Om förtroendeskadliga KU förhör

Av regeringsformen följer att regeringen styr riket och att den är ansvarig inför riksdagen. Riksdagens kontrollmakt är därför ett demokratiskt uttryck för begränsning av regeringens makt, liksom av en parlamentarisk efterhandskontroll av regering och myndigheter. Kontrollen har enligt regeringsformen till uppgift att granska rikets styrelse och förvaltning. Riksdagens kontrollmakt innefattar allt från ärendeberedning, EU- och Utrikesnämnden, till efterhandskontroll, likt den som i dagarna ägt rum inför Konstitutionsutskottet.

Däremot föreligger inte, egendomligt nog kan man tycka, någon skyldighet för statsråden att infinna sig eller att ens tala sanning. Den som lämnar felaktiga uppgifter till KU kan göra så utan att riskera sanktioner, även om det finns föreskrivet ett saklighetskrav. De som fortfarande innehar ett statsrådsämbete brukar dock infinna sig. Men detta räcker inte. Att tidigare vice statsministern och ansvarigt statsråd för Nuon-affären inte behagar infinna sig är anmärkningsvärt. Jag avstår från att spekulera i skälen härför.

KU ska ju enligt regeringsformen granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Detta innefattar allt från statsrådens beslut och övriga åtgärder, till tjänstemännens handläggning av ärenden. Det handlar ytterst om en juridisk – administrativ granskning. Men en fråga infinner sig ofta. Är KU i verkligheten alltför politiserat för att på ett trovärdigt sätt kunna utföra sin kontrollfunktion på rätt sätt? Om svaret är ja leder det till att KUs arbetsformer starkt kan ifrågasättas. I den nya regeringsformen utvidgades KUs rätt att, utöver protokollen i regeringsärenden och de övriga handlingar som hör till dessa ärenden, få ut de regeringens handlingar som utskottet finner nödvändiga för sin granskning. Advokatsamfundet och JO framhöll vid remissbehandlingen att informationsskyldigheten borde utsträckas till andra uppgifter än sådana som är dokumenterade. Något som dock inte vann regeringens och riksdagens gillande.

Hela idéen med KU och dess granskningsfunktion är,utöver att införskaffa information, att rätta till felaktigheter och utkräva ansvar. I ljuset av detta, framstår de senaste dagarnas utfrågningar av bl.a. finansministern och statsministern som föga befrämjande av ändamålet.. En sak är klar. Ingen av herrarna hade klarat många minuter i ett förhör av en erfaren processadvokat. Hur vällovliga och sakligt välmotiverade KU ledamöternas frågor än må vara, saknar de den nödvändiga erfarenhet av att höra personer som värjer sig från ”förhörssituationen” och inte känner sig tvingade att tala sanning. Inte bara i den meningen att de inte berättar (hela) sanningen, utan framför allt att de inte på en korrekt sätt besvarar framställda frågor. Man tillåts slingra sig. Detta skadar inte bara tilltron och respekten för dem som utfrågas, utan riskerar därtill att försvaga KU och dess demokratiska uppdrag. KU förhören måste få en mer professionell gestaltning.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.