Schlyter på cykeltur i vårkvällen

Jag har läst det inlägg som Schlyter och Allvin publicerat med anledning av mitt blogginlägg igår rörande ICDS-modellen för tvistlösning. Dessvärre konstaterar jag att herrarna fortfarande fått kärnproblemet om bakfoten. Ett kort bemötande är följande.

ICDS är ett sätt att lösa tvister. Inte att skapa dem. Om en investerare anser sig kränkt av ett beslut fattat av en stat måste det vara rimligt att investeraren kan fått sin sak prövad. Och detta oavsett om hans anspråk visar sig berättigat eller inte. Det faktum att ett expropriationsbeslut tillkommit med stöd av en i demokratisk ordning beslutad lag innebär förstås inte att beslutet inte kan kränka någons rätt till egendomsskydd, t.ex. enligt Första Tilläggsprotokollet till Europakonventionen om de Mänskliga rättigheterna. Rätten att få sådant prövat hör till rättssamhällets grundläggande principer. (Om Schlyter/Allvin inte tycker att den konventionen skall tillämpas får de nog vara snälla att tala om hur de vill formulera undantagsregeln). Kan vi nu vara ense om utgångspunkten att intressen skyddade av internationell rätt måste kunna komma under rättslig prövning, återstår att diskutera hur en sådan tvist skall lösas.

Skall det ske i den svarande statens egna domstolar eller skall det ske i något neutralt forum? Många tycker nog att det är rimligt att ett krav mot den bulgariska staten inte prövas i de bulgariska domstolarna. Eller att ett krav på ersättning för nationalisering av oljefält i Litauen går till prövning utanför det landet. Om vi är överens även om detta blir frågan vilket forum som då skall väljas. Man kan tänka sig att sådana tvister skickas till internationella domstolen i Haag eller något annat forum inrättat av världens stater gemensamt. Om Haagdomstolen skulle väljas skulle det innebära en enorm måltillströmning som systemet skulle ha svårt att klara. Det var mot den bakgrunden som Världsbanken i mitten på 1960-talet tog initiativ till ICSID, ett institut som administrerar investeringstvister för hantering i skiljeförfarandets form, ICDS.

De synpunkter som Schlyter m.fl. nu framför bygger på någon grumlig föreställning om att dessa förfaranden innebär något skumt, något otillbörligt, något som kränker demokratiska staters fria beslutanderätt. Man tycks inte ens försöka förstå att ICDS är en tveksam tvistlösningsform, bara om man inte betraktar alternativen. Det är helt enkelt det bästa och rättssäkraste vi har för denna typ av tvister. Det faktum att tobaksintressen stämt Australien eller att Vattenfall processar mot tyska staten innebär ju självklart inte att de vinner dessa mål. Bara att de får sin sak prövad. Den osakliga och rätt upphetsade kritik som Schlyter och Allvin levererar bygger på åsikter mer än på insikter.