lagändring utan att fundera på hur kraven förhåller sig till grundläggande rättsprinciper. När Arpi hävdar att det där med rättssäkerhet inte är hugget i sten är han ute på farligare villovägar än han tycks förstå.

Jo, Arpi har rätt i att jag inte presenterat några enkla lösningar på hur vi skall kunna åstadkomma regelförändringar i straffskärpande riktning. Det beror bl.a. på att jag har respekt för det arbete som f.n. pågår i dessa frågor. Regeringen tillsatte i december förra året, som Arpi väl vet, en utredning som har till uppgift att analysera behovet av lagändringar för att Sverige ska leva upp till de krav på straffrättslig reglering för att förhindra och bekämpa terrorism som följer av Säkerhetsrådets resolution 2178(2014). I uppdraget ingår bland annat att analysera behovet av ytterligare kriminalisering och att överväga om behov föreligger av att ändra straffbestämmelsen om olovlig värvning. I den utredningen är Advokatsamfundet representerat. Utredningen ska enligt direktiven noga beakta skyddet för grundläggande fri – och rättigheter, bl.a. rätten till rörelsefrihet och föreningsfrihet. De bedömningar som utredningen gör ska vara förenliga med regeringsformen, Europakonventionen och Sveriges folkrättsliga förpliktelser i övrigt. Jag finner det för min del lämpligt att genom Advokatsamfundets representant i utredningen framlägga förslag till lösningar av enskilda frågor och att i övrigt avvakta vad utredningen kommer fram till. Raskt tillyxade amatörlösningar är jag starkt orolig över.

Låt mig dock ansluta till direktiven till utredningen. Stater har en skyldighet att skydda sin befolkning från terrorism. Men de åtgärder som vidtas för att uppnå detta måste ligga inom ramen för vad som följer av internationella mänskliga rättigheter, internationell humanitär rätt och internationell flyktinglagstiftning. Säkerhetsrådets resolution från förra året, som ålägger alla medlemsländer långtgående skyldigheter att lagstifta, har kritiserats från många håll. Den är till sitt innehåll och utformning problematisk. Men Sverige är folkrättsligt förpliktat att implementera dess bestämmelser. Dessa, i likhet med Arpis breda penseldrag, innebär att vi riskerar att kriminalisera saker som vi kanske inte alls vill förbjuda. De enkla lösningarna innebär nämligen även risk för missbruk. Exempel på det senare är när Syrien med stöd av detta synsätt vägrar att släppa in humanitär hjälp. För MR grupper innebär detta att mycket av vad de gör kriminaliseras. Till detta kommer att beväpnade grupper som betecknas som terrorister ofta också är parter i en väpnad konflikt och därför kan åtalas för krigsbrott. Att åtala under nationell terroristlagstiftning i dessa fall riskerar därför att brott mot internationell humanitär rätt inte beaktas. En oönskad konflikt mellan att tillgodose nationell säkerhet i förhållande till krigsbrott uppkommer.

Att kriminalisera resor till Syrien och ISIS men tillåta deltagande i kampen för Ukrainas frihetsrörelse, sida vid sida med nazister, är en utmaning. De påföljder som diskuteras innefattande återkallande av medborgarskap reser från rättsliga utgångspunkter svåra hinder. Skall vi även framgent efterleva de krav som följer av de MR-normer vi har att iaktta (och det vill väl även Arpi, eller …?) måste vi förhålla oss till en rad viktiga principer. Hit hör, som också framgår av regeringens tilläggsdirektiv till utredningen, förbudet mot godtyckligt återtagande av nationalitet, skyddet för statslösa personer, förbudet mot återsändande, rätten till familj och privatliv, rätten att återvända till sitt land, liksom friheten att resa och fritt röra sig inom sitt territorium.

En utökad kriminalisering måste också ses i ljuset av förutsättningarna för att den blir proportionell. I det senare ligger bl.a. att lagstiftningsåtgärden betingas av ett reellt behov, att den blir effektiv och ändamålsenlig samt att ingreppet inte går längre än vad behov, ändamålsenlighet och effektivitet kräver. En analys skulle nog ge vid handen att ett i detta fall behov kan anses föreligga. Huruvida kriminalisering på detta område skulle bli effektiv är dock inte lika självklart. Idag har SÄPO t.ex. relativt god kontroll på vilka som åker till Syrien och vilka som återvänder. Mycket tack vare FRA:s signalspaning. Om kriminalisering införs är FRA, i vart fall enligt nuvarande lagstiftning , förhindrat att signalspana på misstänkta brottslingar som är föremål för förundersökning. Om resandet skulle kriminaliseras är risken även stor att SÄPO går miste om alla de kontakter från anhöriga som kontaktar myndigheten med begäran om hjälp att förhindra att deras son eller dotter ansluter sig till ISIS. Om en kriminalisering införs finns skäl att anta att dessa samtal skulle bli färre.

