Inte ens i Saudiarabien är svenska företag helt lämnade i öknen

Sverige har inte bara träffat en överenskommelse om militärt samarbete med Saudiarabien 2005. Vi har 2008 även ingått ett bilateralt investeringsskyddsavtal med Saudiarabien . Detta avtal löper i tio år och innehåller, i likhet med de över tretusen andra internationella avtal om skydd för investeringar som träffats stater emellan, bestämmelser om mekanismer för tvistlösning s.k. Investor State Settlement, kallade ISDS.
Investeringsskyddsavtalens uppgift är att skydda investerare och att underlätta internationella investeringar. Avtalen är ett verktyg för att främja handeln med åtföljande ökad tillväxt och sysselsättning, faktorer som därtill brukar stärka demokratin.
Investeringsskyddsavtal förutsätter att berörda stater utfäster sig att behandla främmande investeringar så att dessa ges ett reellt rättsskydd mot expropriation, diskriminering och olika typer av konfiskatoriska förfaranden från värdlandets sida. Stater, även sådana som kallar sig demokratier, uppträder inte alltid så att investerare faktiskt får det rättskydd som de blivit lovade. Detta resulterar inte sällan i tvist mellan investeraren och staten. En sådan tvist måste då kunna lösas i effektiva och rättssäkra former. Detta gör sig givetvis särskilt gällande när det handlar om länder som saknar en välutvecklad rättsordning med kompetenta och oberoende domstolar.
För att vara effektiva och fungera i verkligheten måste investeringsskyddsavtalen förses med någon form av tvistlösningsmekanism, som alla kan leva med. Världens länder har också under mycket lång tid slutit bilaterala och multilaterala investeringsskyddsavtal. Man har valt skiljeförfarande som tvistlösningsmekanism.

