Om järnrörsmän i domarsätet

Efter valet har antalet sverigedemokratiska nämndemän fördubblats. Detta har lett till en debatt om demokrati och politiska utnämningar av nämndemän.

Att många, inte minst borgerliga väljare, som en missnöjesyttring valt att stödja SD innebär inte att de med nödvändighet delar den ideologiska värdegrund som kännetecknar SD. Men, genom sin missnöjesdemonstration riskerar dessa väljare att, på ett sätt som nog inte var meningen, bidra till att odemokratiska och kriminella beteenden blir rumsrena och accepteras.

De finns de som anser, att eftersom tretton procent av Sveriges befolkning valt att lägga sin röst på Sverigedemokraterna, så är partiet plötsligt så salongsfähigt att man inte får ifrågasätta partiets representation i våra domstolar. Jag delar inte den uppfattningen.

Nämndemän är domare. Sådana bör inte hysa extrema politiska åsikter i frågor som ibland direkt har bäring på den dömande verksamheten. Killarna på stan med järnrör i händerna och partiföreträdare med ett språkbruk som vanligen används av vanliga busar hör inte hemma i svenska domstolar.

Demokrati är en grundval i en rättsstat, men inte ensamt en garanti för densamma. I själva verket har i historien vidriga övergrepp kunnat ske i på basis av lagar fattade i demokratisk ordning. Exemplen är många. Historien uppvisar en rad exempel.Demokratin är inte tillräcklig som garant för den demokratiska rättsstaten.

Detta sagt. Sverigedemokraterna är inte ett parti, vilket som helst, som förtjänar att bemötas med respekt. Det är ett nationalpopulistiskt parti med många företrädare som inte är i närheten av att kunna accepteras som oväldiga domare av det slag som vi i Sverige alltid haft. Sverigedemokraternas politiska framgångar ställer frågan om politiskt valda domare i blixtbelysning. Vad som länge mest varit ett teoretiskt problem har genom SD plötsligt gjort frågan om politiska domare till ett mycket konkret problem. Ett problem som måste få en lösning.

Det finns många som hävdar att det är fel att rikta in sig på Sverigedemokraterna. Det är på sitt sätt korrekt. Problemet är större. Fråga är om ett systemfel. Att utse domare på politiska meriter strider mot grundläggande principer om domares oberoende och opartiskhet. Det är dags för ett omtag i denna fråga. Om vi överhuvud skall ha nämndemän i våra domstolar måste de utses av andra än de politiska partierna.

Jag skrev för en tid sedan en ledare i Advokaten på detta tema. Frågans dramatiskt förnyade aktualitet ger mig anledning att , såsom politiker ibland har för vana, kanske något pretentiöst, citera mig själv.Men låt gå. Så här löd min tidigare text:

Svenska folket har röstat. Nästan tretton procent har i æriksdagsvalet obegripligt nog lagt sin röst på Sverigedemokraterna. I vissa kommuner och landsting uppgår andelen till tjugofem procent och mer. Därigenom har Sverigedemokraterna genom sin nomineringsrätt av nämndemän till våra domstolar och traditionen att som tredje största parti i riksdagen inneha vice talmansposten, kommit att bli en del av de demokratiska institutioner som ska utgöra den yttersta garanten för fri – och rättigheter. Detta reser många frågor.

I kommuner och landsting kommer det sannolikt att sitta ett mycket stort antal personer som representerar en inhuman människosyn som direkt strider mot grundläggande rättsprinciper om människors lika värde. Dessa personer ska i sin tur nominera nämndemän till våra domstolar. På sina håll kommer så många som en fjärdedel av nämndemännen att kunna utgöras av sverigedemokrater. Det är enligt min mening allvarligt.

Nämndemän är domare. Domarens uppgift är att effektivt och rättssäkert avgöra mål och ärenden. I detta ligger att värna fri – och rättigheter. Domaren har monopol på uppgiften att ansvara för straffrättsskipningen, att avgöra tvister mellan staten och den enskilde samt att besluta om rätten till att få asyl i landet. Det förutsätter domare som är oberoende gentemot stat och andra yttre påverkansfaktorer. Domarens oberoende följer av regeringsformen och av en rad internationella instrument. I juni 2008 antog också Europadomstolen etiska regler enligt vilka kraven på oberoende och opartiskhet är högt ställda. Där sägs bl.a. att ”domare får inte vara engagerade i någon ytterligare verksamhet, förutom i den utsträckning det är förenligt med oberoende, opartiskhet och de krav som deras heltidsuppdrag ställer”.

