Yttrandefriheten inte bara förbehållen näthatarna

Mitt blogginlägg ”Häng ut rasisterna” handlade om det anonyma näthatet. Jag vidhåller att Pressens Opinionsnämnds beslut i anledning av anmälningarna mot Expressen, Expo, Medievärlden och Arbetarbladet var utomordentligt kloka. De handlade om huruvida det var pressetiskt klandervärt att avslöja identiteten på ett antal näthatare. PON och PO fann att så inte var fallet. Det var om detta mitt blogginlägg handlade. Något som också tydligt framgick.

Jag har också tidigare på denna blogg uttryckt min uppskattning över Aftonbladets uppmärksammade publiceringar av identiteten hos kända näthatare, vissa av dem på viktiga samhällspositioner. Det är nämligen enligt min mening en publicistisk skyldighet att avslöja personer som ägnar sig åt näthat. I vissa fall handlar det om brott. I andra fall handlar det om att förfölja, att mobba eller att ge uttryck för en människosyn som inte respekterar alla människors lika värde. Det kan givetvis benämnas på många sätt. Det kan handla om rasism, om kränkningar eller om hyllningar till odemokratiska krafter. Näthatet kan som PO uttalat därför också innefatta kontroversiella uttalanden.

Människor som anonymt deltar i den allmänna debatten och därvid ger uttryck för näthat ska, precis som PO och PON funnit, inte kunna påräkna att deras identitet förblir anonym. Detta innebär att dessa inte kommer i åtnjutande av en av yttrandefrihetens grundpelare, nämligen anonymitetsskyddet, som för övrigt har ett annat syfte än att skydda brottslingar, ondsinta förföljare av kvinnor och barn samt uppviglare.

Man får i Sverige tycka precis vad man vill. Man får också, med få undantag, ge uttryck för det mesta, alldeles oavsett hur vansinnigt, smaklöst eller vidrigt det må vara? Det är det som kännetecknar yttrandefriheten i ett demokratiskt öppet samhälle. Det innebär dock inte att yttrande – och tryckfriheten skulle vara förbehållen näthatarna. Också de som avslöjar vilka dessa människor är och som publicerar denna information är förtjänta av detta skydd.

Detta innebär givetvis inte att kontroversiella synpunkter i största allmänhet inte skulle åtnjuta grundlagsskydd. Något som närmast är uppenbart för envar. För den, i likhet med Sydsvenska Dagbladets Mats Skogkär, som ifrågasätter min och Advokatsamfundets inställning i dessa frågor rekommenderar jag läsning av Advokatsamfundets remissvar, mina tidigare blogginlägg och ledare i tidskriften Advokaten. Alla på temat stå upp för yttrande – och tryckfriheten.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Yttrandefriheten inte bara förbehållen näthatarna

  1. Inge Naning skriver:

    Var går gränsen för vad som är yttrandefrihet och vad som är näthat?
    Ska också alla dömda och inte dömda brottslingar hängas ut offentligt?
    En modern tids skampåle?
    Är inte näthatare oskyldiga till motsatsen bevisats?
    Eller är de skyldiga redan när pressen säger att de är skyldiga?
    Hur försvarar de sig när de pekats ut offentligt som skyldiga?
    Finns de en oberoende instans de kan lägga fram sina argument innan de hängs ut?
    Många är frågorna att reda ut.

  2. Ping: Skampålen och Lex Ramberg | Ilan Sadé

  3. Olov Gunnarsson skriver:

    Antingen står man upp för yttrandefrihet eller inte. Om Anne Ramberg gör det är fortfarande osäkert, hennes text är otydlig och fullbelamrat med politiska slagord och som det heter ”dunkelt sagt dunkelt tänkt”…

  4. Tim Leary skriver:

    Vad anser ni om att dessa uthängningar har gjorts med hjälp av grova lagbrott? Att medier som Aftonbladet och Expressen med sina publiceringar finansierar grov organiserad brottslighet?

  5. Jan T God skriver:

    Det s k ”näthatet” är faktiskt inte något stort problem. Jag läser dagligen kommentarsfälten på AP, Exponerat , SvD, Snaphanen etc. Många kommentarer är ilskna men få ”går över gränsen” och dessa tas bort relativt snabbt. Dessutom står det ju var och en fritt att inte läsa dem! Anledningen till att anonymiteten just nu är så värdefull är att vi har ett extremt repressivt åsiktsklimat i Sverige jämfört med motsvarande länder. Anonymiteten ger därför en möjlighet att få veta vad människor runt om i vårt verkligen tänker och känner. Är inte detta värdefullt? Vad är skadan? Ingen behöver ju som sagt läsa som inte vill. Personligen kan jag mycket väl stå för mina åsikter och skriverier men min hustru skulle få lida på sin arbetsplats p g a sagda repressiva klimat.
    Man kan inte frigöra sig från misstanken att en viss ”elit” inte riktigt estimerar att ”pöbeln” plötsligt får an chans att uttrycka sig, och dessutom blir desto mer oroade när det visar sig att det är från det hållet de mest spänstiga intellektuella alstren emanerar.

Kommentarsfältet är stängt.