Skiljeförfarande är en beprövad, neutral och opolitisk tvistlösningsform. Majoriteten av de mål som prövas inom ramen för skiljeförfaranden i investeringstvister är små och medelstora företag, som vill få sin sak prövad. Det är inte, som vissa kritiker gör gällande, någon gräddfil för de stora multinationella företagen. Endast åtta procent av målen anhängiggörs av sådana investerare. Och, för övrigt, även stora företag har anspråk på rättsskydd för sina utlandsinvesteringar. Utgången i investeringstvisterna går ingalunda alltid i investerarens favör. Av tillgänglig statistik framgår att de instämda staterna vann framgång i 43 procent av fallen.
Sveriges avtal om främjande och ömsesidigt skydd av investeringar med Saudiarabien innehåller, på samma sätt som de många övriga internationella investeringsskyddsavtalen , bestämmelser om skiljeförfarande som tvistlösningsmekanism. Detta innebär att för det fall saudiska myndigheter skulle få för sig att angripa eller diskriminera svenska företag därför att man är missnöjd med den svenska regeringens uttalanden eller åtgärder, kan det bli aktuellt för svenska företag att hävda det investeringsskydd som tillkommer dem. Saudiarabiens uppgivna vägran att utfärda visum till svenska företagare antyder att risken för diskriminering av svenska investeringar föreligger. Investeringsskyddet kan i sådana fall komma till pass. Detsamma gäller andra typer av åtgärder inriktade på just svenska företag.
Om Sverige och Saudiarabien inte hade ingått detta Investeringsskyddsavtal och tvistlösningsmekanismen därmed inte hade funnits skulle svenska företag varit hänvisade till att bli bedömda av samma institutioner som dömde den saudiske bloggaren till tio års fängelse och 1000 piskrapp. Utsikterna till en rättssäker prövning framstår i det alternativet som något avlägsen. Investeringsskyddsavtalet erbjuder en alternativ väg för det fall Saudiarabien i strid med investeringsskyddsavtalet skulle få för sig att diskriminera svenska företag och deras investeringar.
Jag har tidigare skrivit på denna blogg om fördelarna med ISDS och de vanföreställningar som vissa politiker och andra debattörer sprider om det internationella skiljeförfarandet som rimligt rättssäker tvistlösningsmodell. De som av skilda orsaker påstår att institutionaliserade skiljeförfaranden hotar demokratin har enligt min mening en ansvar att förklara hur. Det har man hittills lyckats dåligt med.
Samtidigt som debatten om uppsägningen av det militära samarbetet med Saudiarabien och konsekvenserna härav för svenska exportföretag fortgår, har förhandlingar inletts om ett möjligen ännu viktigare avtal, nämligen det transatlantiska handelsavtalet mellan USA å ena sidan och EU och dess medlemsstater å den andra, kallat TTIP. Det står för ”Transatlantic Trade and Investment Partnership”. TTIP syftar bl.a. till att främja och trygga europeiska investeringar i USA, liksom amerikanska i Europa. EU och USA är varandras största handelspartners. Varje dag korsar varor för 2 miljarder euro Atlanten. Det motsvarar 40 procent av världens handel och hälften av världens samlade produktion. Till detta kommer att 60 procent av alla investeringar som görs av europeiska företag utanför EU äger rum i USA. Detsamma gäller amerikanska investeringar utanför USA.
ISDS som tvistlösningsmekanism, ingår som en nödvändig beståndsdel i dessa förhandlingar mellan USA och Europa. Det är ett högst rimligt krav från USA. Tanken att försöka få sin investeringstvist effektivt och rättssäkert prövad i Rumänien eller Bulgarien är möjligen inte lika orealistisk som i Saudiarabien. Men mycket osäker. Det vore olyckligt om de, som med illa underbyggda argument söker misstänkliggöra ISDS, däribland herrar Sjöstedt och Schlyter, skulle lyckas få ett bestämmande inflytande i denna fråga. De borde istället överväga att liksom i frågan om det militära samarbetsavtalet också i detta fall välja att stå upp för mänskliga rättigheter. För det är faktiskt så att äganderätten är en sådan rättighet. För att denna, hos vissa av ideologiska skäl misstänkliggjorda rättighet, skall få något reellt innehåll krävs ett effektivt rättsmedel när rättigheten kränks.
Domstolar erbjuder i många länder fullt acceptabla tvistlösniningsmekanismer. I andra länder är domstolarna korrupta och saknar oberoende, i all synnerhet då den egna statens viktiga intressen står på spel. Om EU ska träffa ett generellt avtal som gäller alla unionens medlemsländer låter det sig inte göras, att direkt eller indirekt, utpeka visst lands domstolar som mindre tillförlitliga än andras. Varje lösning måste kunna tillämpas på alla medlemsstater. Och då är skiljeförfarande den enda realistiska vägen. En annan sak är att man för att tillgodose de klentrogna säkert kan förse TTIP med särskilda ISDS- mekanismer, t.ex ökad insyn. Det har därtill diskuterats att man skulle kunna införa en appellmöjlighet till annan skiljenämnd avseende materiell överprövning. Men den lösningen framstår egentligen inte som särskilt meningsfull. Den medför tidsutdräkt och ökade kostnader. Och då det gäller processuella fel finns redan mekanismer för att hantera detta. ISDS duger i stort sett som systemet redan är utformat. Avsaknaden av realistiska alternativ är påtaglig. ISDS-kritikernas försök i den riktningen har hittills kommit duktigt på skam. Genom ISDS blir inte heller svenska företag lämnade i den saudiska öknen.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Inte ens i Saudiarabien är svenska företag helt lämnade i öknen

  1. hiscopower skriver:

    Hej Anne Ramberg!
    Så säger avtalet åtminstone. År 2018 närmar sig men då är det ”nya bollar” som gäller. Undrar vad nästa avtal skall innehålla, framtiden är alltid svår att förutspå? Vi kanske kan avvara Saudi i affärer och annat om det kniper?
    Vi hoppas på det bästa.

    /HCJ

Kommentarsfältet är stängt.