Om rätten till anonymitet

Meddelarskyddet är en hörnsten i tryckfriheten. Den har bland annat till syfte att bidra till transparens och insyn i den offentliga förvaltningen. Missförhållanden ska kunna avslöjas utan att den som genom att lämna uppgifter för offentliggöranden och därigenom bryter en tystnadsplikt ska kunna straffas. Meddelarfriheten är tillkommen för att främja den goda förvaltningen och upptäcka brister i den demokratiska rättsstaten. En viktig del i detta skydd är rätten att vara anonym.

Anonymitetsrätten innebär att den som författat en text eller gjort en upptagning kan publicera denna anonymt. Denna rättighet anses vara grunden till dagens reglering. Anonymitetsskyddet härrör från 1776 då vi fick vår första tryckfrihetsförordning. För att upprätthålla skyddet för denna rättighet finns ett i TF föreskrivet efterforskningsförbud, samt en lagstadgad tystnadsplikt. Till detta kommer ensamansvaret. Detta syftar till att med bibehållen tryckfrihet kunna utkräva ansvar.

Anonymitetsskyddet saknar dock all relevans när det gäller att skydda dem som motverkar de grundläggande principer som regeringsformen vill skydda. Jag vill därför uttrycka stöd för Aftonbladet, som ansvarsfullt utför sitt journalistiska uppdrag, genom att redovisa vilka politiker som gömmer sig bakom kränkande och i vissa fall brottsliga anonyma inlägg på Flashback. Avslöjandena om SD-politiker och miljöpartister som anonymt ger uttryck för den mest fasansfulla människosyn man kan tänka sig är ytterst angelägna och enligt min mening helt i enlighet med det journalistiska uppdraget. Det är en skyldighet att offentliggöra sådan kunskap.

Det finns de som tycker att alldeles oavsett vad som avslöjas är formerna för åtkomsten det avgörande för om en publicering ska kunna äga rum. Så är det givetvis inte. Snowden, Manning och Aftonbladet har det gemensamt att de avslöjat allvarliga brister i den demokratiska rättsstaten. De avslöjar hyckleriet, föraktet för människors lika värde, brotten mot mänskliga rättigheter och för all del även den svårsmälta smaklösheten.

Det finns stunder då formen får stå tillbaka för sakinnehållet. Hur är det möjligt att normalt sansade människor förfasar sig över Aftonbladets publicering istället för att uppröras över innehållet i de anonyma meddelanden på Flashback som publiceringen innefattar?

I och för sig utesluter inte anskaffarfriheten att inbrott eller dataintrång åtalas. Men eftersom efterforskningsförbudet med några undantag förbjuder att man letar efter gärningsmannen kommer det stora flertalet av dessa brott aldrig att kunna lagföras. För detta krävs att det handlar om uppgifter som åtnjuter ett sekretesskydd som bryter meddelarskyddet. Det handlar då om vissa allvarliga brott mot rikets säkerhet, oriktigt utlämnande av allmän handling och vissa uppsåtliga åsidosättanden av tystnadsplikt.

Det är enligt min mening irrelevant om Snowden, Manning och eventuellt Aftonbladet kan ha gjort sig skyldiga till brott eller medverkan till brott vid anskaffandet av uppgifterna så länge avslöjandena är sanna, relevanta och viktiga i ett demokratiskt samhälle. Man kan tycka mycket om formerna för anskaffandet av informationen, liksom med vilka man samarbetar. Men, vissa saker förtjänar att avslöjas. Intresset av att USAs övergrepp i Irak, NSAs massavlyssning, statens registrering av oliktänkande, liksom svenska SD-politikers neanderthalsmässiga åsikter redovisas, överväger med hästlängder framför det förmenta anonymitetsskydd som odemokratiska krafter önskar åtnjuta. Det är i historiens ljus närmast en självklarhet att övergrepp, intellektuell ohederlighet och politikers maktmissbruk ska upp på bordet. Det är klart att det inte är fritt fram att bryta sig in hos människor, vare sig det är i bostaden eller datorn. Men, ett visst mått av viss civil olydnad är inte bara godtagbar, utan nödvändig, i det godas intresse.

