Välkommen till verkligheten

Jag har i helgen deltagit International Bar Associations möte i Prag. Det innefattar möten med advokater från hela världen. En på många håll skrämmande verklighet uppenbarar sig. Advokater fängslas och torteras. De hindras från att utföra sitt advokatuppdrag och straffas för att de biträder sina klienter. Lagar som begränsar den enskildes rätt till advokat införs i många länder. Domare avskedas. Rättsväsendets och advokaternas oberoende inskränks. Utvecklingen i Turkiet är ett sådant exempel.

Till detta kommer att brotten mot mänskliga rättigheter tilltar, inte sällan i terroristbekämpningens namn. I Venezuela har djungelns lag etablerats. Den arabiska våren har förbytts, inte i höst, utan snarare i vinter, med åtföljande begränsningar i mänskliga rättigheter. I Egypten avkunnas dödsdomar i en omfattning som nog inte har sin jämförelse någon annanstans. Bara förra året avkunnades 1 600 dödsdomar, varav sju verkställts. Flyktingkatastrofen i Indonesien är uppenbar. Terrorlagstiftningen i Malaysia framstår som, försiktigt uttryckt, medeltida. Misstänkta terrorister häktas, i princip på obestämd tid, utan rätt att få kunskap om grunden härför och utan rätt till att företrädas av advokat. Yttrandefrihet och pressfrihet inskränks betänkligt. I Kina har advokaten Pu Zhiqiang tillbringat över ett år i häkte, utan rättegång, efter att ha deltagit i en privat sammankomst på årsdagen av händelserna på Himmelska Fridens Torg. Exemplen är dessvärre fler. De är allvarliga och de är många.

Men, också i vårt närområde inskränks den enskildes rättigheter och access to Justice. Utvecklingen i Ryssland avskräcker. Utvecklingen i Ungern är likaså djupt bekymmersam. Advokater i England strejkar till följd av betydande inskränkningar i rättshjälpen. I Norge har en utredning föreslagit att Norska Advokatföreningen inte ska få uttala sig i rättspolitiska frågor. Premiärminister Cameron, hotar i ett inrikespolitiskt maktspel, att lämna Europakonventionen, liksom den Europeiska unionen. Allt detta är, försiktigt uttryckt, beklämmande.

Jag har förmånen, att sedan ett antal år, vara ledamot av International Bar Associations Human Rights Institute. Det ger, utöver tillfredsställelsen att kunna göra skillnad för många, samtidigt en mindre positiv inblick i hur illa tillståndet för mänskliga rättigheter och rättsstatens ideal är på många håll. Även om det finns glädjeämnen. En sak är dock säker. Advokatsamfundens ansvar och betydelse ökar när det gäller upprätthållandet av och kampen för mänskliga rättigheter. Institutets två ordförande, Helena Kennedy QC och FNs tidigare rättschef Hans Corell skrev ett brev till herr Cameron, i vilket man i skarpa ordalag påtalade den utomordentligt allvarliga risk som det innebär om Storbritannien fullföljer den olycksbådande tanken att överge tillämpningen av Europakonventionen och därmed Europadomstolens för mänskliga rättigheter avgöranden.

Världen inklusive Europa står inför mycket stora utmaningar. Flyktingfrågan är utan tvekan det största akuta problemet i stora delar av världen. Över femtio miljoner människor är på flykt. Många flyr till Europa och Sverige. Men ännu fler flyr inom sina närområden. Bara Jordanien har tagit emot sexhundratusen flyktingar från Syrien. Och Italien har tagit ett beundransvärt ansvar när det gäller den aldrig sinande strömmen av båtflyktingarna på Medelhavet. Detta ansvar är något hela Europa måste dela. EU – kommissionens initiativ är därför ett gott försök på vägen. Men en rad ytterligare initiativ krävs. Alltifrån fler lagliga vägar in i Europa, bättre integration till ökad samordning. Men framförallt krävs solidaritet.

När jag ser bilderna med båtflyktingarna från Indonesien, Afrika och Mellanöstern, har jag mycket svårt att såväl förstå som att respektera dem som argumenterar utifrån ett strikt nationellt och protektionistiskt perspektiv. Den tiden är förbi, när nationalstaten kunde tillåta sig att uppställa murar av det slag som SD, och andra som gömmer sig bakom samma argument, förespråkar.

Det duger inte att förfasa sig över de mänskliga tragedierna. Vi måste vara beredda att också ta ansvar för de människor som flyr förföljelse, övergrepp och krig. Men vi måste därtill vara beredda att förhålla oss till dem som flyr fattigdom. Artikelserien i Dagens Nyheter om vår nya underklass – de osynliga migranterna- är en tydlig och skrämmande påminnelse om detta.

Jag återkommer i denna fråga.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.