Jag har under flera år ingått i SÄPO-chefens referensgrupp. Det har givit mig viss kunskap och stor respekt för SÄPOS viktiga och svåra uppdrag. Återhållsamhet och försiktighet är dock nödvändiga ledstjärnor när man ska lagstifta på terrorområdet. Vi bör värna om grundläggande rättigheter som en del av säkerhetspolitiken. Brist på förtroende för myndigheter, institutioner och staten växer bland minoriteter. Vad den typen av utanförskap kan leda till har världen i rikt mått fått uppleva. Risken är betydande att ny antiterrorlagstiftning a l`Arpi blir ineffektiv, diskriminerande mot vissa grupper och att den inte blir proportionelig. Att den åsidosätter rättsprinciper som vi absolut inte vill tumma på. Moderation och eftertanke bör leda oss. Populistiskt betingad ”quick fix” är inte modellen. Låt oss därför avvakta den utredning som om ett år ska presentera förslag på lagstiftning. Rättsstatens fernissa är som vanligt tunn och ibland sprucken. Men den får inte tillåtas att krackelera ytterligare.

”Islamiska statens” inflytande ökar. Det finns idag cirka trettio fundamentalistiska grupper särskilt i Nord och Västafrika, som uppger sig vara allierade med ISIS. Den arabiska våren har ersatts av vinter. I konfliktområden och stater med bristande demokrati, svaga institutioner och otillräcklig lagstiftning sprids ISIS budskap. Budskapet tycks på sina håll få starkt fotfäste. Terrororganisationen, som vill återupprätta ett kalifat inte bara i Mellan Östern utan även i Afrika, marknadsför sig bland annat under titeln ”Sharia Will Rule Africa” i en under våren utgiven rekryteringstidning. Problemen är för närvarande särskilt stora i Libyen, som efter Kadaffis fall, i princip saknar styre och idag måste betecknas som ett laglöst land. Enligt uppskattningar väntar omkring en miljon människor vid Libyens kust på att bli transporterade över Medelhavet till Italien. Detta är en näst intill ofattbar siffra. Det är självklart att det bland dessa kan förekomma brottslingar och terrorister. Bara under 2014 kom cirka 218 000 flyktingar över Medelhavet, varav flera sökte sig vidare till Sverige.

Flyktingströmmarna till EU är ett gemensamt ansvar för unionens medlemsländer. För att komma in i Schengen råder som bekant visumtvång. Detta omfattar alla de länder människor idag flyr ifrån; Syrien, Libyen, Eritrea, Jordanien m.fl. Det saknas således lagliga vägar för att ta sig till EU och Sverige. De är stängda för alla dem som lämnat krig och förföljelse för att söka skydd. Dessa människor är istället utlämnade till människosmugglare, som tar ca 7000 USD för en farofylld resa över Medelhavet. Hur EU ska förhålla sig till denna verklighet är en i många hänseenden långt större utmaning än lagstiftning mot terrorresor. När ISIS blir ett argument i invandrings – och asyldebatten uppkommer flera allvarliga problem. För övrigt är rättssäkerheten inte en partipolitisk höger – vänster fråga som Arpi och en del av hans beundrare försöker få det till.

Till fördjupning av den allmänna probleminsikten och riskerna med den av Arpi förespråkade relativiseringen av rättssäkerheten vill jag föreslå Arpi och hans följare att läsa ”Guantanamo en dagbok”. Det är en självbiografi som handlar om Slahi. Han greps när han var 20 år. Idag är han 34. Han har suttit närmare 14 år i Guantanamo. Han har torterats, utsatts för sexuella övergrepp och utpressats genom hot att hans mor skulle arresteras. 2007 fastslog den amerikanska säkerhetstjänsten att Slahi inte kunde kopplas till någon terrorism. Han har aldrig anklagats för något brott. Inte ens USA:s regering hävdar att han varit inblandad i attentat eller planering av sådana. Och trots att amerikanska domstolar redan 2009 fastslog att han skulle försättas på fri fot är han fortfarande kvar. Är det månne den typen av rättssäkerhetsom Arpi förespråkar? Gud bevare oss!
.

Advertisements
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Ledarskribenten Arpi på villovägar

  1. Att skriva så långt om rättssäkerhet mitt i juli gör att du skulle kunna riskera kallas för rättshaverist – se upp lite. Det är alltid lite känsligt att vara intresserad av sådant i Sverige. Eftersom IS inte tycker det är så petigt med rättssäkerhet verkar de ta hand om eventuella återvändare. Frågan verkar alltså lösa sig själv. Det kommer inte finnas så många att straffa eftersom de elimineras av IS.

    http://www.svd.se/kvinnornas-ode-star-och-faller-med-is/om/sverige

  2. LeoH skriver:

    Reblogga detta på Tankar i natten och kommenterade:
    Rättssäkerheten skall vara hugget i sten! Allt annat är orimligt! Ett brott, oavsett om en vidgning av brottsbegreppet, måste alltid vara bevisad i en oberoende domstol!

Kommentarsfältet är stängt.