Domaren ska således fri från ovidkommande hänsyn handlägga de mål och ärenden som anförtros honom. Redan Olaus Petri domarregler uppställde krav på oberoende. Den bakomliggande tanken är att enskilda ska skyddas från godtycke och hårdhet i rättstillämpningen. Oskyldiga ska inte riskera att dömas för brott de inte har begått. Detta är ett tidigt uttryck för oskuldspresumtionen. Regeringsformens bestämmelser anknyter i flera centrala hänseenden till domarreglerna; Den offentliga makten utövas under lagarna; Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet – den s.k. objektivitetsprincipen. Vidare stadgar regeringsformen som bekant att domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Den senaste tidens uppmärksammade uttalanden från nämndemän som är sverigedemokrater bekräftar mina farhågor.

Kravet på opartiskhet kommer också till uttryck bl.a. i de jävsregler som rättegångsordningen innefattar. Reglerna om domarjäv i rättegångsbalken bygger på en av grundpelarna i domaretiken, nämligen att domaren inte bara de facto ska vara opartisk utan att dessutom inget får förekomma som kan vara ägnat att rubba förtroendet till domarens opartiskhet. Ansvaret åvilar domaren att självmant ge till känna att det föreligger någon omständighet, som kan antas utgöra jäv mot honom. Även brottsbalken har inspirerats av Olaus Petri och domareden när det gäller vilka brott som kan begås under tjänsteutövning, som mutbrott och röjande av hemliga uppgifter. En ytterligare återspegling av domareden finns i lagen om offentlig anställning, som hindrar domare att utöva verksamhet som kan rubba förtroendet för dennes opartiskhet. För domarnas del kompletteras detta förbud med en rad andra föreskrifter, som lägger hinder i vägen för en domare att åta sig olika uppdrag, såsom överförmyndare, konkursförvaltare, rättegångsbiträde m.m. Diskussionen i frågan huruvida jäv förelåg för domaren i det s.k. Pirate Bay målet p.g.a. av dennes medlemskap i olika immaterialrättsliga föreningar anknyter i hög grad till denna fråga, liksom HFDs och HDs avgöranden om jäv vid adjunktion i överrätt.

Den oberoende domaren, utgör en omistlig grundpelare i en demokratisk rättstat. Domaren har det yttersta ansvaret att värna den demokratiska rättsstaten med allt vad det innebär. Demokratin är som bekant inte ensam en garant för rättsstaten och dess kännetecken. Dessa kräver att lagstiftningen håller viss kvalitet, inte bara lagtekniskt, utan också till sitt materiella innehåll. Därför måste lagarna grunda sig på vissa universella rättigheter som inte kan åsidosättas, eller i vart fall bara i vissa särskilt angivna situationer och då genom lag.

Rätt och rättvisa måste gå hand i hand. Dessa tankar har manifesterats i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter liksom i Europakonventionen. De två världskrigens fasansfulla erfarenheter hade visat att rättsordningens värdegrund kan åsidosättas av såväl lagstiftaren, som rättstillämparen. Så kan nämligen ske även i stater som tekniskt sett uppfyller demokratiska grundkrav. Raslagarna i Tyskland var ett sådant exempel. I nutid är Israels uppförande av en 12 meter hög mur på delvis ockuperad Palestinsk mark ett annat, liksom när presidenten i USA, ibland tillsammans med de lagstiftande församlingarna, inför handlingsregler som strider inte bara mot den egna konstitutionen också mot internationell rätt. Det kan handla om tortyr som förhörsmetod eller inrättande av fängelser jorden runt där misstänkta terrorister är fråntagna sin rätt till såväl advokat som en rättvis rättegång. Såväl Israel och USA är utan tvekan i teknisk mening mycket stabila demokratier och i många stycken även utmärkta förebilder för rättsstaten.

Men, det är när lagstiftaren eller den verkställande makten använder sin makt till att ”Rule by law”, i stället för att tillämpa ”the Rule of law” som domarens ansvar för upprätthållandet av den enskildes fri – och rättigheter, och därigenom den demokratiska rättsstatens principer, blir särskilt tydligt och viktigt. Israels högsta domstol är ett utmärkt exempel härpå. Den har vid upprepade tillfällen manifesterat sitt oberoende och värnat enskildas fri – och rättigheter.

Domaren har stor makt när det gäller att döma i dessa frågor. Yrket kräver därför inte bara hög integritet och självständighet i den dömande verksamheten. Därtill fordras gott omdöme inte bara i domargärningen, utan också i det privata livet. Allmänhetens respekt för och tilltro till domstolarnas verksamhet förutsätter att domaren har en hög etik också privat. Ett förhållande som hitintills i vart fall inte har kunnat anses kännetecknande för ett stort antal av Sverigedemokraternas medlemmar.

