Åklagarnas spel med hög klubba

Någon dag före påsk redovisades resultatet av den särskilda satsningen mot den grova organiserade brottsligheten, som inleddes 2009. I en årsberättelse för 2014 redovisar man sitt arbete vad avser omfattande förundersökningar och stora rättegångar.

Under rubriken ”Hur påverkas de inblandade?” konstateras i rapporten att långa förundersökningar med mycket material är påfrestande för alla inblandade. Vidare konstateras att de stora målen leder till ett sämre samarbetsklimat i rättssalarna. Åklagarna upplever enligt rapporten att försvararna ”särskilt när de är många i ett mål, försöker rikta in sig på processuella eller perifera frågor för att förskjuta fokus från det väsentliga i målet”. Det är,enligt rapporten,vidare allt vanligare att åklagarnas och polisens arbetsmetoder ifrågasätts av försvaret. Till yttermera vissa förekommer det enligt författarna att åklagare avbryts och ständigt utsätts för frågor under domstolsprocessen.

I tillägg till nu angiva ”missförhållanden” påstås att försvaret sällan fullgör sin skyldighet enligt 23 kap. 18 rättegångsbalken att i samband med delgivning av förundersökningen ange de brister man anser föreligga och inte heller de kompletteringar som försvaret anser att man bör göra. Det förhållandet att brister påtalas senare under huvudförhandlingen, liksom att misstänkta ofta inte lämnar någon berättelse under förundersökningen, gör att åklagaren uppges få bevisproblem, vilket i sin tur skulle leda till att såväl förhandlingarna som häktningtiderna blir längre.

De påståenden om missförhållanden som framförs i rapporten är anmärkningsvärda. Inte för att de beskriver reella problem utan därför att de visar på en högst betänklig missuppfattning om försvararrollen. Låt oss ta elementa från början.

Först bör noteras att advokaten inte är part i målet. Inte heller är han en rättens tjänare – och allra minst åklagarsidans. Advokaten har en klient. Och det är denna skyddslings intressen advokaten skall värna. Och det skall advokaten göra med alla de verktyg som lag och god advokatsed sätter i advokatens händer. Advokaten har varken rätt eller plikt att förfoga över klientens instruktioner.

I en kommentar till TT med anledning av rapporten säger en av landets högsta åklagare att ” (i) rättssalen ska rättsfrågor avgöras, det ska inte vara någon cirkusföreställning”. Han upprörs över att advokater ifrågasätter formalia rörande förundersökningen eller hur viss bevisuppgift inhämtats. Det kan då vara på sin plats att erinra om att man bör hålla isär rättens aktörers olika uppdrag och roller.Polisen ska objektivt utreda brott. Åklagaren ska, med iakttagande av sin objektivitetsplikt, åtala om han tror sig kunna styrka brottet. Åklagarens objektivitetsplikt kvarstår under rättegången. Domstolens uppgift är att pröva åklagarens bevisning, tillämpa lag och utdöma påföljd. Vad är då advokatens roll?

Advokaten ska enligt rättegångsbalken redbart och nitiskt utföra de uppdrag som anförtros honom och iaktta god advokatsed. En grundsten i det advokatetiska regelverket är advokatens lojalitetsplikt gentemot sin klient och skyldigheten att enbart verka för dennes bästa. Advokaten ska, som ovan framhållits, tillvarata klientens intressen inom ramen för vad lag och god advokatsed stadgar. Advokaten får inte låta sitt handlande påverkas av tanke på egna fördelar eller obehag, eller av hänsyn till andra ovidkommande omständigheter som att vara tillmötesgående mot åklagaren för att underlätta dennes arbete.

I de stora målen varom skrivs i rapporten har flera av de misstänkta suttit häktade med fulla restriktioner i många år. Advokaten har en särskilt viktig uppgift i dessa mål. Han är den enda person, förutom häktespersonalen,med vilken den misstänkte kan samtala. Advokaten är den enda kontaktytan utanför det åtta kvadratmeter stora häktescellen där misstänkta kan sitta inspärrade i år efter år utan rättegång. Att stämningen i de allt större brottmålen därför lätt kan bli mindre god är inte så konstigt. Till detta kommer den bristande insynen i förundersökningen, i kombination med att åklagarna hela tiden presenterar nytt material under huvudförhandlingen. Detta leder givetvis också till stark frustration, vilket i sin tur påverkar samarbetsklimatet.

