Förbud mot vinster i välfärden – en oproportionerlig och dyr historia

Vänsterpartiet går till val på att begränsa vinsterna i välfärden. Vad Sjöstedt inte förstår, eller möjligen inte berättar, är att det kan komma att bli en mycket dyr reform för Sverige, om den skulle komma att förverkligas som det har beskrivits genom att slå mot befintliga företag. Jag ska förklara varför.

Om en lagstiftning skulle införas med effekt också på de som redan har investerat i svenska företag inom välfärdssektorn skulle den kunna strida såväl mot Europakonventionen och dess protokoll 1, som mot det sjuttiotal bilaterala investeringsavtal som Sverige ingått med andra länder. För att inte tala om svensk nationell rätt. Konsekvenserna skulle kunna innebära betydande skadestånd.

Skälen härför är givetvis att de investeringar som svenska och utländska intressen gjort i välfärdssektorn högst sannolikt förlorar sitt värde om de över en natt ska fråntas möjligheten att få avkastning på investerat kapital. En sådan åtgärd är närmast att likna vid en expropriation.

Europadomstolen har alldeles nyligen utdömt två och en halv miljard dollar i skadestånd plus rättegångskostnader till aktieägarna i i det ryska oljebolaget Yukos. Det är det högsta skadeståndet som någonsin utdömts av Europadomstolen. Och grunden var just att den ryska staten i strid med protokoll 1 till Europakonventionen gjorde sig skyldigt till övergrepp mot enskilda intressen. Samtidigt har Ryssland i en skiljedom meddelad i Haag under tvistlösningsmekanismen I Energy Charter Treaty förpliktigats att betala femtio miljarder dollar plus rättegångskostnader till ägarna i Yukos på grund av samma omständigheter.

Även om dessa skadestånd är unikt höga och risken troligen ska värderas till lägre belopp om Vänsterpartiets förslag om förbud mot vinster i välfärdenskulle vinna gehör, skulle jag om jag var Vänsterpartiet fundera ett varv till. Att en lagstiftning i enlighet vad Vänsterpartiet föreslår skulle kunna få budgetpåverkande konsekvenser är inte uteslutet.

Äganderätten är faktiskt en rättighet som åtnjuter skydd såväl i nationell som internationell lagstiftning, även om inte Vänsterpartiet gillar det. Äganderätten är en mänsklig rättighet. Till skydd för denna rättighet har därför uppställts ett antal regler som behandlar situationen när samhällsintresset kan kräva att inskränkningar görs i den enskildes äganderätt. Dessa regler utgår från att det finns ett starkt samhälleligt behov och att det görs en proportionalitetsbedömning.

Proportionalitet innebär förenklat uttryckt att en åtgärd för att klara testet ska vara ägnad att tillgodose det åsyftade målet, att åtgärden ska vara nödvändig för att uppnå målet, samt att åtgärden ska innebära fördelar som ska stå i rimlig proportion till den skada eller det intrång åtgärden för med sig.

Proportionalitetsprincipen är en vedertagen allmänna rättsprincip såväl inom gemenskapsrätten där den från början har utvecklats av Europadomstolen med tillämpning av Europakonventionen och med inte obetydlig inspiration från tysk rätt. Principen är inte bara av central betydelse inom gemenskapsrätten, utan numera också inom svensk nationell rätt. Den utgör också en av grundvalarna inom den internationella humanitära rätten.

Proportionalitetsprincipen är en övergripande norm som anger ramarna för statens maktutövning mot enskilda. Enskilda och allmänna intressen ska vid varje beslut vägas mot varandra. Proportionalitetsprincipen utgör därigenom en begränsningsregel där skada och nytta vägs mot varandra. Detta innebär till exempel för EUs vidkommande att gemenskapsinstitutionernas handlingsfrihet gentemot medlemsstaterna begränsas. Det innebär därutöver en begränsning av EU- rättens inflytande över medborgarna i medlemsländerna. På det nationella planet återkommer proportionalitetsprincipen i regeringsformen, polislagen, rättegångsbalken, inom socialrätten m.m. Också Lagrådet har vid ett antal tillfällen uttalat sin mening om proportionalitetsavvägningar. Regeringsrätten har inte minst i det s.k. Barsebäcksmålet fastslagit proportionalitetsprincipens betydelse. Regeringsrättens och HFDs tolkning har därefter vidareutvecklat denna princip.

Man får bara hoppas att Vänsterpartiets bristande insikter och respekt för gällande rättsprinciper inte får genomslag efter valet.

Advertisements
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Förbud mot vinster i välfärden – en oproportionerlig och dyr historia

  1. Pär Nyman skriver:

    I min värld är alla barns rätt till en bra skola mycket mer värd än ett skadestånd på någon bråkdels promille av BNP. Jag har respekt för att man tycker annorlunda, men jag trodde aldrig att samfundet så tydligt skulle ta ställning i valets kanske viktigaste fråga. Jag ska i alla fall rösta V!

    • Anne Ramberg skriver:

      Samfundet har inte tagit ställning till frågan om vinster i välfärden. Vad jag har påpekat handlar om de juridiska konsekvenser ett sådant beslut skulle få beroende på hur det genomförs. Vs förslag skulle kunna bli mycket dyrt och dessvärre inte vara begränsat till någon bråkdelspromille av stadsbudgeten utan i så fall mer troligt handla om miljarder.

  2. Håller med om att man måste värna om äganderätten men istället för att fokusera på vad som blir kostsamt kortsiktigt så bör man diskutera vilket samhälle man vill leva i på lång sikt. När man privatiserat välfärden till vinstdrivande företag så är företagens primära (och i många fall enda) mål att ge vinst till aktieägarna, inte att ge någon bättre service till skattebetalarna. Detta innebär i längden att skattepengar kommer att skyfflas in i den privata sektorn och det är skattebetalarna som får lida i slutändan eftersom dessa pengar skulle kunnat läggas på att utveckla verksamheten istället.

    Det finns många studier som visar att vinstdrivande sjukhus har högre antal dödsfall än icke-vinstdrivande.
    http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=17697

    Samma sorts principer bör också kunna överföras på skolan, dagomsorgen och äldrevården också. Svenska skolan har också som bekant sjunkit som en sten i PISA undersökningen, medans vårat grannland Finland fortfarande ligger i toppen. Själva tror de att de beror på att det inte finns några friskolor i Finland. Att betygsinflationen skenar är ett faktum! Jag har hört av lärare att vissa har hotats med uppsägning för att de inte har godkänt vissa elever.

    http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/par-stenback-darfor-lyckas-skolan-i-finland/

    Själv skulle jag vilja uttrycka det som ”Se vad kostsamt det blir att reversera de skadliga reformer som de borgerliga har genomfört!”

Kommentarsfältet är stängt.