Detta är dock en svår fråga. Var går gränsen för bristande lämplighet? Domaren ska inte bara ha en högre grad av laglydighet än medborgaren i allmänhet. Han ska också ha förmåga att applicera ett moraliskt och humanistiskt förhållningssätt grundat på demokratiska rättsstatsprinciper. Inte heller det är något som har utmärkt Sverigedemokraterna och deras företrädare.

Att domaren har personliga värderingar är givetvis självklart och ofrånkomligt. Men, han bör förstå och respektera de allmänt etablerade normer som ligger till grund för lagstiftningen. Domaren måste i det enskilda fallet kunna bortse från sina egna övertygelser och erfarenheter. Han måste också vara återhållsam med att ge uttryck för åsikter som kan skada tilltron till domstolen. I en bestämmelse i Europadomstolens etiska regelverk regleras domarens yttrandefrihet. Där sägs att ”Judges shall exercise their freedom of expression in a manner compatible with the dignity of their office. They shall refrain from public statements or remarks that may undermine the authority of the Court or give rise to reasonable doubt as to their impartiality”.

Domaryrket har alltid vilat på medborgarnas förtroende. Det bygger på att det för den gode domaren inte spelar någon roll vem som vinner och vem som förlorar – det är sakförhållandena och den tillämpliga lagen som bestämmer utgången. Där har nämndemannen som är Sverigedemokrat en förklaringsbörda. Domare ska inte ha det. Därför bör nämndemännen, om de överhuvudtaget ska finnas kvar, inte nomineras av politiska partier.

Med Sverigedemokraterna som vågmästare i riksdagen och med en vice talman som omfattar Sverigedemokraternas människosyn finns en inte obetydlig risk för att odemokratiska järnrörsmän får inflytande såväl över lagstiftningsprocessen som rättstillämpningen. En förmodligen större risk är dock att förtroendet för domstolar och riksdagen undergrävs. Det är, för att uttrycka saken milt, olyckligt.

(Denna text har tidigare varit införd i Tidskriften Advokaten)

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Om järnrörsmän i domarsätet

  1. örjan torpe skriver:

    En intressant tankegång att järnrörsmaffian dels röstar och dels sätter sig själva i domstolar för att konspirera mot systemet i form av politiska ställningstagande i domstolarna. Det har ju suttit en del SD representanter i domstolen tidigare perioder och Advokatsamfundet kan säkert belägga denna orostes med ett flertal exempel. Har den sk Freislereffekten uppkommit? Dialektik har ju sällan lett till några konsensuslösningar, och ditt resonemang kan paradoxalt nog förminska demokratin, demoniseringar kan nämligen öka ”ge igen” effekten. Jag har läst SDs politiska program, du får gärna komma med påpekande om vilka avsnitt som behandlar människovärdet i den kontext som du anser att partiprogrammet står för.

    Med vänlig hälsning Örjan Torpe

  2. EMSE (@MS_TR_13) skriver:

    Med hjälp av fördomar om andra kan man alltid framställa sig själv som rättfärdighetens omistliga försvarare.

  3. Per Svensson skriver:

    Tja, du får ju ha dina synpunkter, men vi skattebetalare delar knappast dina åsikter.

  4. Som du skriver – nämndemännen, om de alls skall finnas kvar, bör inte nomineras av politiska partier. Det är ofrånkomligt att, t ex i ett asylmål, nämndemannens egna värderingar har ett inflytande på hans ställningstagande. Man kan fråga sig om det inte då inte är en fördel att dennes grundvärderingar är deklarerade, t ex genom medlemskapet i ett politiskt parti? Men vad är skillnaden på att vara överdrivet restriktiv och vara överdrivet tillåtande? För den person asylsökande – all skillnad i världen. För samhället en kalkylerad risk för partiskhet. I detta avseende är det lika illa om nämndemannen är vänsterpartist, som sverigedemokrat. Möjligen kan man resonera att eftersom en icke-politisk utnämning inte heller är en garanti för influerande värdegrunder, vore det kanske trots allt bättre att veta vilka dessa är hos resp nämndeman genom deras politiska tillhörighet?
    Nu är just asylmål belastade med tydliga politiska förtecken, men visst finns det andra mål, egendomsbrott, misshandel etc, där nämndemannens politiska grundvärderingar spelar in i bedömningen av påföljd, resp skuldfrågan. Provocerat, oprovocerat t ex.
    Trots allt, människor som engagerar sig politiskt tenderar oftast att gå längre i sina övertygelser, att vara mer radikala och mer kompromisslösa i sina bedömningar.

    Därför är en avpolitisering av nämndemannainstitutionen önskvärd.

    Torgny Brenton

Kommentarsfältet är stängt.