I avvägningen mellan olika legitima intressen framstår det därför som godtagbart, kanske rent av önskvärt, att Aftonbladet publicerar sverigedemokraters och andra politikers anonyma invandrarfientliga utspel på nätet. Hur åtkomsten skett är mindre relevant. Detta är en princip som tillämpas i svenska domstolar. Det kallas för fri bevisprövning. All bevisning kan åberopas och prövas. Denna princip är bra. Huruvida åtkomsten kan angripas på annat sätt civilrättsligt eller straffrättsligt är en annan sak. Men, utan Guillou, Bratt, Bernstein, Woodward, Assange och Snowden skulle den demokratiska rättsstaten ha gått miste om synnerligen angelägna avslöjanden. Detsamma gäller Aftonbladets publicistiska ansvarstagande när det gäller mörkerkrafterna i det svenska samhället. Sedan kan alla och envar ha olika personliga preferenser. Vi kan tycka bättre och sämre om vissa s.k. researchgrupper, journalister och vissa tidningar.

Jag har ovan hyllat en del berömda visselblåsare. Det innebär inte att jag anser att allt det som ibland förses med den positivt värdeladdade beteckningen är legitimt. Problemet är komplicerat. Inte sällan handlar det om att någon sviker förtroende, ibland en formell tystnadsplikt. Många visselblåsare skulle med gårdagens språkbruk ha hållits för simpla angivare. Om sådana tyckte man inte. Gränsen mellan legitima avslöjanden och deras motsats är ofta svår att dra. Men den måste dras. Det publicistiska syftet och sakens betydelse måste vägas mot de normer som genom publiceringen ställs åt sidan. Den publicistiska anständigheten är ett sådant, numera allt oftare negligerat, bedömningsmoment.

Att människor med inflytande och politisk makt i anonymitetens skydd ska kunna sprida meddelanden med ett innehåll som inte bara är brottsligt, utan moraliskt vedervärdigt, är inte godtagbart. Dessas intresse av att få förbli anonyma väger mycket lätt mot allmänhetens intresse av att få kunskap om vad politiker och andra människor med inflytande och makt står för. Aftonbladets avslöjanden om SDs tjänsteman, intill igår verksam i Europaparlamentet, som på Flashback bland annat kallar en väl ansedd kriminolog för judesvin är uppseendeväckande. Det är också avslöjandet om miljöpartisten som stått på valbar plats i flera val och som sprider okunnig och djupt invandrarfientlig propaganda på samma forum. Dessa personer har själva valt att med sina uttalanden förorena det offentliga rummet. De förtjänar då inte skydd av den barmhärtighetens slöja som anonymiteten ger.

Det föreligger en intressant konflikt mellan vad media, lagligen och pressetiskt, får publicera och vad man bör publicera. Vår tid rymmer talrika exempel på den problematiken. Publicering av Muhammedteckningar, skjutjärnsintervjun med kronprinsessan i Auschwitz, liksom offentliggörandet av uppgifter åtkomna genom dataintrång, handlar ytterst om medias uppdrag, legitimitet och ansvar. Det handlar inte sällan om att balansera olika i sig legitima intressen mot varandra. I den avvägningen krävs omdöme och publicistisk anständighet. Allt som kan publiceras behöver inte publiceras. Frågor som kan vara legitima att ställa i ett sammanhang måste inte ställas i alla andra. Och sådant som inte får publiceras kan mycket väl förtjäna att publiceras. Avvägningarna är många och ofta svåra. Jag kanske återkommer i den frågan. Intill dess vill jag i det nu aktuella fallet gratulera Aftonbladet till en utmärkt publicistisk insats.

Advertisements
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Om rätten till anonymitet

  1. Olov Gunnarsson skriver:

    Så oväntat att du pläderar åsiktsförföljelse av vanliga människor, det verkar ju vara din paradgren. Många ord kan du prestera men klokhet och insikt är mikroskopisk. En person värd respekt är istället Alexander Bard som i Resume’ demolerar Aftonbladets Jan Helin i sin hetsjakt på vanliga människor. Det torde du också göra om du verkligen står upp för yttrandefrihet ?

    http://www.resume.se/nyheter/media/2015/02/10/det-ar-ren-javla-populism/

Kommentarsfältet är stängt.