Det är inte advokatens uppgift att vara bekväm för åklagarsidan. I advokatens uppdrag ligger att ifrågasätta bevisningen och hitta alternativa förklaringar/händelseförlopp. I uppdraget ligger också att noga överväga om de processuella spelreglerna följs – av åklagarsidan och av domstolen. Är så inte fallet kan advokaten ofta ha anledning att protestera, i all synnerhet då ett processuella fel riskerar leda till en för klienten ofördelaktig utgång. Advokaten är inte till för att skapa en bekväm process vare sig för åklagaren eller för rätten. Hans intresse skall fokuseras på vad som är rätt för klienten. Det är samtidigt åklagarens skyldighet att iakttaga sin objektivitetsplikt och att styrka åtalet.

Vad gäller ordningen i processen är det ordförandens roll att hålla ordning och leda förhandlingen. En skicklig domare förmår att leda förhandlingar på ett sådant sätt att skärmytslingar från åklagare, parter och ombud inte förekommer eller i vart fall hålls på kontrollerad nivå. Såväl advokater som åklagare är eniga om betydelsen av en stark och klok ordförande.

Det har rått stor samsyn i många av de frågor som de stora brottmålsrättegångarna föranleder. Jag tog själv initiativ till ett samarbete i denna fråga redan 2009. Tillsammans med RIksåklagaren och presidenten i Svea hovrätt arrangerades bland annat ett flertal seminarier och paneldebatter. Även i detta forum rådde enighet i stor utsträckning.

Personlig animositet mellan rättsprocessens aktörer kan då och då förekomma. Sådant kan ha olika förklaringar. Allmänt kan sägas att professionella aktörer bör ha förmåga att hantera detta. Mycket kan säkert vinnas om åklagarna förstår och respekterar advokatens uppdrag. Författarna till den nu aktuella rapporten tycks i det avseendet ha en del förkovran att göra.

Ty att i en myndighetsrapport kritisera advokater för att de med stöd av rättegångsbalkens regler gör processuella invändningar i syfte att tillvarata sin klients rätt känns lätt svindlande. Detsamma gäller kritiken mot kritik av förundersökningarnas kvalitet och senfärdighet. I verkligheten torde det vara så att advokaterna, i samråd med klienten, väljer att avstå från berättigade processuella invändningar. Detta förklaras av att klienter som suttit häktade i flera år inte vill riskera ytterligare tidsutdräkt. Advokaterna tvingas då avstå från att utnyttja många processuella invändningar till skydd för sin klient. Av humanitära skäl.

I detta sammanhang förtjänar för övrigt pekas på hur domstolarna inte sällan närmast reflexmässigt accepterar åklagarnas yrkanden om häktning och restriktioner. Det är denna attityd som möjliggör de långa straffprocesserna och de ständigt pågående förundersökningarna. Domstolarna bör visa en mer kritisk hållning till återkommande önskemål från åklagarsidan på fortsatta tvångsmedel. Så länge inte högre krav ställs på åklagarna och domstolen medger långa omhäktningsperioder kommer problemen att kvarstå.

Polis, åklagare, domare och advokat har olika roller. De skiljer sig väsentligt åt. Men, de har en sak gemensamt. De ska värna en rättssäker straffprocess. I det ligger att inte sitta frihetsberövad i år utan rättegång. Ingen ska heller behöva riskera att bli oskyldigt dömd för ett brott han inte begått. I den angelägna kampen mot grov organiserad brottslighet verkar det lätt att glömma att alla, också den mest förhärdade brottsling, äger rätt att åtnjuta rättssäkerhet och rättsstatens grundläggande skydd. Det innefattar rätten till en lojal advokat med integritet. Att såsom rapporten kritisera advokater för att de gör sitt jobb är högst oberättigat. Hade det varit en ishockeymatch hade det varit fråga om ojuste kroppstackling eller, allra minst , spel med hög klubba. Som påföljd kan väl tillsägelse vara tillräckligt denna gång.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.